och som inrättade den första svenska teate Det var under frihetstiden som vår vitterhe genom Dalin, fru Nordenflycht, Creutz oc Gyllenborg inträdde i ett nytt stadium; de var den, som lyssnade till de första yttrin garne af Bellmans snille; Kexell och Hall man hade redan då hunnit göra sina nam kända, och Wallenberg hade under denna ti vunnit sin vittra uppfostran. Svensk välta lighet uppnådde genom Tessin och Höpker en höjd, som den knappast sedermera öfver stigitLinnå sände då sin nya vetenskap u öfver verlden, förherrligande sitt eget och fo sterlandets naron. Svensk häfdateckning öf vergick från krönika till historia genom Bo tin, Celsius och Lagerbring; det var frihets tiden, som frambragte Polhem, Ahlströmer Klingenstjerna och Ihre. Det var ett stor arf Gustaf III emottog af frihetstiden, oct huru vårdade han det? Hvad lemnade han ef. ter sig åt den efterföljande perioden? Deror vittna de torra och sterila båda årtiondena det sista i förra och det första i detta århundrade. Sjelf utrustad med den ytligaste bild. ning — en bildning, som till och med för smådde rättstafningen af modersmålet, hvars högsta och mest nitiske vårdare han sjelf dock ville anses vara — hyste han intet intresse för det strängare vetandet; sjelf en skådespelare i lifvet liksom på scenen, kände han ingen aktning för sanningen och fruktade eller hatade sanningens forskning. Vetenskapsakademien, -frihetstidens ädla skapelse, ådrog sig hans uppmärksamhet endast i den mån, som dess offentliga förhandlingar kunde tillegna sig den art af vältalighet som sedan blef utmärkande för hans egen akademi, den svenska. Högskolorna förföllo genom den brist på lefvande omvårdnad af högste styresmannen, som de kräfde och som företrädesvis består i samvetsgrannhet vid tillsättandet af lediga läraretjenster, hvilka nu ofta bortgåfvos efter personliga konsiderationer: Det blef inför en okunnig konung snart tonen att skratta åt lärdom och grundlighet, derefter, i sin tur, äfven åt dygd och sedlighet. Hr Malmström visar hvilket förslappande inflytande detta utöfvade på hela bildningen och på det allmänna tänkesättet. Det är sannt att konungen beskyddade vitterhet och vältalighet samt konst i allmänhet, och om han egt ett större andligt djup, skulle han måhända sjelf blifvit en stor konstnär, kanske äfven en stor konung, och en ädel eller åtminstone rättskaffens menniska. Men äfven konsten var för honom flärd och yta, på hvars eviga värde han icke trodde, emedan han ej kände dess eviga väsen. Konsten var emellertid en flärd, som han älskade och aktade på sitt sätt, och det är konstnärerna man hufvudsakligen har att tacka för den milda dom, som efterverlden i allmänhet genom den populära opinionen fäller öfver honom, H. G. Hultmans föreläsning vid tillträdandet af en teologisk profession handlar om påfvedömet under medeltiden. Under närvarande tidpunkt, då en af dagens mest brinnande frågor är den om upphörande helt och hållet af påfvens verldsliga makt, bör det vara af specielt intresse att taga kännedom om denna uppsats, som i enkla drag visar, huru denna makt uppkommit, huru påfvarne först arbetade sig upp till herravälde öfver kyrkan, huru de sedermera tillkämpade sig oberoende af och herravälde öfver staten; men huru det just var denna verldsliga makt, som efterhand medförde påfvedömets förfall, vållade ett invärtes aftynande, som gjorde detsamma för svagt att utvärtes upprätthålla och göra gällande de gamla anspråken. Carl Säve tillträdde den 21 Okt. förlidet år den nystiftade professionen i nordiska språken vid Upsala universitet. Det är med rörelse man läser de ord, hvarmed denne man, som under så många år varit en redbar, outtröttlig och oafskräckelig arbetare på modersmåJets och den nordiska fornlitteratnrens rika fält, nu i sitt inträdestal uttalar sin varma och oförställda glädje att ha nått målet för sina mångåriga sträfvanden, ett mål, som för honom endast innebär början till ett nytt outtröttligt sträfvande, åt hvilket han egnar alla sina krafter och vid hvilket han fäster förhoppningarne att i större omfattning kunna verka för vårt språk, för nordisk anda och nationalitet. Inträdesföreläsningen handlar om de nordiska gudanamnens betydelse, Man finner här, hvilken stor betydelse den komparativa språkforskningen eger äfven för redande af åtskilliga mytologiska begrepp, som förefalia dunkla och svårförklarliga, Nästan alla de nordiska gudamamnen häntyda på stridsgudomligheter, och författaren har 1 en kort, men träffande karakteristik af den nordiska mythverlden visat att striden utgjorde dess väsende och innehåll, liksom den utgjorde ett hufvudelement i den fornnordiska verlden: strid på allvar, strid på lek, strid i lifvet, strid i döden och strid äfven efter döden, emot allt oredligt, uselt, fegt och ondt. Kina, Land och Folk, skildrade efter de bästa källor. Fri öfversättning af KjellmanGöransson, med trettiofem fina stålstick. Stockholm, P. A. Huldbergs förlag. Det ofantliga rike, hvars olika folkslag med deras seder och lefnadssätt ofvananförda arbete har för afsigt att skildra, börjar allt mer och mer att ådraga sig den civiliserade verldens uppmärksamhet. Man åtnöjer sig icke numera, såsom för ett tjugotal af år sedan, RT a a lan dansArA