Nyheterna gälla honom. Han är midtibland 0ss. Midtibland oss! upprepade åter alla. Och död 2 Icke död! Han var så rädd för oss — och det med allt skäl — att han lät utgifva sig för död, och lät ställa till en ståtlig skenbegrafning. Men de ha hittat på honom lefvande, ute på landet, der han hade gömt sig, och fört honom hit till staden. Jag såg honom alldeles nyss, på vägen till stadshuset, dit de förde honom fängslad. Jag sade, att han hade skäl att vara rädd för oss. NSägen nu allesammans: hade han skäl? Om den gamle förhärdade, mer än sjuttioåriga syndaren icke hade vetat det förr, så skulle det skri, som nu besvarade denna fråga, hafva lärt honom det. Ett ögonblicks djup tystnad följde på detta skri. Defarge och hans hustru betraktade hvarandra med en stadig blick. La Vengeance reste sig, och en trumma dundrade till, då hon vidrörde henne med foten bakom disken. PatrioterI sade Defarge med beslutsam röst, ären j färdiga ? I samma ögonblick satt fru Defarges knifi hans gördel; trumman dundrade på alla gator, liksom hade hon och trumlagaren genom ett trolleri flugit emot hvarandra: och La Vengeance, upphäfvande gräsliga rop och svängande sina armar öfver sitt hufvud, liksom hon varit alla fyratio furierna i en person, sprang rasande från hus till hus och satte alla qvinnor i rörelse. Karlarne voro förfärliga i den blodtörstiga yrede, med hvilken de blickade ut genom fönstren, grepo till de vapen, som de hade till hands och rusade ut på gatorna; men qvinnorna företedde en anblick, som väl kunde ;sa blodet i ådrorna på den mest oförgkräckte.