Dagen derpå stod han och väntade på henne, och kom emot henne när hon naikades. Hvad? Spatserar nu här igen, medborgarinna? Ja, medborgare. Ah, en liten flicka också! Hennes mamma, kan jag förstå; är det inte så, lillan? Skall jag svara ja, mamma? hviskäde lilla Lucie, i det hon smög sig tätt intill modren. Ja, kära barn Ja, medborgare.n Aha! Men den saken rör inte mig. Jag har min syssla att sköta. Se bara min såg: jag kallar: honom min lilla Guillotine. Kritsch, kratseh! och så dimper hufvut. Det afsågade vedträet föll i detsamma, och han kastade det-i en korg. Jag brukar kalla mig vedtränas Simson. Se på nu igen: kritsch, kratsch! der dansar hennes hufvud! Kritsch, kratsch! der ligger ungens! Månde dansa hela familjen! Lucie ryste då han kastade två vedträn till i korgen; men det lät sig icke göra att stå def i vedsågarens närvaro, utan att befinna sig i hans åsyn. För att tillvinna sig hans välvilja, tilltalade hon honom derföre alltid först och gaf honom drickspenningar, som han begärligt emottog. Det var en mycket frågvis karl, och stundom då hon alldeles hade glömt hans närvaro under det hon, med tanken på sin make, betraktade fängelsets tak och galler, och sedan hastigt återkom till sig sjelf; såg hon att han stod och betraktade henne med knäet på sågbocken, upphörande med sitt arbete. Men den saken rör inte mig l plägade han säga vid sådana tillfällen, och började så ifrigt såga igen. I allt slags väder, i vintrens frost och snö, i de skarpa vårvindarne, i sommarsolens brän