STOCKHOLM den 3 Mars, 7-Den erfarenhet, man haft om de må ningsstrider, som föranledts af den inna förändringen i grundlagens stadgande om valsättet i städerna, hår ådagalagt nödvändigheten, att vid ifrågakommande förslag till för-: ändringar i vår vallag söka göra sig så noga som möjligt reda för de omständigheter, som skulle förete sig vid tillämpningen af ett framlagdt förslag. i fall det upphöjdes till lag. Är förhållandet derjemte, att ett väckt förslag hufvudsakligen afser att förtydliga och närmare bestämma ett I efintligt stadgande, icke att förändra sjelfva dess grund och väsen, då är det af om möjligt ännu större vigt att tillse, det man icke utbyter en föreskrift, med afseende på hvars rätta förstånd man blifvit ense och vid hvars tillämpning en praxis redan bildat sig, mot en ny föreskrift, om hvars mening nya tvister skulle uppstå och med afseende å hvilken det vid närmare påseende kunde visa sig, att det är ytterst svårt, om icke vent af omöjligt, att vid tillämpningen finna någonting lagligen hestämbart att stödja sig vid. Bland de af oss för några dagar sedan omförmälda förslag till förändringar i vår val-å lag, hvilka hr Dahm framlagt i konstitutionsutskottet, har det första för ändamål, just att åvägabringa ett förtydligande af stadgandet ij: 14 S I mom. riksdagsordningen: m,alla dessa, l: såfr mt de äro i staden Bosattes. Han föreår för detta ändamål, att de anförda orden må utgå, och att efter ordet: magistratspersoner, tillägges: alla dessa så framt de äro i ; staden mantalskrifne och tillika der verkligen): yrke drifva eller boende äron. fffMotionären mot verar sitt förslag dermed, alt det nu gällande stadgandet varit underkastadt olika uppfattning, hvaraf menliga följder kuuna uppkomma. Den förstnämnda omständigheten, eller att olika uppfattning egt rum, har sin riktighet, men blott i en viss mån. Det är sannt, att tvister uppstått om rätta förståndet af ordet pbosattev, ithy att man på åtskilliga ställen velat göra gällande den uppfattning, att ordet borde uppfattas så, som det i dagligt tal användes, d. v. s. såsom liktydigt med boende cller vistande, utan att man dock gjort sig närmare reda för, huru detta boende eller vistande skulle bestämmas, begränsas och konstateras. Men gå snart yrkandena i detta hänseende blifvit bragta inför någon auktoritet, som haft att tillse, hvad som i förevarande hänseende var, och kunde vara, lagligen bestämdt och bestämbart, så har öfverallt-den mening gjort sig gällande, att man är legaliter bosatt, der man är mantalsskrifven. De auktoriteter, hvilka haft att i frågan yttra sig, ha alla, utan undantag, kommit till enahanda resultat. Så magistraterna uti ett icke obetydligt antal städer, så åtminstone trenne landshöfdingeembeten, så konunhögsta domstol, så ock slutligen sjelfva orgareståndet genom två sammanstämmande beslut, fa.tade; det ena med stor majoritet, det andra till och med utan votering. Det torde vara ganska sällan någon tvistefråga blifvit af alla instanser och af de mest olikartade myndigheter så fullkomligt lika bedömd, och det vill synas oss, som om något bättre bevis icke gerna kan förebringas, att frågan, ur juridisk synpunkt betraktad, icke är någon tvetydighet underkastad. gtMen då är också all farhåga undanröjd för några menliga följder af den omtalade olika tolkningen. Deremot synes det stadgande, som blifvit föreslaget att ersätta de utgående orden, verkligen vara af beskaffenhet att kunna föranleda olika tolkning i snart sagdt hvarje förekommande fall, något som säkerligen skulle medföra de mest menliga följder. Mir Dahm vill nemligen ha infördt det stadgande, att alla i stad valberättigade icke blott skola vara der mantalsskrifne, utan tillika der verkliger yrke drifva eller boende vara. Men på hvad sätt skulle det nu bestämmas att man verkligen drifver yrke i en stad eller att man verkligen bor der? Kan här uppställas något minimum för yrkesverksamhetens omfattning eller med afseende på tiden för boendet. Tagom ett exempel. En person är borgare en stad och såsom sådan der mantalsskrifven. Men detta skulle, enligt det nya stadgandet, icke göra honom valberättigad. Dertill fordrades yttermera, antingeri att han verkligen drefve yrke i staden eller ock verkligen bodde der. Hvad fordras nu för fullgörandet af det första vilkoret? Är det nog att t. ex. en handlande kan visa sig hafva under årets lopp gjort ett enda uppköp eller en enda försäljning? Eller om icke en affär är nog för att gifva honom valrätt, huru många affärer skall han ha gjort? När uppnås den gräns då hans affärsverksamhet blir verklig? Skulle den tilläfventyrs bestå deri, att man icke på något annat ställe hade en större yrkesverksamhet, hvilken kunde anses vara den verkliga? Men efter hvad grunder skulle den ena yrkesutöfningen mätas mot den andra? Och om en sådan jemförelse mellan omfånget af en persons yrkesverksamhet på olika håll verkligen kunde ega rum, vore det icke en stor orättvisa att t.ex. en köpman skulle förlora sina politiska rättigheter i den stad; der han såsom borgare måste vara mantalsskrifven, endast derföre att hans rörelse vid, exempelvis, ett sågverk eller en fabrik på annan ort kunde visas vara SNI EVE SAR Jå i MSN. PT