Article Image
;rnvägarnesa fullbordan, så. strider det mot statens ärdighet att låna. enså liten samma; och derföre ore det skäl att. upptaga på-en gång hvad staten yr ändamålet behöfver. ; näs (Insändt Ett ooh anhät rörande Religionsfrihetens utvidgande, ärdeles med afseende å förslagen vid närvarande riksdag. .2:dra art. I första artikeln (införd i n:r 28 af Aftonladet för den 3 Febr.) har ins: dels erinrat, tt Köngl. förslaget till ändring i bestämmelsrha Om ansvar för den, som: träder till eler utsprider villfarande lära,, skulle kunna ntagas, oberoende a:; Kongl. förslaget till lissenteilag, men ianseendestill.flera. briställigheter icke borde godkännas; dels ock sökt visa, huru inledningen till förstberörda förslag, hvilken uppräknas de lagbud, hvilkas kraft ch verkan skulle upphöra, borde förtydligas ch. kömpletteras genom upphäfvande af alla örfattningar, som strida emot den i 16 8 reseringsformen stadgade religionsfrihet. Ins. vilfnu framställa några anmärkningar mot särskilda 86 i förstnämnda förslag; och får läsarem ursäkta, om ins. dervid nödgas framlragå några satser, bemtade från de urmodigs symboliska böckerna. : Första S i förslaget lyder sålunda: Den. som offentligen förkunnar eller till annans pförledande annorledes utsprider lärosatser. som mot den rena. evangeliska läran stridande väro, straffes med. böter från och med femtio till. och med trehundra riksdaler, eller fän gelse från och med två månader till och med vett år; dock sker ej Bbärigenom någon inskränkning i den frihet i religionsöfning och undervisning, som bekännare af annan lära. vän den rena evangeliska, medgifven är. Vårder prest beträdd med utspridande af villfärande lärosats — derom är särskildt stadgadt. j ol i . I denna.S innefattade förbud, att offentligen förkänha eller;arnorledessutsprida vissa lärosafser, torde hafva tillkommit af denanledning, att 1) dylika förbud fönnits i äldrelaar och i förslägen, vid sednasgte riksdag; 2) förslaget till sådant förbud fortfarande, kunde vara tjenligt att ådagalägga regeringens aktnihg för ständernas förmodade mening, och för: det som skulle vara de? flesta riksdagsmännens öfvertygelse; 3) regeringen ville visa undseende . för den utom. riksdagen och de vetenskapligt bildade:-kretsarne stående mängdens orediga . föreställningar och fördomar; 4) åtskilliga bland dessa! fördomar medfört en förskräckelse a), för hvad man kallar proselyttiakerivg och 5) äfven regeringen torde hafva ansett, att sådant proselytmakeri, skulle ku na genom:Hotelsen om straff förekommas. Den egentliga gränden till äldre förbud var deremot tvitvelsutan föreställnibgen; att sådant. förbud skulle dels .hös dem, som icke hade den af staten gynnade tron, förekomma hindör för dess uppspirande, dels ock hoa dem. som trodde eller antoges tro. på den: rena evangeliska läran; skydda en sådan tro för dö faror, som förmentes kunna uppstå genom lärans kriticerande inför dem, hvilka ej kunde vederlägga inkasten. ; Å Dessutom torde säkerligen i :äldre och kanske i nyare tider eri och annan besvärats af den föreställning, som-yttrats i slutet af Atbanasii symbolum, hvarom mer, här nedan. I äldre fider herrskade ock den gammaltestamentliga åvigten, att vissa gröfre irrläror, såsom infefattande. hädelsö mot Gud (crimen leesee majestatis divine), skulle förtörna Herran och, i fall folkets öfverhet (de som makten hafvar) underlåta att bestraffa förbrytarer, ådraga ej blott honom, utan ock hans omgifräng,ja hela folket Guds vrede och timliga olyckor, landsplågor och dylikt. Sedan vi sålunda gjort oss reda för anledningarn; till och grunderna förifrågavarande stadgande, så böra vi söka ådagalägga hvad som kan menas med de i den ofvan anförda paragrafen nyttjade högvigtisa orden: den Ener a) Denna förskräckelse i ett land med numera gam mal tryckfrihet och deraf uppkommen vana at fritt yttra sig mundtligen, , ja i ett land, der ve tenskapliga, politiska, eknomiska och andra partie: fritt och. länge idkaät proselytmakeri, hvar i sir profession, kan, svårligen ,förklaras-genom, någo annat än det.i den förderfvade menniskonature: inrotade begäret att i andliga frågor vara obekym rad och sofvande: oroa mig ickel

15 februari 1860, sida 4

Thumbnail