veisagg blifvit stämpladt med den der grundtonen i hennes historia: svartsjnka är djefvulen! Jag såg henne lycklig i ett lyckligt hem, familjens upplifvande solsken, af lifligt lynne, slösande medkärlek, men också kräfvande mycken tillbaka; stolt till karakteren, med genomträngande förstånd; qvick i tal, ädelmodig i bandling; en andligt och kroppsligt skön varelse, full af fel, men i stånd till någonting stort, antingen i godt eller ondt, alltefter den väg, som lifvets frestelser komme att föra henne in på. Den stora krisen i qvinnans lif bade hon genomgått, utan att några svikna; förhoppningar pröfvat hennes krafter; hon älskade -och blef älskad tillbaka. Kärlekens äg dagar, Nvilkas obetydliga regnbyar blott :gjorde solskenet ännu klarare, spridde sitt välsignelserika lugn öfver henne. Jag hyser en öm sympati för alla unga varelser, som lefva i denna lifvets ljufva Maj; det är en obeskriflig glädje för mig att se den blyga bänryckning, den snabba oro, hvilken far som dagrar och skuggor öfver kärlekens blommor just när de slå ut; jag älskar att se dessa ömt samlade och förvarade för att städse Sprida sin milda dot i två förenade hjertan; men ser jag dem uppryckas med råhet och spridas för vindarne eller nedtrampas af en obetänksam fot eller förtorkas af en obarmhertig olyckas Östanvind, så isas min själ. Må de hellre blomstra på en ensam graf, såsom alla de Passtonsblommor jag älskat. Jag fortsätter denna flickas historia. Jag tviflar ej det minsta att hon älskade af hela sin själ. Hennes natur var ej karg, det läste jag i dessa mörka ögon; den var rik, varm och gifmild som Juli månad. Ja, jag tror att den på sin tid var en outtömlig skattkammare, hvarur en lika trofast som öm hand skulle ba kunnat under ett helt lif hemta styrka för. sin själ; men det var en förödande hand som