personliga öfverlägsenhet i många stycken om hans vidsträckta gamla och nya relatio ner; om prestigen af hans blotta namn, skulle icke hållit sig berättigad att vänta, det unde hans auspicier skulle inom högst två gånger tjugofyra timmar uppstå en sann möunsterministår, såfråmt han icke till och med medförde det redan fullfärdig på sin ficka från det ögonblick han steg uppisin vaggon fyra timmar efter etc. etc. etce. Och hvad har i stället visat: sig för verldens blickar? Intet annat, än att Monrad, denne :vänlige deus ex machina,, haft fullt ut enahanda svårigheter. att bekämpa, som Rotwitt i sin tid) ja att den sednare dock inom: några få dagar verkligen mötte riksdagen med sitt kabinett, medan Monrad under 14 dagars tid mer än ett ögonblick har hållit på att nödgas öfvergifva försöket, ändtligen: att, när kabinettet blifvit färdigt, vi deri så långtifrån finna dessa så högljudt urgerade idel utmärktheter,, att vi snarare på ett slående sätt öfverraskas af personligheter, om hvilka de allra flesta väl denna gång lika litet drömt som någonsin om t. ex. hr Borgen i den Rotwittska kombinationen! Eller hvad är detta väl annat än en högst märkvärdig — öfverraskning, att vid sidan af. Hr Monrad finna amiral Bille, detta den Örstedska politiska skolans väl uppfostrade .skötebarn och general Hansens värdiga kontubernal? Eller etatsråd Casse, en man, med afseende på hvars politiska tendenser det åtminstone är förlåtligt, om man närer : vissa ,zerbördige skrupler? Eller hr Wolfhagen ånyo i. spetsen för:de slesvigska ärendena? Vi anse det billigtvis böra fasthållas åtminminstone som ett historiskt faktum till belysande af ställningar och förhållanden här i Danmark öfverhufvud taget, att när biskop Monrad år 1860, helsad af publiken såsom en hjelpens engel;och manen, hvilken skulle göra det, hade tagit det på sina skuldror att så ordna: det hela, att republiken icke skulle taga någon skada, befann han sig plötsligen, äfven han, i den förlägenhet om ämnen, att han, för att icke behöfva med oförrättadt ärende resa tillbaka till Paris, måste hemta amiral Bille fram ur det gamla Örstedska Leiet,, göra hr Casse i flygande fart till en politisk storhet och hålla till godo med hr Wolfbagen. Man har i sin tid talat vidt och bredt om bristen på enhet och sammanhang i det kabinett, som genom Rotwitts död så snöpligen upplöstes; men tillåt mig att fråga, hvar är enheten och sammanhanget mellan hrr Monrad, Hall, Raaslöff, Bille och Wolfhagen, och om der är en enhet och ett gammanhang, i hvad anda är den väl då? Hvad som måhända mest af allt frapperar och till och med ej gerna kan undgå att väcka de allvarsammaste betänkligheterna är det, att Slesvig ånyo fått just hr Wolfhagen till minister och högste administratör. Ni känner utan tvifvel hvilken stämning, som gjort sig gällande i den sista slesvigska ständerförsamlingen; sammansatt på grund af den olycksdigra: Carl Moltkeskavallagen af idel ridderskap, ridderskapsgelikar och ridderskapsdrängar; ni känner hurusom man denna gång,-k förlitande till. Preussens mäktiga understöd i yttersta timman, nästan mer än vanligt oförsynt uppträdt med: pock och hot, med demonstrationer och pretentioner; ni känner tillika, hurusom Blixen-Finecke begagnat sin ställning som minister ad interim för hertigdömet till att en gång verkligen visa dessa herrar skrålare i Flensborg huru en dansk styrelse alltid borde hafva bemött och behandJat folk af denna art. Man säge om baron Blixen hvad man vill, men han har under sin korta administration. ådagalagt mera energi och oräddhet, namneligen gentemoi det separatistiska slesvigska ridderskapet och dess kreatur, än kanske samtliga föregående slesvigska ministrar tillsammantagne; och hans sista statshandling, den skrifvelse till uppläsning, som ban aflåtit. till regeringskommissarien vid slesvigska ständerförsamlingen,. innehåller på sätt och vis-det allra första uppslaget till ett kraftfullt och beslutsamt system vis-å-vis hertigdömet i stället för det plottrande, den: halfhet och det vankelmod, hvarmed man tillförene från danska sidan låtit sakerna i Slesvig gå sin gilla gång. -Det är åtminstone en mening, som jag för min del: ej kan undertrycka, att Blixen-Finecke här var på sin rätta plats och att det varit, särdeles i detta ögonblick och under de nuvarande ytterst. -brydsamma. förhållandena, högligen -ömskvärdt: att det tillåtits honom utföra åtskilligt, som ban förträffligt börjat, och så — vänder man helt sonika tillbaka tillbr Wolffbagen, denne välvillige, beskedlige, förekommande kammarherre, på hvilken en äkta slesvigholsteinsk baron med sitt lillfinger vänder-upp:oc ner och för hvars knutna bomullshand mar visserligen icke behöfver vara smeden Hansen-Grumby för att stå ganska lugn och utan minsta hjertklappning! Språnget från den ene till den andre, från företrädarne: till-efterföljarne, är här verkligen alltför stort, för att icke gifva anledning till de lifligaste-bekymmer, och det torde ej dröja att visa sig att dessa bekymmer tyvärr varit fullt berättigade. S B. Om lifegenskapen-i Ryssland. (Slut från gårdagsbladet.) Det är-eget att se huru de ryska liberala, som sjelfvä. egå bönder, och hvilka fordom