21 November 18535), under det att Storbritan-b: nien heter le royaume uni (se t. ex. han-Ih delstraktaten mellan Storbritannien och Sverge l je och Norge af d. 18 Mars 1826: les båtiments I st du royaume uni de la Grande Bretagne et dIrlande, qui entreront dans les ports dess royaumes de Suede et de Norvege. De mak-Ån ter, som känna och erkänna Kronorna Sverge och Norge, Konungarikena, Sverge och Norge, lära väl — i trots af hr N. — anse Norge för något annat än en afhängig del af Svergen. På sådana grunder har hr N. byggt sin splitternya teori om Sverge såsom den prin cipala staten och Norge såsom ,ett accessorium, som genom sig sjelft ingen politisk sjelfstindigbet eger; på sådant sätt har han bevisat denna Norges afhängighet, som för unionens npprätthållande på sin nuvarande basis är en nödvändighet. Annat betyga rikets ständer 1815, cå de i riksakten förklara, att föreningen endast bör och skall hvila på ett inbördes erkännande af folkens lagliga rättigheter,, erkänna Norge för ett fritt och sjelfständigt rike, och gifva föreskrifter om konungaval och interimsregering, på grundsatsen af fullkomlig likhet mellan begge ri, kena. Mången har måhända hittills misstyckt denna grundsats; hr N. tillkommer äran af att först hafva inför rikets stinder förnekat den. Längre. fram i sitt anförande vill hr N. låta påskina, att det endast är från norsk sida, som man velat anse likställighet mellan de begge rikena vara unionens grundtanke. Huru förhåller det sig härmed? I Carl Johans helsningstal till Norges Storthing den 10 Nov. 1814 (Recueil des Lettres etc. I. 120) yttrar han: Le Roi a toujours voulu, quegaux en droits les Norvgiens et les Sudgdois pussent jouir des memes anvantages constitutionels, hvilket i den officiella norska öfversättningen (Storthings-Forhandl, 1814 p. 628) lyder: Kongen har altid villet, at Normand og Svenske, lige i Rettigheder, skulde nyde de samme Fortrin i Henseende til deres Statsforfatninger. I Kongl. Maj:ts proposition till rikets ständer den 12 April 1815 heter det (Bihang till riksståndens prot. II. 75), att vid bestämmande af folkens gemensamma rättigheter borde en fullkomlig jemlikhet dem emellan upprättas utan afseende på deras antal eller deras lands afkastning; att då afsigten ej borde eller kunde vara, att någotdera folket inkräktade öfver det andras beslut en egenmäktig pröfning, Kongl. Maj:t ansåg sig af flera skäl berättigad att erkänna grundsatsen af en fullkomlig jemlikhet mellan begge m. m. I konstitutionsutskottets betänkande af den 25 April (ibid. p. 491) samma år säges: sErkännandet af en fullkomlig jemlikhet begge rikena emellan, medgifvandet att begge rikenas statsråd till lika antal må sammanträda . . . anser utskottet vara en följd af begge rikenas förening. Utskottet är öfvertygadt (p481) att den rena aktning, hvart och ett fritt och sjelfständigt folk bör hysa för hvart och ett annat folk i samma belägenhet, redan I: förut bestämt Svea rikes ständer till erkännande af denna jemlikhet m. m. Detta betänkande blef af rikets ständer godkändt, och om också uttrycket: begge rikenas jemlikhet, icke finnes i riksakten, så lärer väl ingen opartisk kunna förneka, att saken finnes der, Norges Grundlov anses af hr N. såsom en fördragsmessigt tillkommen . unionel statsakt på grund deraf, att åtskilliga dess bestämmelser fastställdes efter underhandlingar mellan Storthinget och de svenska kommissarierna.. Om Grundloven är ett fördrag, mellan hvilka är detta fördrag då ingånget? — mellan tvenne af hvarandra oberoende stater? — Nej; det skulle då vara afslutet mellan dessa staters suveräner; men Sverges och Norges förening under en och samma konung var redan besluten, innan förhandlingarne mellan Storthinget och kommissarierna kommo i gång. Är då Grundloven ett fördrag mellan de begge rikenås lagstiftande församlingar? Nej; den svenska riksdagens utlåtande angående förhållandet till Norge inhemtades ej förr är det följande året. Visserligen säger hr N. at: uti Konungens ratifikation och oktroy at den 10 Nov. det uttryckligen förklaras, att denna lag tillkommit genom underhandlingar och öfverenskommelser mellan Norges Storthing och Sverges dertill befullmäktigade kommissarier,, — hvaraf någon möjligtvis skull kunna förledas att tro, att de svenska kommissarierna skulle hafva stått till svenska riks dagen i samma förhållande, som de norske kömiterade till Norges Storthing; — men först och främst är citationen falsk, ty i den kungliga stadfästelseakten talas ej om Sverges kommissarier,, utan om Vore (d. v. . Kongl. Maj:ts) kommissarier,, de af Os (d. v. s. Kongl. Maj:t) beskikkede Commissarier och för det andra vore dessa kommissarie befullmäktigade af Carl XIII såsom Sverges och Norges konung och underhandlade i hans namn och på bans vägnar, icke i Sve: rikes ständers namn och på deras vägnar Norges Grundlov kan då omöjligen anses för ett fördrag mellan andra än konung Carl XII och Norges folk; hvarföre ock Carl Johan i sin helsning till Storthinget den 10 Nov. 1814 talar. om le pacte, que Sa Maj:t a contractc avec le peuple Norvegien (det Forbund, son han (Kongen) bar indgaaet med det Norskt Folk); men Sverges ständer hafva ej hafi något att göra med tillkomsten af Norges grundlag. Hr N. säger: Till ytterligare bestyrkande af dess (Norske Grundlovens) egenskap såsom en fördragsmessigt tillkommen unione) statsakt, undertecknades densamma ömsesidigt af dem, som deltagit i arbetet för dess tillkomst, nemligen på den ena sidan af Storsthingets ledamöter och på den andra af Sverges dertill befullmäktigade kommissarier; hvarpå slaätligen följde konungens ratifikation coch oktroy., — Huru härmed förhåller sig, kan hvar och en se, som vill göra sig mödan att slå upp sista sidan af Norg:s Grundloy; Lan ell 2 nl RK RR, GR mn As OO, ANNE me fm potn met AA 0 te on Må RR UR FA DD PD (JO