BILULCP, AUKSODT JULYCEIRCL YdACE UIVGP TULIUCU: OM jag nu frågade dessa handtverkare, huruvida de ville återgå till det gamla skråtvånget, så skulle dt med högst få undantag, svara nej, ty deras begrep: om det rätta och tidsenliga är det enda rtman ho dem ej ännu lyckats rubba. De skola icke begär att återfå hvad de förlorat. De begära endast at man ej tager ifrån dem det lilla de ännu ha qvar att debetsedlarnas tyngd, ökad från riksdag till riks dag, icke helt och hållet trycker dem till jorder och att samhället, som blir allt dyrare och dyrarc icke slutligen slukar kärnan med skalet. För att nv förekomma detta, finnes intet annat medel än at först göra sparsamheten med statens medel till en hufvudprincip och sedan ovilkorligen och utan riv gaste konsideration tillämpa densamma, d. v. s. man måste göra raka motsatsen till hvad statsutskotte: gjort. Detta utskott följer sparsamhetsprincipen, nä; det reducerar utrikesminis erns lön från 24,000 till 20,000 rdr, oaktadt denne, en af rikets högste em betsmän, har, just till följd af sitt höga embete; de: drygaste representationsskyldighet. Men principen lägges helt och hållet å sido, när utskottet gifver årligen 36,000 rdr åt en prins, som säkerligen är enkel och anspråkslös nog att aldrig önska lemn: privatlifvets sorglöshet och lugn. Det är en baga tellsamma, säger man. Men när sparsamheten skai gälla som princip, då finnas inga bagatellsummor, di är öret lika stort som riksdalern, tusentalet lika be tydelsefullt somr millionen. Det är på dessa grunder jag för min del nödgas motsätta mig det ökade anslaget för prins Augus och påyrkar bibehållandet af det årliga anslag a 10,000 han hitintills åtnjutit. Jag har icke hjert att för utgifter, som icke ovilkorligen äro nödvändigs bortkasta folkets torftiga guld, som inför mina ögo immar af folkets svett och tårar. Hr Swartz betraktade sig icke såsom represer tant för någon viss klass, hvarken de fattiges elle de rikes, utan ansåg sig böra se på folkets, på state: : bästa, och utur denna synpunkt, utur synpunkten : statens intresse, måste han äfven betrakta anslags fordringarne. Hvad det ifrågavarande anslaget an ginge, så finge det icke förbises att medlemmarn af konungahuset måste underkasta sig flera inskränk ningar i sin frihet och hafva sig skyldigheter på iagde, dem folket måste sätta dem i tillfälle att up; fylla. De måste vara i tillfälle att kunna upp rätthålla sin värdighet, och talaren visste ej hun detta skulle ske utan genom uppmuntran åt de skön konsterna och genom et: umgänge, som åtminston: vore jemförligt med aristokratiens. Norska Storthin get hade icke tvekat att bevilja det af Norge i så dant hänseende äskade bidrag, och talaren tillstyrkt: också nu bifall till den af K. Maj:t äskade, af ut skottet tillstyrkta summan, 36,000 rdr. Hr Bäoklin ansåg äfven statens intresse böra ta gas i betraktande vid anslagens bestämmande, me: trodde, att ehuru H. K. H. vore medlem af konun gahuset, statens intresse ej fordrade att han betral tades annorlunda än såsom en privat-person, hvar före talaren instämde med de hrr reservanter, son yrkat anslagets bestämmande till 25,000 rdr. Hr Lindstedt var vän af besparingar, men ej a knussel, till hvilket sednare han förmenade att ma: gjorde sig skyldig, om man prutade på hvad utskot tet tillstyrkt. Hr Hammar ville i ståndets minne återföra, at nuvarande konungen hade såsom kronprins alltintill sin förmälning endast 25,000 rdr bko årligen, hvarföre talare ansett att samma summa i rmt vore till räcklig för en arffurste. Hr Hierta trodde sig böra erinra, att det icke säl lan händer, att uppfattningen af statens ide är så dan, att statens intresse står i strid mot folkets, sam att län er finnas der statsvagnen rullar så tungt fram att folken äro nära att krossas derunder. Det vor derföre skäl att taga sig tillvara för den föreställ ningen att man här representerade staten, utan. nöj: sig med att vara det, hvartill man af grundlage: blifvit ämnad , nemligen svenska folkets represen tanter. Hvad den nu förevarande anslagsposten vid komme, ville talaren dock icke gå alldeles så långt som den förste talaren, då han visserligen trodde at svenska folket kunde ha råd att utgifva den en lika väl som den andra af de ifrågasatta summorns men det vore för upprätthållandet af en princip son talaren dock ansåg förslaget böra begränsas till de: sist föreslagna summan, 25,000 rdr. Det funni nemligen icke någon konstitutionel grundsats, sor sätter en arfprins i annan ställning än en privatmar I andra länder hafva de medlemmar af regenthuse: som ej stå närmast tronföljden, icke något särskild anslag, utan njuta sitt underbåll af den monarke: anvisade civillista. Ett motsatt förfarande hade här börjat blifva praxis, men talaren fann icke derför ringäste skäl för ständerna att föranleda nya hofhållningar, då vi redan härstädes hafva fyra hoi Att medlemwarne af konungahuset icke skulle hafv: sin fullkomliga frihet hade talaren sig icke bekant Derföre, och då det anslag, som hertigen af Dalarn: skälle erhålla, komme att, äfven med anslagets ned sättning till 25,000 rdr, sammanlagdt med bidrage från Norge, i alla fall blifva dubbelt mot hvad son tillstyrkts för utrikesstatsministern, hvars embete dock pålägger honom en dryg represåntationskostnad, oci då slutligen i betraktande tages att ingen möda, in tet ansvar äro en prins pålagda, ansåg talaren 25,00( rdr vara nog. Talaren hyste icke någon sådan reli giös dyrkan för furstenamnet, att han ansåg att bloti för dess skull ett högre anslag borde anslås, och d: dertill komme, att det otvifvelaktigt är sannt hyarc som påstås, att begär till öfverflödoch lyx är det betänkligaste sår, hvaraf den vesterlåndska civilisa tionen lider, så ansåg talaren detta begär icke böra uppmuntras på de punkter der det just verkar värsi och svårast genom exemplet. Hr Staaff hade tyckt sig finna en uppmaning ställd till landsortsrepresentanterna, att framlägga sit! program med afseende på sina åsigter om hushåll ning imed statsmedlen, och han ville derföre för sit del gifva tillkänna, att han gjort till sin uppgift att söka i hvarje fall utröna och främja det rätta, öfvertygad att det rätta städse vore med det allmänna bästa förenligt. Hvad den förevarande anslagsfrågan angick, yrkade han beloppets nedsättning til) 25,000 rdr, emedan han ansåg denna summa tillräcklig. Hr Gråå sade sig hafva vid förra riksdagen bi trädt förslaget att särskilta anslag icke skulle anvi sas för konungafamiljens särskilta medlemmar, et: förslag, genom hvars antagande man hade undvikit tvister, sådana som denna, i hvilken det vore ganska svårt och beroende hufvudsakligen på subjektiva tyc ken att bestämma hvad som är det-rätta. Hvad den förevarande punkten beträffar, så, då K. M. anseti 36,000 rdr behöfliga och då skäl icke blifvit anförde hvarföre just 25,000 rdr skulle vara en lämpligare summa, tillstyrkte talaren hvad som begärts. Hr Ridderstad beklagade afvenledes att ej hela eivillistan voterades i en post, hvarigenom debatter, sådana som den pågående, kunnat undvikas. Då så ieke blifvit förhållandet, nödgades talaren erinra, att om ständerna beviljade det äskade anslaget, så hade de dermed gifrit på hand på beviljandet af nya hof hållnings-anslag åt konungahusets samtliga blifvande medlemmar. Skapandet af nya hofhållningar vore dock betänkligt. Många sådana äro ingalunda önskvärda, ty de äro städse förbundna med parasiter, som det vore lyckligast att undvåra. Talaren yrkade anslagets fastställande till samma belopp som nu utgår, förvissad, att han hävid uttryckte sina valmäns åsigter. Hr Björok ansåg, att då yrkandet om sammanmanslagning af anslagen på första hufvutiteln Cj kunnat genomdrifvas, finge man taga förhållanden: sådana de äro. Det kunde dervid, med afseende på