rande en rysk beställning. dels rörande en uti krigsvetenskapsakademiens handlingar hittad strof, hvilken förf. ej tyckes rätt förstå, långt mindre kunna pröfva, ådagalägger han, att han icke gjort sig närmare reda för betydelsen af och ändamålet med d il! deras:nödvändighet så käckt framhållna s Han hade eljest bort veta, att den allm nödtändigheien att genom for S vanliga laddningar utröna jeropje icke, såsom tillförene skett, anta räeckligt garanterad genom några få så mycket starkare profskott, har sin grund uti en hos täckjern, samt att nämnde nödvändighet tillika är motiverad af den stora olycka, i mer än ett häns ende, som tackjernskanoners söndersprängande under bruk och nyttjande skulle medföra. Då nu förf., såsom det af hans gensvar allt mer ådagaläigges, med sitt rop om otillräcklig beskjutning, egentligen afser de smidda och lösa delarne af kanonens kammar! ningsmekanisia, så har han således icke egt urskilning om betydelsen och tillämpligheten af de reglor, med hvilka har, utan egen sakkunskap, efter andra far åstad. Hvad avgår författarens anspråk på försök med hvarje ny konstruktion, så fordras äfsen härvid en för puftig: urskilning, sådan man åtminstone icke får sakna hos en artilleristyrelse, om nyhetens beskoffen het. — Ty icke vore det förnuftigt, att med hvarje ny konstruktionsform, inom gränsorna af redan vunnen och bepröfvad erfarenhet, förnya de dyrbara uthållighetsförsöken. — Ja! om man till och med ur kanoner med redan bepröfvadgodsstyrka ville utborra stötbotinen, för att till dem aptera kammar laddning, så hade en klok artilleristyrelse väl ick skäl att kasta ut en 12,000 rår för att utröna ut hålligheten hos det nya kationröret — så mycket mindre som en sakkunnig styrelse redan på förhand kan bedöma, att dettas styrka genom en sådan förändring snarare vinner än förlorar. — Helt annat är förhållandet om, såsom vid den omnämnda ryska och ters andra i sednare tider föreslagna konstruktioner, man träder utom gränsen af redan vunnen erfarenhet. — Hvad för öfrigt angår förf:s anförda skäl, hemtade dels från ettiicke lycksdt försök af Karlskrona-komi len att förändra den MWahrendorffska kammarladaDingsmekanismen, dels derifrån att skjutning stor del skett vid Åker och icke alltid utförts af ss kommissioner,, utan af dertill kommenderade artilleriofficerare, att skjutningarue, hvilka dock alltid skedde med kanonen, någon g naft till hufvufvudsaklig! indamål att pröfva lavetten, att regeringen på de sista 6 åren, under hvilka inga större kanoner behöf: anskaffas, icke heller gjort ytterliggare beställninga: kammariaddningskanoner, m. m. — så synas mi dessa skäl i sjelfva verket vara af sådan beskaffen het, attide icke erforåra svar. Och härmed nedlägger jag pennan i denna obehagliga strid; erinrande blott till: slut, att den värd: förfi icke ansett sig behöfva spilla ett enda ord på försvar af sin andra beskyllning mot artilleristyrelsen. Det vore önskligt om tysinaden finge tolkas såsom ett vittnesbörd om ett besväradt samvete; men önskligare hade varit att ridderligheten räckt till för eti öppet erkännande häraf. Stockholm den 13 Februar: 1860. C.G. L. mma till