sedlaärne naturligtvis icke varit föreskrifna ens da t för att skaffa vederbörande passutfärdande myndigheter en inkomst, utan fastmera för att gälla som ett slags kontroll på de resande; borgmästaren eger att afstå från sin tolfskilling, men ej från att hålla denna anbefallda kontroll vid makt; detta sednare har han emellertid gjort i tvenne års tid, pereat! Antingen passersedlarne en gång för alla upphäfdes, eller borgmästaren flux under detsamma bart huggande svärd, som han sjelf nyss dragit ur: skidan! Det låter sig ej bestrida, att detta räsonnemang ionefattar något riktigt, oaktadt å andra sidan klingande från publikens sida temligen paradoxt. Det är visserligen odisputabelt att den med passersedlarne afsedda kontrollen på den resande är i vår tid med dess lättade kommunikationer futlkomligt illusorisk; och ett bevis härför bland otaliga är det faktum; att en svensk rymmare helt nyligen anlände till Köpenhamn, försedd — såsom det i polisundersökningen med honom naift heter — med vederbörlig passersedel ifrån Malmö. Men illuserisk eller befängd hur mycket som helst, har kontrollen, så länge lag finnes, hvilken föreskrifver den, åtminstone fullt ut lika mycken rätt att stånda vid makt, som den dermed förbundna penningefrågan för borgmästaren, de 25 öre i passlösen. Borgmästarens ensak är att afsäga sig denna lösen, när och hur ofta han vill; men att på samma gång upphäfva kontrollen, dertill har han näppeligen -befogenhet, bur liten betydelse han än för egen del må fästa dervid. Allt detta låter sig verkligen ganska förnuftigt säga; dock må jag tillägga, att de; hvilka framkasta hotet om en anklagelse härför mot Helsingborgs borgmästare, säkerligen icke mena så fasligt allvarsamt dermed, och att man tvärtom hellre skall bringa honom ett trefaldt lefve i den stund den friare praxis, som i två års tid visat sig kunna gå an, utan fara för land cch rike, genom ett i laga ordning vidtaget förändrande arrangement blefve fullt legal och för framtiden gällande utan alla inskränkningar. Jag finner, att man nuäfven i danska blad börjat sysselsätta sig med denna skånska passersedelsaffär. Måhända är äfven derifrån att vänta ett påtryck till den härstädes så lifligt önskade förändringen. — Vi kunna ej heller förtänka danskarne, att de anse sig äfvenledes böra hafva ett ord med i laget härvil; det har redan i min föregående kurir blifvit påpekadt, hurusom de ångbåtar, hvilka i Sundet underhålla kommunikationer på de särskilda linierna, befinna sig genom det svenska passersedelstvånget indragna i samma fördömelse som passagerarne, och att det påhvilar dem från svensk sida en plikt af 75 rdr för hvarje passagerare, som tages i Skåne ombord utan att vara försedd med passersedel. Jag har haft tillfälle i dessa dagar tala med en af dessa ångfartygsbefälhafvare, just en af de danska, hvilken med verklig förtviflan motsåg våren och sommaren, då det hvarje vacker dag, helst då lustturer göras, — för några år sedan inbragte en solförmörkelse öfver 100 riksdaler åt Helsingborgs borgmästare för passagetare från Köpenhamn — händer att fartyget har ombord från Danmark till Helsingborg och Ramlösa hundratals: passagerare, hvilka i ett nu störta i land, medan en mängd andra från Helsingborg kasta sig ombord för att gå med fartyget till Helsingör och Marienlyst. Det är under sådana förhållanden nästan omöjligt, att från fartyget tillse huruvida icke en eller annan passagerare kommer medombord, utan att hans passersedel blifvit honom i land affordrad; men förstår stadens borgmästare här sin sak, skall han ganska riktigt, åtminstone vida bättre, kunna för sin del kontrollera dette, och fartygets chef riskerar sålunda att, nästa gång han anländer till Helsingborg, mötas med en stämning för så och så många. olofliga passagerare å 75 rdr pr styck, posito 10 glada lustresande, summa 750 rdr blott för den gången! Äfven förutsatt, att den nödvändiga tillsynen kan låta sig genomföras, hvilken omtanka i alla ful, hvilken tidsspillan och hvilket trakasseri! Låtom oss vara eniga om att dylikt kunde passera på 1760:talet, då trafiken mellan Sundets stränder skedde med jakter och båtar, högst en om dagen, och då 1esan från Skå e till Danmark verkligen var en utländsk resa, ungefär sådan man nu gör den till Östindien; men år 1860, med otaliga resande hvarje dag i Sundet, med tio ångbåtar fram och åter i alla riktningar och 4—6 gånger om dagen, följom en liten smula med vår tid och — såsom dansken säger — lad 03 nu vere mennesker! Man kan svara, att i det ofvan anförda liger någon öfverdrift, och framförallt hänvisa till det faktum, att det ju i de sednare åren, då den friare praxis varit rådande från publikens sida, aflupit utan alla dylika förfärliga efterräkningar. Detta sista är ganska sannt, men huru har det kunnat så der mera lindrigt aflöpa? Endast och allenast derföre, att stadens borgmästare sjelf satt tolerans i stället för sträng räfst och blundat i stället för att slå till. Från det ögonblick, han beslutit att icke längre blunda för missbruket,, är det ej heller det minsta öfverdrifvet i hvad vi tillåtit oss att påvisa som eventuella följder af den obönhörhga tillämpningen utaf en hop föräldrade eller mot tidens hela anda högljudt svärjande förordningar. För öfrigt tro vi, at det alldeles icke skadar att hela denna sak åter gjort sig sjelf till föremål för en allmännare uppsuärksamhet, emedan detta torde vars rätta vägen för att ändtligen få ett efterläng tadt slut på detta passväsen mellan Sverge och Danmark, hvilket det i våra dagar fö det första är en omöj.ighet att upprätthålla såframt någon vill eludera det, och hvilke: för det andra i sig sjelf är en ren barnslig: het, ovärdig våra tidsförhållanden i öfrigt. Je Be — ÄT IR RR Mo I En oa