nan politik. Derföre torde konferensrådet Raaslöffs intagande kunna anses för en tvifvelaktig vinst. Hvad som gläder oss mest af de särskilda departementenas besättande är således att Monrad har öfvertagit inrikes-ministeren för konungariket, och vi önska att han måtte personligen förvalta denna och, om det behöfs, heldre låta kyrkooch undervisningsväsendets angelägenheter handhafvas af en direktör. Bland dem, som finna soch som kunde erhållas, är nemligen Monrad den, som bäst kan samverka med riksdagen, i hvars arbeten han deltagit med så mycket nit och utmärkelse alltifrån dess tillkomst. Om shan ej möter svårigheter från sina kollegers sida, så besitter han alla de egenskaper, som behöfvas för att blifva, hvad ingen föregående inrikes-minster har varit, riks.lagens politiske ledare; och i den ställningen kan han komma att utöfva ett utomordentligt vigtigt inflytande på vår inre utveckling. Rem