sin här. Man vet ock, att kärleken till och förtromycket bidrogo till de honom på cn så ätvent Företaget emellertid både stort och oförskräckt, men fälthe rens lösen var: dö eller segra, och det fosterländ: verket kröntes äfven med framgåvg, då han p denna dagen-vann en stor och lysande seger öfver rikets fiende. Grefve Stenbocks ben hafva väl för längesedan multnat, men minnet af hans bragder och fosterlandskärlek lefver ännu och skall alltid fortlefva i fäderneslandets häfder, och att detsamma je I lefver hos oss erkänna vi lifligt, då vi under dc skål uttrycka en lika gemensam som aktningsfall hyllning. åt den store fältherren, grefve Sten bocks odödliga minne, som lefde, stridde och dog för sitt fädernesland. Derefter afsjöngos på melodien: Svenska ärfde svenska jorden några af on bonden ä bland ledamöterna inom ståndet författade verser. Nils son från Skåre fattade derefter gla set och erinrade, att ganska många gånger de medel, hvilka bidraga att. göra det stora stort ofta undanskjutas och lemnas åt glömskan, hvilket ock nu skulle inträffa, i den händelse man vid detta tillfälle skulle förgäta omnämna de tappra svenska män, de så kallade Getapågarne, som stridde vid general Stenbocks sida och, ehuru klädda i skinnpelsar och träskor, gåfvo ut sina slängar, si att danskarne grinade illa. För dessa tappra män, som för 150 år sedan häfdade svenska namnet, för dessa pågars, minne ville han föreslå en skål, oe skål för Getapågarner. Att den tömdes under all mänt jubel torde icke behöfva omnämnas. Derefter uppträdde WNi!s Olsson, hvilken, sedan har uppläst ett från Helsingborg ankommet telegram at sådan lydelse: Bondeståndet, Stockholm. Stenbocksfestens deltagare förena sig tacksamt i ett entusiastiskt lefve för bondeståndet vid närvarande riksmöte. Festkomiten.,, föreslog en skål för bonde ståndet, hvilken besvarades af talmannen, med upp maning till Nils Olsson att genast aflåta en depesci till festkomiten, innehållande ståndets tacksägelse för den välvilliga helsningen. Detta verkställdes och genast. Per Nilsson från Espö genomgick i ett längre, in nehållsrikt föredrag historien om de olika tillfälle: Skåne under forntiden varit förenadt med Sverge om de strider, som der och om detsamma blifvit utkämpade ända till den 17 Maj 1660, då det fö enades med Sverge. Dock, — tillade talaren — var icke vårt kära Skåne dermed frälst från det förfärliga krigets våldsamma härjningar. Ännu i 50 år försökte danskarne att återvinna sitt gamla herravälde, svenskarne att försvara sitt nya; och striden var så mycket svårare, som familjebander ännu sammanböllo skåningar och danskar. Men slägtförhållanden måste vika för det naturliga läget, och den sista striden utkämpades i dag för 150 år sedan. För att upptända hat mellan folken och för att göra Skåne till en fullkomligt svensk provins eggades en lång tid skåningarne mot danskarne, men tiden, som försonar allt, har gjort attett bättre förhållande inträdt emellan de Skandinaviska folken, och vi äro ju ett slägte, vi förstå hvarandras språk: vi resa öfver Sundet och fjellen och helsa hvarandra som bröder och vänner, Måtte detta fortgå och folken allt mer och mer närma sig hvarandra, oaktadt våra olika styrelser, våra olika lagar. Måtte folkens representanter inse sin skyldighet, att tillegna sig det bästa i dessa lagar, som finnas inom brödrarikena, och då dessa lagar en gång blifva lika, skall enigheten så mycket säkrare tillknytas; de gamla tvister, som förut, till grannstaternas glädje, varit rådande mellan de friborna Skandinaviska folken, skola då lefva allenast på historiens blad; och skulle någon af Europas herrskare sätta sina härar på Skandinaviens jord, då skola vi, likt fädren, gå man ur huset och, likasom hjeltarne vid Helsingborg, vräka dess öfvade armer i dyn och kasta dem tillbaka i sjön, så att de aldrig mer skola våga! gör: om försöket. Jag hoppas derför att alla närvarande med mig iåstämma i ett trefaldt hurra för Skånes lyckliga förening med Sverge och de skandinaviska folkens närmande till hvarandra uti broderlig förening. Lifligt jubel helsade skålen. Rosenberg uppträdde derefter och föreslog i ett varmt föredrag, som utrymmet hindrar oss att ordagrannt införa, en skål för samdrägt och broderlighet emellan Nordens trenne brödrafolk. Talaren var ingen ultraskandinav, önskade således ej någon amalgamering af Nordens stater, tvärtom ville han, att hvarje af Skandinaviens folk måi fred och ro få utveckla och ombesörja sina angelägenheter, utan all påtryckning och inblandning från grannstaternas sida; han förordade aktning för hvarandras rättigheter, broderlighet i det inbördes beteendet och kraftig samdrägt i förhållandet mot allt, som kunde vilja lägga hinder i vägen för hvartderas fria utveckling. Då skola Kölens berg och Sundets vågor icke utgöra gränsen för trenne folk, utan blott vara råmärken emellan trenne arfvingar till samma fädernejord. Efter Rosenberg uppträdde, på anmodan, en af de inbjudne skåningarne, mag. Wieselgren, och föreslog en skål för värdarne, såsom rep:esentanter af Skånes bönder, hvilka, i det de inbjudit de närvarande att tömma en minnets bägare, visat sig värdiga efterkommande af de gamle odalmännen, för hvilka en sådan högtid var årlig sed. Tal. påpekade den olikhet, som egde rum mellan Skånes bönder och det öfriga Sverges, då de förra, efter modig samp för sin fäderneärfda frihet, hvilken misslyckats och derföre af historien kallas bondeuppror, till största delen blifvit adelns och kyrkans underlydande flera sekler före Skånes förening med Sverge, under det de sednare, hvilkas kamp mot herreväldet sednare begynt, gått med seger ur striden och derföre i häfderna fått namn af fosterlandets befriare. Bondestriderna under unionstiden hade nemligen icke ensamt gält bekämpande af utländskt förtryck; såväl den Engelbrektska resningen som bondetågen nnder Sturarne bade äfven karakteren af en strid mot herreväldet, och ensamt deruti finna också de inhemska striderna sin förklaring. Carl XI:s kraft bröt sedermera de utifrån förskrifna bojor, dem herremännen så gerna velat pålägga de fria bönderna, och den gammalsvenske bonden har aldrig åldrats i förtryck. S. mycket fördelaktigare vittna e det då om sinnets spänstighet och frihetskärlekens lifaktighet hos den skånske bonden, då denne, fastän under århundraden fjettrad i hofveri,, ännu vore en kraftig. odalman, hvars stämma hördes på tinget såväl som uppsvenskens. Om än en eller annan generation af skånska bönder genom hofveriets och — såsom bärare af namnet Wieselgren ville tal. ej lemna det osagdt — gezom bränvinets förslöände verkningar stått efter sina uppsvenska bröder i tankeoch handlingskraft, vore dock den tiden numera förbi, och tal. uppmanade de närvarande uppsvenske odalmännen att i skålen för representanterna af Skånes fria bönder, om hvilkas sista blodsdop såsom svenskar dagen och festen erinrade, lemna ett erkännande af deras olika strid och deras jemngoda seger. er RR AR UTRIKES. De i dag ingångna utländska tidningarne MI rs Sr