etenskapliga bana han hittills fortsatt, en stämma, I om manar honom åt ett annat håll, och säger: Ät i cke så .myckets af kunskapens träd på godt och mdt, utan ät af lifsens träd, sök efter det fördolda ifvet i Christo. Sådant utvisa drömmarnes Svedenborgs religiösa illstånd hafva varit 1744, cch sådant förblef äfven 1ans sträfvande, då hans inre menniska året derefer ingick i ett annat högre utvecklingsstadium, vå lrömmarne lemnade honom och gåfvo plats åt klari: eendet och den högsta intellektuella och religiösa iskådning. Men i mån som den inre synförmågan utvecklades hos honom, trons öga uppklarnade och den andliga och himmelska meningen i bibeln uppdagades, isamna mån skärptes hans förståndsblick, tankekraften, arskilningsgåfvan, omdömet potenterades, och hans synkrets i anseende till religiösa ämnen och teologiska frågor vidgades. Nu betraktade han den kristna logmatiken och moralen i ett förklaradt ljus. Han ipptäckte en mängd brister och felaktigheter i den vanliga skolteologien, många misstag och ofullkomligheter i de kyrkliga bekännelseskrifterna. Lärorna om Guds väsende och menniskans bestämmelse, om skapelsen, syndafallet och återlösningen m. m. antogo hos honom ädlare former och gestalter och ikläddes skörare färger och drägter än de, i hvilka de framträda i hvarje af falsk slutkonst, oredig tankegång, missledande terminologi och förvriden bibeltolkning hvimlande teologisk lärobok, såväl från äldre som nyare tider. Likväl grundar Svedenborg hela sitt teologiska system icke egentligen på bibelns hö å meningar, utan just på dess bokstafsmening, rätt attad och förklarad. Denna innehåller efter hans åsigt Guds hela, af oändlig kärlek och vishet flödande uppenbarelse. Vi se häraf i huru nära förhållande Svedenborgs anteckningar om sina drömmar stå till hans sednare teologiska skrifter. De ena förberedde och liksom banade väg för de andra. fEOm insändaren blott behagat jemte drömmarne, äfven genomläsa en eller annan af Svedenborgs smärre teologiska afhandlingar, t.ex. Lefnadslärans, Läran om Herren, Trons, Om den heliga skrifts, m. fl., hvilka äro öfversatta på svenska och i mer än ett halft århundrade begagnats som andeliga vägvisare, exegetiska och dogmatiska hjelpredor både af flera teologer ex professo, domprostar och biskopar och af många lekmän inom vår kyrka, så skulle han tvifvelsutan hafva medgifvit, att Svedenborg varit ev både med bibelns bokstaf och anda nära bekant och införlifvad man, en protestantisk teorog i ordets ädlaste bemärkelse. I sina första utkast till en förklaring öfver bibeln, hvillxa i våra dagar utgifvits under namn af Adversorias, begagnar han, liksom i ofvannämda anteckningar öfver sina drömmar, icke sällan den äldre do gmatiskt kyrkliga terminologien, hvilken han dock i sina sednare och med större omsorg bearbetade tecjlogissa afhandlingar utbyter mot mera passande och rent bibliska uttryckssätt Man har in vändt mot sans andliga tolkning af skriften, att den är obestär jä, sväfvande och godtycklig. Men detta är ett mjssförstånd. Tvärtom är denna tydningslära i hög grad regelmässig och bestämd. När andra exeg ster nödgas erkänna att de icke med visshet u7 na afgöra huru en mängd ställen, särdeles i de P sofetiska skrifterna, skola tolkas, har alltid Svedenborg en tillfredsställande förklaring atterbjuda, hvilken bibringar ökad bibelkunskap och både kan upplysa förståndet och förbättra hjertat. Det vore mer :än oklokt och beklagligt, om vår kyrkas målsmän, :som kalla sig rättroende, renlärige och evangeliske, snarare skulle vilja förkasta och fördöma än undersöka och med förstånd och urskilning begagna ett religiöst system, som bättre än något annat visat sig kunna reda det ännu outredda och förklara det annars oförklarliga såväl i kristendomens mysterier som. i de bibliska urkunderna i allmänhet. Tala blott med någon, som studerat korrespondensläran och förstår verldens äldsta skrifsätt och tungomål, detta himlens språk med jorden, denna tolk af naturens, bibelns, menniskoandens och drömmarnes symbolik. oeh det skall genast visa sig, med hvilken klar blick han denomskådar mycket af det djupa, dunkla och. hemlighetsfulla i Ordet, och huru han löser de heliga Gåtor från fornåldrens, om hvilka David och andra bibliska författare tala. Ensamt det konseqventa, på alla de kanoniska böckerna amvändbara hieroglyfiska förklaringssätt , som korrespondensläran gifver vid handen, synes tillräckligt att ådagalägga värdet af :Svedenborgs skrifter visa, att deras författare varit lika utmärkt teolog som naturforskare och lärdomsidkare i allmänhet. Detta förklaringssätt, fastän margammalt och kändt af forntidens vise och flera kyrkofäder, har dock först af Svedenborg blifvit användt och begagnadt efter bestämda reglor och som en särskild vetenskapsgren. Med rätta har derföre redan Herder i Adrastea yttrat om Svedenborg: Hat das verwichene Jahrhundert nicht eine reihe Geisterseher hervorgebracht, die, in Ansehung einer konstabilrten harmonie, Svedenborg bei weitem nicht an die Seite zu setzen wären ? Detta varg nog som bevis, att insändaren, han må då vara lekman eller klerk, ännu icke hunnit dokumentera sig som kompetent domare ens öfver beskaffenbeten af Svedenborgs drömmar.