RIKSDAGEN. Bland dem, som i gårdagens plenum hos ridder skapet och adeln reserverade sig mot beslutet i frå gan om skolagans upphörande, var äfven grefve Ad lersparre. : Stockholms befästande. (Slut fr. måndagsbladet). Till sådana villovägar leder det, när man, likt de båda författarne, hvilkas åsigter i denna fråga synas vara fullkomligt identiska och med hvarandra sam manfalla, följer en dunkelt föresväfvad id6 om nå gonting storartadt, som kan vara förträffligt på sitt ställe, men derföre icke duger eller kan inpassas på andra, dermed icke jemförliga förhållanden — elle då man, i få ord sagdt, icke bringar den fråga, man vill behandla, på dess rätta ståndpunkt. Det är ju lätt begripligt, att de stora vapenplatserna, sådana som Paris, Genua, Verona, Rastadt, Posen m. fl,, hvilka en fiende icke kan nalkas utan efter föregångna krigs rörelser de stridande armåerna emellan, och som sålunda äro i tillfälle att kalla till sitt försvar en massa af trupper på den mängd jernvägar, som från skilda håll i dessa punkter sammanlöpa, och som derjemte hafva just till uppgift att lemna skydd åt hela armåkårer, måste annorlunda befästas och försvaret deraf vara helt olika ordnadt, än t. ex. för vår hufvudstad, som fienden kan helt oförmodadt anfalla och som icke eger samma lätthet att hastigt draga till sig en större truppstyrka, utan måste i första hand lita på de försvarsmedel, som för tillfället äro till finnandes. Och likväl har man vid befästandet af dessa vapenplatser allestädes i så måtto hyllat den defensiva principen, att man aldrig underlåtit att förse dem med en inre sammanhängande befästning bakom de: vidt utsträckta detacherade verken. När således, iså olika förhållanden, de båda författarne ändock för vår hufvudstad endast vilja bålla sig till det sistnämnda systemet, med åsidosättande af det förstnämnda, så innebär ju detta de tydligaste bevis om en alldelds falsk uppfattning af hela vår hufvudstads försvar, vilkoren derför och de grunder, efter hvilka det bör ordnas. — Frågan om Stockholms befästande är af en alldeles egendomlig natur, hvartill annorstädes icke finnes någonting motsvarande, om icke i någon mån Konstantinopel, så länge en rysk krigsflotta ännu existerade i Svarta hafvet. Det går således icke an att härvid åberopa exempel annorstädes ifrån, som här icke gälla eller kunna tillämpas. Man blottar då endast sin obekantskap med innersta meningen, så om det ena som andra, eller att man icke studerat sig inuti de olika uppgifter, som vid hvarje särskild befästning till lösning förekommit. Vår hufvudstads försvar måste vara grundadt på den strängaste defensiv, till att börja med eller i första hand, men dock innebära vilkoren för öfvergång till-offensiven, i mån som krafterna växa och flera trupper hinna samlas. — Här torde vara rätta stället att ännu en gång tillbakavisa författarens flera gånger framkastade påståenden, som skulle de för hufvudstaden föreslagna befästningarne endast vara beräknade för en kortare tids motstånd och mot en mindre styrka, då de tvärtom äro grundade på det kraftigaste försvar mot hvilken styrka som helst. I sammanhang härmed får insändaren äfven här bemöta författarens på ett annat ställe yttrade tanke, att det af komitån . antagna systemet af en kedja af mindre verk på 1,000 alnars afstånd, för att ömsesidigt kunna sidobeskjuta hvarandra, med nybyggnader, numera skulle vara bortlagdt. Här förekommer åter ett af författarens stora misstag, röjande på samma gång hans ytliga kunskaper om alla hithörande ämned. Naturligtvis skulle författarens här anförda omdöme gälla södra frontens befästningslinie, såsom bestående af en sådan kedja af detacherade verk. Nu är förhållandet, som hvar man känner, som i denna sal eger någon insigt, att det är terrängen som bestämmer befästningen, hvilken i allo måste lämpas derefter. På en jemn terräng är det ingeniören sjelf, som bestämmer sina verks storlek och eger då frihet att lämpa dem efter andra vilkor och förhållanden, som med befästningen äro förbundna, såsom t. ex. antalet af trupper, som till försvaret kunna disponeras m. m. Icke så med en bruten terräng, synnerligen af så knottrig natur som den ifrågavarande. Här blir det en vida större:konst att åstadkomma eh ändamålsenlig. befästning. Verkens storlek bestämmes nu af de höjder, som skola förses med befästning, hvaraf valet åter ärbetingadt af dettaktiska inflytande, som hvar och: en sådan punkt utöfvar på deh omgifvande terrängen. Afståndet verken emellan måste åter hufvudsakligen rättss efter :vilkoret att, så vidt möjligt är, icke lemna någon del af framför :) ler mellanliggande terränger obestruken. Dessa äri de uppgifter, som i fråga om befästning äro förbundna med en sådan terräng som denna. -När således förf. påstår att dylika verk, som förekomma vid södra befästningskedjan, äro bortlagda, så är detta detsamma som att säga, att det vore bortlagdt att befästa en så beskaffad terräng, hvilket är ett nonsens. Ingenting är i befästningskonsten bortlagdt, som är ändamålsenligt. Endast okunnigheten OR komma fram med ett sådant påstående. Lika fålska som premisserna äro, lika oriktiga blifva de slutsatser, som förf. deraf vill draga. Ett verks styrka och motståndsförmåga bestämmes icke efter storleken, utah efter de. svårigheter, som fienden mäste öfvervlnnå för att intåga det, och efter den öfverlägsna eld, som utgör verkets försvar! : Båda dessa egenskaper eger den södra befästringskedjan i mer än vanlig grad och utgör en af de starkare befästningar, som finnas, i förening med de öfriga fördelar, som läge och lokala förhållanden här medföra. Hvad sem är smått eller stort i befästningsväg förstår således förf. tydligen icke att bedömma. Verken vid söder, äfvensom de vid Ålkistan, äro i och för sig, hänförda till sina lägen, icke små; men förlagda, som de oftast äro, gruppvis, bilda dessa grupper ett vida starkare försvar än ett enda verk af motsvarande onifång, på samma gång som försvaret kan åstadkommas med mindre besättningar. Men detta öfverstiger sanno likt författarens uppfattning, som endast fått i hufvudet systemet om stora verk och dervid envist, likt och olikt, fasthåller. Lika oriktigt är hvad förf. yttrar om utfallsfriheten och framstår såsom en gifven följd af hans i allo falska uppfattning af grunden för hufvudstadens försvar. De för Stockholms befastande, enligt den gillade planen, föreslagna verk och linier ega denna förmån i högre grad än vid vanliga befästningar, beroende hufvudsakligen deraf att försvaret på de flesta ställen kunhat grundas på detacherade verk och icke behöft utgöras af sammanhängande linier. Denna fördel, nemligen utfallsfriheten, utsträckes vidare genom de försvarandes frihet att kunna röra sig på de omgifvande vattnen. Hvad förf. yttrar om möjligheten för fienden att afskära förbindelsen med Mälaren vid Klubbfjärden, är åter ett nytt bevis om, att han icke tillräckligt känaer de lokala förhållanderna härstädes. Fienden kan aemligen icke här anlägga några batterier för spärrningen, utan att fullkomligen beherrskas af de försvarandes batterier på motsatta stranden. Det således föga rimligt att fienden här skall påkostc anläggningar, som han bättre kan behöfva annorstädes och som i bästa fall ändock icke skola leda till målet, att afskära förbindelsen med Mälaren, som alltid står öppen på andra sidan öarne, med endasi 2n obetydlig våg öfver land vill Stockholm. Fien: lens här anlagda batterier skola i öfrigt, äfven om ngenting göres för att tillintetgöra dem, icke kuont nindra fartyg att här passera nattetid. Bevis härom nnehåller vår egen krigshistoria, men sednast den om saläögringan af Åntwarnane pitadolt 38 hatten Iola far AA AR Nr tg er