Nej! Riksakten, som upptar ?vilkoren fr den emellan Sverge och Norge ingångn förening utider en kung,, innehåller icke nå got stadgande hvarken härom, eller om riks ståthållareplatsen. Men den bestämmer doc att föremål -som röra båda rikena skola ut sammansatt statsråd behandlas; och — mena man nu — denna sednare frågan rörer äfve: Sverge, ehuru dess utelemnande ur riksaktei synes tillräckligt bevisa att man då ej hyst denna åsigt. Men på hvad sätt skulle då Sverges förnärmas genom afskaffandet al denna dighet i Norge samt genom: sättet, hvarp norrmännen Hu önska det? Med afseend: på sak är frågan lätt besvarad; emedan all synas komma öfverens derom, att riksståtbål lareplatsen kan och bör försvinna. Det ä således endast om sättet man strider. Nå väl men huru kan detta ega någon gemenskaj med Sverges rät? Jol säger man, konungen rättighet att få utnämna svensk man till ofta nämnda värdighet innebär ett bevis pi den supremati, som tillerkändes Sverge; och denna åt Sverge inrymda företrädesrätt ka ej utan svenska statsrådets hörande uppgifvas! Hvad den rätta meningen var med detta stadgande uti 14 af norska Grundlagen, kar numera icke med visshet bestämmas, men ja; kan ej förlika mig med den tanken, att man för vinnande af sitt mål, skal söka gifv: sken af sanning åt en förmoden i Äkctta afscende, hvilken, om den vore grumdnd; skullc kasta en förhatlig skugga af bedrigligket på de personer, mellan hvilka fö axhandlades. Då man i den norska Grundiagen fnner stadgadt, att Norge är ett fritt, sjelfstän digt rike, likasom i riksakten läser: att vxemellan Skandinaviens folk ett föreningsbant lyckligen blifvit knutet, som, ej med vapen. utanr af fri öfvertygelse tillväsjabragt, allenc nbör och skall vila på ett inbördes erkän nande af folkens lagliga rättigheter till stöc för deras gemensamma tronern — då mar läser detta, så ligger det ock tydligt och klart, i hvilken anda man då såg föreninger och ville att den i framtiden skulle betraktas: och då tillstår jag, att endast den lägsta grad af dubbelhet hos de då å ömse sidor handlande personerna skulle kunna göra dettänkbart, att man med oftanämnde stadgande Grundlagen skulle afsett ett erkännande al det ena rikets supremati öfver det andra. Men jag frågar: skall då svenska folket låta förifra sig ända derhän, att det vidtager en åtgärd, som med skäl framkallar ovilja hos brödrafolket, endast för att skydda en, i bästa fall, högst tvetydig rättighet till något. som i materielt intresse af alla erkännnes utan betydenhet och ytterst grundas på en supposition, så fullkomligt stridande mot föreningens anda, att den icke kan försvaras, utan ett öppet förnekande af den grundsats hvarpå föreningen hvilar. Det må nu smaka, i förhållande till olika lynnen, väl eller illa, att Sverge och Norge äro tvenne sjelfständiga riken, af hvilka intetdera eger att i någon måtto utöfva öfvervälde öfver det andra, men sådant är kontraktet dem emellan, på hvilket något intrång icke utan löftesbrott kan göras. Och detär af sitt brödrafolk som Sverge, utom de oemotsägligaste och mest bindande lagstadganden, skulle vilja utkräfva en rättighet som måste såra detta folks sjelfständighetskänsla. Ty, om frågan med afseende på Sverge endast är af subjektiv vigt för dem, som önskade att genom densammas behandling i sammansatt statsråd få tillfälle att gifva norrmännen en lexza för deras, jag måste med ledsnad medgifvå det, stundom mot Sverge afvogt sinnade beteende, så är den deremot för norska folket af den väsendtligaste betydenhet, då det gäller, huruvida detta folk skall ega rättighet att, utan fremmande inblandning, få, på det sätt deras grundlag bestämmer, deri vidtaga de förändringar, som det finner af nöden. MHvilket fritt folk skulle icke vara ytterst ömtåligt om förvarandet af en sådan rättighet, eller utan de kraftigaste och oförtydligaste skäl uppgifva densamma? Jag, för min del, högaktar norrmänaen och känner värdet af föreningen högre, just för denna deras nu, liksom ofta tillförene, ådagalagda känsla för sina institutioner. Ett folk, som varmt älskar dem, älskar ock högt sin politiska existens, och föreningen under gemensamma intressen med en sådan nation skall i farans stund bli af stort värde. Men hvarföre bortkasta en sådan kraft, eller åtminstone förminska dess betydenhet, genom ett, än från den ena än från den andra sidan af Kölen framkastadt trätofrö, af oftast så helt och hållet ogräsnatur som det förevarande? Att nationernas vigt och anseende inom det europeiska statssystemet uppskattas efter den ståndpunkt, som utvecklingen af deras intellektuella och materiella krafter intagit, detta lärer väl icke betviflas, likasom man icke genom något hocus-pocus kan flytta sig ett steg högre, eller andra ett steg lägre, än denna ståndpunkt utmärker. Men Jika visst är det ock, att intet kärare föremål för de skandinaviska folkens önskningar och bemödanden borde finnas, än just dessa förutnämnda krafters ömsesid ga utveckling inom båda de förenade rikena, då hvarje ökning af bildning och välstånd i det ena äfven ör en ökning af kraft i det andra. Måtte hvarje svensk och norrman, som inser detta och älskar sitt land och det höga målet för den Skandinaviska Nordens framtid. utan småsinne och biafsigter, samt oförvillad af vindkasten för dagen — oaktadt de hafva skilda verkningskretsar — dock aldrig släppa detta gemensamma: mål ur sigte. Lämnå den 26 Februari 1560. IT. mn Stevern.