syfta till Holsteins och Slesvigs åtskiljande. Nationalitetsoch språksaken är särdeles vidlyftigt afhandlad. FRANKRIKE. Franske utrikes ministern hr Thouvenels not till franske ambassadören i London grefve Persigny, till svar å de af England framställda förslagen i afseende å den italienska frågans lösning, meddelas nu af de utländska tidningarne. Noten, som är daterad den 30 ristl. Januari, har följande lydelse: Hr grefve! Engelske ambassadören har meddelat mig er depesch, i hvilken förste statssekreteraren för utrikes ärendena, efter att ha granskat den italienska ställningen i sin helhet samt antydt nödvändigheten af att öfverenskomma om lämpligaste sättet att åvägabringa ett varaktigt och tillfredsställande, tillstånd, framställer de allmänna grundsatser, på hvilka, enligt H. britiskajMaj:ts regerings åsigt, denna öfverenskommelse skulle kunna grunda sig. Öfvertygad, att det framför allt ligger vigt på att Frankrike och England bli ense, har engelska regeringen anmodat Jord Loftus att göra Wienerkabinettet ett dylikt meddelande, och jag har den äran att härjemte sända dessa båda handlingar i afskrift. De innehålla, såsom ni skall finna, hr grefve, fyra bestämda punkter: Å 1) Frankrike och England skola för framtiden afstå från att inblanda sig i Italiens inre angelägenheter, såframt de ej genom stormakternas enhälliga samtycke dertill berättigas2) Kejsarens regering skall öfverenskomma med den hel. fadern om Kyrkostatens utrymmande, så snart hans armås organisation tillåter det och vira trupper kunna dragas från Rom utan fara för ordningens upprätthållande. Vår armå skall äfven efter någon lämplig mellantids förlopp lemna norra Italien. 3) Venetiens inre organisation skall icke ingå i makternas underhandlingar, 4) Slutligen skall konungen af Sardinien af kejsarens och af H. britiska M:ts regeringar gemensamt uppmanas att ej sända några trupper till Mellersta Italien förr än de särskilda staterna och provinserna genom en ny omröstning af deras nationalförsamlingar efter ett nytt val högtidligt tillkännagifvit sina önskningar, och om dessa församlingar uttala sig för införlifvandet med Sardinien, skola Frankrike och England ej längre motsätta sig sardinska truppers inryckande. Jag har framlagt lord John Russells depesch till lord Cowley för kejsaren och, sedan jag mottagit H. M:ts befallningar, för Englands ambassadör tillkännagifvit, huru vi tro oss kunna uppfatta H. britiska M:ts förslag. Det första af de fyra engelska förslagen kan ej medföra ringaste svårighet, förklarade jag för honom. Noninterventionsgrundsatsen är en internationel regel, hvars vigt och betydelse ingen bättre än viveta att uppskatta, och den utgör, enligt vår åsigt, en af de väsentliga beståndsdelarne för hvarje allvarligt menad och ändamålsenlig lösning af den italienska frågan. Om kejsarens regering sjelf intervenerat, så skedde detta endast derföre, att hon gaf vika för omständigheternas kraf, emedan hennes intressen gjorde det till en nödvändighet i anledning af tillståndet i Italien; och hon har städse betraktat införandet af ett system, hvilket hädanefter skulle göra all intervention öfverflödig, såsom målet för sina bemödanden på halfön. I detta hänseende ha våra tänkesätt blifvit af kejsaren sjelf öppet uttalade vid de högtidligaste tillfällen. Engelska regeringens förslag skulle således gifva diplomatisk helgd åten lika så omisskänneligen uppriktig som ofta upprepad önskan. Jag har försäkrat lord Cowley, att H. M:ts regering utan förbehåll ger sitt samtycke dertill. Jag tillade, att vår mening i denna punkt aldrig förändrats, samt att vi ansåge oss fullt berättigade att lemna vårt samtycke dertill, utan att inlåta oss i underhandlingar med de öfriga kabinetterna. Hvad den andra punkten beträffar, så har jag, för att göra Englands ambassadör bekant med kejsarens regerings tänkesätt, kunnat åberopa hennes förut afgifna förklaringar och isynnerhet dem, som den förste franske fullmäktigen afgaf inför pariserkongressen. Nu vid denna tidpunkt önska vi lifligt att göra slut på det militära besättandet af de romerska staterna. Lika mycket önskar H. M:ts regering utrymma de lombardiska provinserna och derigenom jåta en beväpnad intervention definitivt upphöra, hvilken nödgar oss att sjelfva i hög grad kringgärda vår politiks grundsatser. Vi antaga nu gerna det engelska förslaget så väl rörande det romerska området som Lombardiet; men afpassandet af den lämpligaste tidpunkten är här af en vigtighet, som också engelska regeringen icke underskattat, och jag här derföre ansett mig berättigad till förbehåll, hvilka den engelska regeringen äfven fannit ändamålsenliga, nemligen att Roms utrymmande nödvändigt måste förbi säkerheten underordnad, att någon allvarlig fara för den hel. stolens trygghet icke får deraf uppstå, samt att de lombardiska provinsernas utrymmande först då kan försiggå, sedan stormakternas antingen tysta eller uttryckliga samtycke garanterat Italiens nya organisation. Mot det tredje förslaget synes, såsom jag förklarat för Englands ambassadör, icke något inkast kunna göras, och kejsarens regering kan ej annat än till grundsatsen instämma deri. Det oaktadt har jag anmärkt för lord Cowley, att det likväl syntes oss gagneligt att förutse möjligheten, att Österrike kunde anse sig böra framställa särskilda vilkor, om det gör eftergifter i Venetien, i hvilket fall man bör förbehålla sig befogenhet att pröfva de af Österrike framställda förslagen. Hvad den fjerde och sista punkten angår, hr grefve, så berör densanima en mängd frågor, hvilka ej tillåta mig att genast afgifva ettdefinitivt svar, och jag har ansett mig böra erinra lord Cowley om kejsarens regerings förhållande till de öfriga stormakterna och i främsta rummet till Österrike. Vi kunna omöjligen misskänna de hinder, på hvilka dei Zäricherfördraget uppräknade vilkoren stöta. Kejsarens regering har under flera månader oaflåtligen och ärligt bemödat sig att underlätta utförandet af dessa bestämmelser och numera hunnit öfvertyga sig om, huru svårt det varit för henne att bibehålla hoppet om hindrens besegrande. Hon anser sig kunna gifva sig det vitsordet, att hon i detta hänseende fullkomligt uppfylt sin pligt. Hon är dessutom beredd att rådslå om de af engelska regeringen föreslagna utvägarne, såsom synnerligen egnade att åstadkomma en lösning, som tillfresställer Italiens intressen och som innebär de i allmänt intresse nödvändiga garantierna för varaktighet. Dessa utvägar äro fullkomligt förenliga med de grundsatser, hvilka utgöra grundvalen för våra statsinrättningar, och vi ha ingalunda något skäl att bestrida deras verkan vid tillämpningen i andra länder. Men hurudan än vår mening må vara om värdet af den kombination, hvartill H. storbritanniska majestäts regering tagit initiativet, så anse vi oss likväl moraliskt förpligtade att dessförinnan gifva det österrikiska hofvet del deraf. Vi måste bevara kejsarens lojalitet och hans politiks uppriktighet fria från hvarje misstanke, och till följd af vilkoren i Villafranca och Zärich kunna vi icke au formligen binda oss. Om våra råds och åtgärders brist på verkan för oss bevisat omöjligheten att på tronen återuppsätta de förjagade furstarne, så äro vi dock icke desto mindre nödsakade att förebyggs alla förtydningar och tvifvel, derigenom att vi framför allt låta Frankrike hålla sitt ord i uppriktiga Förklaringar mot Österrikes hof. andra sidan skola vi ej glömma, att vi nyligen nbjudit Ryssland och Preussen att deltaga i konsressen, hvars sammanträde skulle på samma gång nöjliggöra en öfverenskommelse mellan makterna