blott vår tanka och veta, att det är fruktlöst att disputera om tycke och smak. Hr Sundberg har uti Ivar en af sina vanliga älskareroller, och man kan icke begära att han skall vara ovanlig deruti. Man måste dock alltid tillräkna honom som en stor förtjenst att han förmår gifva så mycken ungdomlighet åt sitt uppträdande, att han kommer publiken att glömma huru länge den setthonom som ung älskare — — detta är icke någon ringa förtjenst. Hr Jolin sjelf var godmodig som vanligt, och talade som vanligt något för slarfvigt sitt eget vackra språk, samt gjorde den beskedlige Nils Guldsmed kanske allt för obetydlig, eller, om det tillåtes oss ett icke särdeles vackert, men mycket expressift uttryck, allt för fnaskig. Som man dock icke gerna kan antaga att han misstagit sig i uppfattningen af en rol, som han sjelf skapat åt sig, så får man väl tro att Nils Guldsmed skulle vara en sådan beskedlig tok, en sådan pjollerkärring utan kjortlar, De många öfriga manliga rollerna utfördes efter omständigheterna mer och mindre väl, och vi vilja icke trötta läsaren med att uppråikna hvar och en särskildt, Hvad de qvinliga rollerna beträffar, så hade fru Hvasser uti Ingegerds parti rätt många ögonblick af god uppfattning och af osökt spel, men uti de mera passionerade ögonblicken förnam man det hos henne vanliga, ihåliga pathos, som låter munnen ensam tala stora ord, medan hjertat och känslan slumra i godan ro under stormen. Hon var, enligt vår tanke, bäst lyckad i sista akten, och minst i den fjerde, der striden emellan kärleken till älskaren och kärleken till fadern och fosterlandet skulle fordrat en stor tragisk skådespelerska för att finna det äkta, till märg och ben trängande uttrycket. Fru Hedin var till det yttre den praktfullaste Barbra som man kunde önska sig, men till all olycka var det icke så väl bestäldt med det inre. Efter vår uppfattning har författaren, i fall han gjort sig rätt reda för Barbras