sättare. Språkens frändskap gör det ofantligt mycket svårare att här kunha röra sig fritt och otvunget, och det hedrar hr Stjernströms omdöme att han härvidlag vändt sig tillrätta mannen. Utförandet var i det hela lyckadt, och man kan utan öfverdrift säga, att ett bättre svårligen under närvarande förhållanden kunnat komma stycket till godo. Fru Kinmanson är den son i detta fall inlägger den största förtjensten; man kan svårligen få se något mera naturligt skälmskt och naift, än hela hennes uppträdande. Äfven mamsell Nerman utför temligen enkelt och okönstladt den äldre systerns rol. Hr Lagerqvist är en ganska bra gammal krigsbuss, kanske blott något för svenskt rak, då man betänker att han representerar en dansk militär, hvilken icke sätter hela sin ära uti att tyrannisera armar och ben, hvilket hos oss åter anses som ett oeftergifligt vilkor för en fäderneslandets försvarare, Hr Pousette, som den gamle informatorn Robert, hade många lyckliga ögonblick, men man saknade ibland den fina satir, som utgör hufvuddraget i denna karakter, och som icke åskådliggöres genom en chargerad mimik och några af dessa sedan gammalt häfdvunna komiska gubbfasoner. Tager man dock i betraktande hr Pousettes ovana vid lösandet af dylika uppgifter, så tillfredsställer han här mera än uti de mera storartade roller, der man på sednare tider haft tillfälle att se honom, och kan med tiden och genom träget studium blifva en rätt god karaktersskådespelare. De båda unga männens partier utfördes åf hr Kinmanson, som rörde sig med den hos honom vanliga friskhet och liflighet, samt af hr Boman, hvilken lofvar att blifva en ganska god skådespelare, såvida han nemligen icke allt för tidigt anser sig hafva nått den ståndpunkt, då så mången tror attingen sträfvan mera är af nöden. Med rastlöst arbete och med sträng uppmärksamhet på sig sjelf, bör denne unge man i en framtid kunna göra heder åt de förmåner, som naturen gifvithonom. Ingenting torde bättre bevisa det odödliga uti Holbergs skapelser, än att ett stycke, sådant som ?Den stundeslöse?, förmår att sätta lif i en publik, så i allmänhet ovan vid ett naturligt och godt skratt på teatern som flertalet af vår. Det är vid åskådandet deraf, som om en frisk nordanvind sopade bort allt det konstlade uti vår konventionella munterhet, allt det sentimentala uti vårt tillgjorda Ae och vi tvingas att en gång riktigt af jertats grund skratta åt en dårskap, gemensam för alla tider. Ty denna ständigt sysselsatte man har icke åldrats, sedan den gudomlige norrbaggen? fästade hans bild på sin tafla; han eger denna snillets odödlighet, som så få verk af vår tid kunnat tillkämpa sig för sina gestalter. Det finns ingenting som retar vår nyfikenhet; genomskinlig ligger framför oss den enkla intrigens lösning, och dock åse vi med oförsvagadt intresse hela denna sannt komiska målning från början till slut. Det är sannt att hvarje tid eger och måste ega sitt eget sätt att gifva form och gestalt åt sina tankar och känslor; men hvarje sann vän af konsten kan icke annat än önska att komedien måtte återgå från den förbistring, hvaruti den hos oss råkat, och till det friska, okonstlade lif, som den utvecklade under flydda tider. Ty en enda sådan satirisk och godmodig målning af våra dårskaper gör mera nytta än hundrade sentimentala melodramer tillsammantagna, med all deras sökta moral och alla derassalvelsefulla predikningar. Det är sannt att man skrattar äfven nu, men för att kunna det, tvingas den arma sångmön tilll: mer och mindre förtviflade krumsprång, som innehålla allt annat än humor och sann komik. Det vore derföre önskligt att ännu en och annan af den gamle Holvergs skapelser finge framträda för vår publik; och på samma gång visa våra egna komediförfattare den väg e borde vandra, och i detta afseende skulle vi först och främst vilja fästa uppmärksamheten på den Veegelsindede? och Jean de France ellerHans Frandsen?, båda förlöjligande fel och svagheter, lika allmänna för vår tid som för den tid då de sågo dagen. Den utmärkte sedemålarens verk utfördes på ett sätt, som var värdigt det hela. Isynnerhet var hr Stjernström en förträfflig Vielgesokret, som utan öfverdrift och med sann umor framställde den af sina inbillade göromål plågade mannen, hvilken för lutter ledighets skull icke ens har tid att äta. Pernillas roll utfördes på etttillfredsställande sätt af mamsell Hammarfelt, hvars figur och utseende särdeles väl limpa sig för denna, den näbbigaste och mest slipade af alla verldens Pjungfrur?. Äfven de öfriga uppträdande läto hänföra sig till den uppsluppenhet och det goda lynne, som framför allt är af nöden uti Holbergs stycken, om de icke skola helt och hållet förfela det med dem afsedda ändamålet. Ty att högtidlighet här minst af allt är på sin plats, derutaf hafva vi ett friskt minne uti det sätt, hvarpå en annan af den odödlige skaldens skapelser för några år sedan uppfördes på vår kungliga teater. Öfversättningen är vårdad, de nödiga uteslutningarne gjorda med omsorg och pietet, och vi lyckönska Mindre teatern till dessa tvenne, i ordets egentliga mening, illustrationer för dess repertoir, hvilka troligen länge skola ge en glad och med sin afton belåten puik, UTRIKES. Södra snällposten medförde i dag tvenne dagars utländsk post. Tidningarne från Lon don gå till den 8, från: Paris och Brissel till den 9, samt från Berlin, Hamburg och Köpenhund. VR AN bk rt