dock tillsvidare böra få anses såsom en a de lögner, hvilka utspridas för att af dem som agitera emot Norge, skrämma represen tanterna att biträda den Dalmanska motionen äfven om de hysa de mest grundade tvif velsmål om tillförlitligheten af de juridisk: spetsfundigbeter, som anförts till stöd för de deri framställda påståendena. Ser man närmare på saken, skall mar också lätt finna oörimligheten af det utspridde ryktet. Vi hysa för vår del ganska mycken aktoir g för de nuvarande statsrådsmedlemmarne, såsom i flera afseenden män af utmärkt förtjenst och i allmänhet konstitutionelt sinnade, :Men just derföre måste vi betrakta såsom dikt, hopspunnen för partimanövrer, det utspridda ryktet, att dessa samma statsrådsmedlemmar skulle kunna någonsin göra till kabinettsfråga ständernas bifall till ett af en enskild motionär väckt förslag, hvilket han och hans vänner på det enständigaste förklarat hafva honom och ingen annan till upphofsman. Hvad slags solidaritet förefinnes väl emellan hr Dalman och konungens rådgifvare? Att justitieministern icke vill motsätta sig en utredning af ämnet måtte väl icke i ringaste mån innebära att han och med honom hela statsrådet på förhand gifvit tillkänna, att de gillade alla de påståenden, som för öfrigt i motionen förekommo. Och excellensen De Geers förklaring, att han icke ogerna erfore ständernas tanka i ämnet, den kan väl icke innebära ett anspråk att ständarnas beslut skulle blifva just det, som hr Dalman föreslagit. Om det å ena sidan är sannt, hvad brefskrifvaren tillika med mycken säkerhet uppgifver, att H. M. konungen är öfvertygad att Norge har rätt i denna sak, samt att H. M:t är besluten att sanktionera det norska Storthingets åtgärd i endast norskt statsråd,, och om å andra sidan hr Dalmans motion, såsom man med kännedom om tänkesätten i borgareoch bondestånden har all anledning förvänta, icke till någon rikets ständers åtsärd föranleder, hvem skulle det då vara, som skulle förmå statsrådet att afgå? Ser man närmare på saken, så är det just en motsatt utgång hos ständerna, som möjigtvis kunde framkalla eniministerkris; ty om tänderna uttalat en mening motsatt den, som konungen säges:hylla, och denna mening föräktades i konseljen utan framgång, då, men också endast då, kunde statsrådet hafva nåson verklig anledning att begära sitt entedigande. Det utspridda ryktet befinnes således, vid ärmare påseende, vara en krok, och en nycket grof krok, utlagd för att fånga godrogna och lättskrämda representanter att, woientes volentes, understödja de NordströmJalmanska anspråken. Vi klandra icke derföre brefskrifvaren i Östgötha Correspondenten för det han gifit offentlighet åt ryktet. Smygande i mörket kunde det tilläfventyrs fånga en och anan; framdraget i dagsljuset lärer det icke åra någon.