kena gemensamt, kan blott ega rum i ett enda fall, nemligen då fråga är att förklara krig. Det finnes ingen form, intet möjligt initiativ för svenska stats-ådets deltagande isaken. Vi skola söka i ett följande n:r närmare reda och populärt framställa så väl bevisningen i detta fall som de öfriga hufvudresutaterna af hr Rydins framställning. För dagen hålla vi oss hufvudsakligen till hr Malnströms granskning af riksarkivarien Nord tröms satser och påståenden, sådana dessa framträdt uti hans anförande i presteståndet den 12 Januari detta år. Efter en kort inledning vänder sig författaren direkt mot den utgångspunkt, som herr Nordström tager sig vid bedömande af prircipen för skandinaviska hålfönsi union, och visar, att det är alldeles-falskt att gå ut från fredstraktaten i Kiel. Hvarföre icke så gerna utgå från freden i Roskild eller från Öar! Knutsons val till Norges konung? Liksom de sisthämnda fakta förlorat sin betydelse i statsrättligt hänseende genom följande händelser, så är detsamma äfven fallet med Kielertraktaten. Konventionen i Moss och riksakten af 1815, der Sverges rikes ständer högvidligt förklara, att föreningen med Norge ej är åstadkommen med vapen utan af: den fria öfvertygelsen, utgöra de rätta utgångspunkterna. Författaren fortfar på följande sätt: HMen Kielerfördraget ligger hr Nordström om hjertat, emedan han anser Norges förhåldande till Sverge derigenom vara garanteradt af de fyra stormakter, med hvilka Sverge då var i förbund. Om hr Nordströms åsigt om förhållandet mellan Sverge och Norge vore riktig, så skulle detta förhållande hardt när kunna anses såsom en inrikes angelägenhet: och att i en sådan vilja erkänna någon utländsk garanti, vittnar hvarken om klokhet eller fosterlandskärlek. Sverge har haft nog :af sådana garantier — från Ryssland. FAMen antagom för ett ögonblick, att Kielerfördraget utgör utgångspunkten för bestämmandet af förhållandet mellan Sverge och Norge. Hvad innehåller då detta Kielerfördrag? Det innehåller — och det är det vä:sendtliga — den danske konungens fullständiga afsägelse af alla sina och sitt rikes rättigheter och anspråk på Norge. Hvad angår den ställning, som Norge enligt traktaten skulle intaga till Sverge, erinrar hr N., att Norge, hvilket alltsedan år 1661, då den absoluta konungamakten med samtycke af nationens ombud i Danmark infördes, till detta rike intog en helt och hållet provinsiel ställning, i alla afseenden innehade en sådan äfsven år 1814, då det genom Kielerfördraget till Sverge afträddes af konungen af Danmark med alla de rättigheter och anspråk. han öfver och till detsamma egde. — hr N. utsäger ej den slutsats, som hvar och en måste af dessa ord draga, den nemligen, att Norge år 1814 afträddes till Sverge såsom en provins. Denna slutsats har dock det felet att stå : uppenbar motsägelse med sjelfva Kielertraktaten, som i-4:de art. uttryckligen stadgar. att Norge skulle utgöra ett konungarike föremadt med Sverge (vCes vechös baillages et provinces... formeront un royaume, reuni å eelui de Sutde,); och Carl Johan har sjelf er gäng offentligen förklarat (Receuil des Lettre: ete. II. 60) att han bestänt dessa fredsfördragets ordalag i motsats mot den danske underhandlaren, som i stället ville införa uttrycket, att Norge skulle inkorporeras med Sverge. — Vigten och betydelsen af de ori, som blifvit valda, förbisågs ej af prins Christian Fredrik, då han, vid bemödandet att uppreta norrmännen mot Sverge, ville undanrycke dem kännedomen om IV art. i Kielerfördraget. (Schinkel-Bergman, VIII 34). Ty om det också ej 1 dessa ord ligger, att Norge skulle till Sverge intaga fullkomligt samma jemlikhetsställnipg, som det nu innehar, så utesluta de åtminstone all tanke på en provinsiel ställning, isynnerhet när de jemföras med den kungörelse, som konung Carl XI åtta dagar efter fredens ratifikation utfärdade, i hvilken ihan erbjuder norrmännen att genom sina mest ansedde män uppgöra förslag till en statsförfattning, hvilande på grundvalarn af nationalrepresentation och sjeltbeskattningsrätt. Men Kielerfördraget utgör i hr N:s tanka icke ensamt grunden för förhållandet mellan Sverge och Norge; han berättar vidare, hurv de fyra stormakter, som garanterat föreningen, till. den under prins Christians ledning improviserade regeringen i Kristiania mafsände fyra kommissarier, med uppdrag at: förklara, att-Sverges suveränitet öfver Norgt ienlighet med Kielerfördraget ovilkorliger skulleupprätthållas, och Norge icke kunnr betraktas annorledes än såsom en -afhängig del af Sverge; ochdetta, mina herrarn, ut ropar br:N., är oförändradt ännu i dag den ställning Norge på den: positiva folkrättens område. intager. — Hvar hr N. tagit de anförda orden, som han lägger i de fyra kommissariernas mun, är mig fullkomligt obekant. och hr N. har icko derom upplyst allmänheten; att de icke finnas i de skrifvelser, som Jkommissarierna den 7, 15 och 25 Juli 1814 ställde-till. prins Christian, derom kan hvar och en-öfvertyga sig, som vill genomläsa dessa, sådana ide äro offentliggjorda af Aall (Erindringer, 2:den Udgave pp. 472, 477. 480). och de stå i den fullkomligaste motsägelse mot hvad prins Christian -till sitt statsråds protokoll (Åall,-p: 470). berättade om dessa kommissariers ärende, då han sade, att dei det bestämdaste språk fordrade Norges förening med .Sverge, men tillika önskade, att Norge skulle: vara et sadskilt og saavidt muligt uafhengigt Rige af Sverge, dog under samme: Qverhoved. — Huru denna märkliga vaotsägelse mellan hr N:s och prins Christians uppfattning ef sändemännens ärende skall förstås, det kan hr riksarkivarien tvifvelsutan förklaras: men -intilldess att detta skett; synes det varw något betänkligt, att på uttryck, vilkas autenticitet icke är: styrkt, vilja bygga en ny lära. om tvenne rikens inbördes förhållande inför den europeiska folkrätten. AL FN RR RE KA Rn 20 I Alkligto RO FRA AA OL FAR YA —m nm -kr FRR OR VAVLLR KR NR JR JR NA TR AN AR Rn mn RR KAR OA AA SG KATA KR RN KR KF RR —