STUCTKIIULN tCch 9 Mars, Posttidningen för i lördags innehåller under rubriken Tidningsöfversigt en uppsats rörande norska frågan, affattad i en mycket moderat och human ton. Posttidningen framställer sig sjelf såsom neutral, vill icke inlåta sig på något försvar för ekonomiutskottets betänkande och önskar endast visa, att de yrkanden, som i.nämnde utskott blifvit gjorda, de må vara mer eller mindre grundade, dock kunna framställas, utan att Norges sjelfständighet derigenom angripes. Då emellertid åtskilligt af hvad för denna bemedlande åsigt andrages kan tolkas såsora ett slags försvar. för den sida, som yrkat eå mer eller mindre direkt svensk intervention, så anse vi oss böra göra några korta anmärkningar vid ett oeh annat af dessa yttranden. Ehuru visserligen föga nytt numera kan vara att andraga från någondera sidan, inlåta. vi oss med verkligt nöje i diskussion med en författare, som håller sig tili sak och för hvilken en riktig utredning af saken till sanningens fromma är långt vigtigare än hvad den ene eller andre eller han sjelf kan ha menat och påstått. Vi införa här det hufvudsakliga af Posttidningens artikel och bifoga våra anmärkningar: Vi hafva ända till leda hört talas om Sverges och Norges rättigheter, men månne de icke också hafva några skyldigheter mot en högre enhet? Skulle det icke vara tänkbart att de, som anses vilja öfverdrifva Sverges rättigheter, i sjelfva verket mindre tänka på dessa än på unionens rätt, hvilken i visst afseende står öfver båda ländernas rätt, så att bådas oafhänighet genom unionsfördraget lidit en inskränkning 1)? Detta är från ömse sidor erkändt hvad riksakten angår, hvarföre ock svenska grundlagarne få ge vika för denna akt, så snart de råka i strid med den. Följaktligen har Sverge i dessa fall frivilligt afstått från sin sjelfständighet, om dermed skall förstås rättigheten att, oberoende af hvarje annat land, bestämma öfver sin grundlag såsom gällånle norm. I allt hvad den strider mot riksakten, förblifver den en död bokstaf och underordnad nämnde akt, det vill egentligen säga norska grundlagen, ur hvilken flera stad; ganden blifvit ordagrannt deri intagna. Frågan är nu blott om unionens id är fördragsehligt och i po: litiskt afseende: uttömd i riksakten, eller om norska folket frivilligt och för unionens skull underkastat sin grundlag andra inskränkningar 2), d. v. s. om Grundloven innehåller andra unionsbestämmelser, om stadgandet rörande riksståthållaren hörer tlil dem och huru dylika stadganden skola förändras. Då Grundloven och dess 112 antogos, visste man i Norge att några af dess stadganden skulle blifva beroende af svenska ständernas bifall, men gjorde det oaktadt intet undantag för dem i nämnde paragraf. Grund: loven var då också det enda existerande unionsfördraget, och dess 112 kunde derföre af stiftarne omöjligen tolkas så, som man nu från en sida söker göra. Icke heller kunde man då gifva begreppet sNorges sjelfständighet och oberoende den oinskränkta tydning, som man nu försöker, utan att råka i den ohjelpligaste motsägelse med sig sjelf. Man skulle ahnars ingått ett fördrag med rättighet att:bryta det när som helst. Men äfven sedan riksakten antogs,-blef 112 4 oförändrad och erkändes fortfarande gälld äfven för de i nämnde akt intagna grundlovsstadganden, precist lika mycket som förut, nemligen så långt Storthingets beslutanderätt sträckte sig. Huru långt detta är i hvarje fall, derom lemnar meranämnde paragraf icke den ringaste upplysning och har i det afseendet intet vitsord. Denna beslutanderätt var lika mycket inskränkt före som efter riksaktens afslutande, ehuru medkontrahenten icke var densamma 3). Må man således lemna 112 alldeles utom frågan, liksom . Norges sjelfständighet. Lider densej genom riksaktens tillvaro, så lider den icke genom andra frivilligt åtagna inskränkningar, förutsatt att sådana finnas. Man kan säga att Norges sjelfständighet är mera inskränkt än Sverges, hvars grundlagar icke innehålla några unionsbestämmelser; man kan önska att dessa bestämmelser, utom de i riksakten, måtte helt och hållet upphäfvas eller åtminstone uttagas ur Grundloven och upptagas i en särskild akt, med hvilket sistnämnda alternativ intet vore vunnet i sak, utan endast i form; men man kan aldrig från grundsatsen om Norges sjelfständighet bortresonnera ett förhållande som inträdde samtidigt med denna sjelfständighets erkännande och som var ett vilkor derför, nemligen unionsbestämmelsers upptagande i dess Grundlov 4). På sin höjd kan man säga, att grundlagsstiftarne icke voro konseqventa, att de t. ex. i vissa fall gåfvo Norge för stor sjelfständighet vis-å-vis unionen, t. ex. beträffande det gemensamma försvaret mot yttre fiender, och i andra fall för liten, t. ex. i fråga om den gemensamma representationen mot yttre makter: Må man då sjelf göra det bättre, på den i fördraget utstakade väg, utan att på förhand säga att hvarje inskränkning, som på något sätt kan genera Norge, omöjligen kan existera eller åtminstone är uteslutande beroende af Norges välbehag, endast derföre att rikets ständer ejega att derom besluta. Finnes då ingen unionsmyndighet, ingen organ, som lagligen kan uttala sig i unionella politiska frågor? Så länge hvarje gemensam representation saknas hafva vi ensamt att söka den hos unionsregeringen. Afven i egentliga riksäktsfrågor finnes icke någon annan unionsmyndighet eller åtminstone ingen, som blifver det utan dennas tillvaro. Huru annars åstadkomma någon enhet? Huru har väl riksakten sjelf kommit till stånd? Huru kan man på annat sätt få lagligen tillvägabragt ingressen Vi Svea Rikes Ständer och Norriges Rikes Representanter? Och måste icke samma metod anlitas för att åstadkomma förändringar i riksakten? Eller -kan ett kontrakt förändras derigenom, att båda kontrahenterna, utan samband med hvarandra, besluta en och samma modifikation? Men då upphör det ju att i denna punkt vara ömsesidigt förbindande, och huru kan en förändring ske utan uttrycklig tillåtelse af den andra kontrahenten? Får man hos två brödrafolk, de må vara så såta vänner som helst, förutsätta en harmonia prestabilita, såsom vissa förf. antagit mellan kropp och själ 5. Först genom unionsregeringens tillvaro och i förhållande till denna, blifva och äro ständerna och Storthinget unionsmyndigheter (äfven skriftställare i Norge tyckas dela denna åsigt, då de tala om unionskonungen). : -Kan det nu på något vis vara förödmjukande eller förnärmande för sjelfständigheten att träda i underhandling med unionskonungen eller unionsregerihgen om förändring af en unionsbestämmelse ? Det sårande skulle ligga deri, att unionsbestämmelser finnas 1 grundlagen, men detta kan ju i allt fall icke förekommas, då några af Grundlovens stadganden äro intagna i riksakten, som oek i Norge har grundlagsnatur. Slutligen böra vi anmärka, att frågan om riksståthållareembetets hänförlighet till unionsbestämmelserna icke får sammanblandas med den, om öfveross —— RR