TVÅ STÄDER?. . EN BERÄTTELSE Ar CHARLES DICKENS. TIuGONDE KAPITLET. Nio dagar. Bröllopsdagen var inne, klar och solig, och de stodo färdiga i rummet utanför den stängda dörren till doktorns kammare, i hvilken han talade med Charles Darnay. De stodo färdiga att begifva sig till kyrkas, den fagra bruden, Lorry och miss Pross — hos hvilken tenna tilldragelse, sedan hon så småningom hade försonat sig med den såsom varande en oundviklig ödets skickelse, nu skulle hafva väckt en oblandad glädje, derest icke hon vlågats litet af den tanken, att det egentligen var hennes bror som borde ha blifvit den lycklige. Och således,, sade Lorry, som ieke kunde se sig mätt på den vackra bruden, och som hade stöfvat rundt omkring henne, för att från alla sidor betrakta hennes enkla, men smakfullä klädsel — och således var det för det här, som jag förde den lilla barnungen Lucie på mina armar hit. öfver Kanalen! Du store Gud! Huru litet jag då visste hvad jag gjorde! Huru föga jag då förstod uppskatta en tjenst Jag gjorde min vän Charles!, Det var Ju aldrig herrns mening Aheller,, anmärkte den praktiska miss Pross; hur skulle herrn då kunna vetat? Hur han pratar! Säger ni det? Godt; men hvarföre skall ni gråta ? sade Lorry vänligt. Inte gråter jag, sade miss Pross; det är just herrn som gråter. ) Se Aftonbladet n:is 1-—5, 7—11, 13—27, 29.