nanseende. nvarotver overse nar alt DeERiaga sig, och hvilka äro till att underhålla spl t och Or 0. : Genom ridderskapet och adelns i går afton fattade beslut i handboksfrågan har nu den för detta ändamål nedsatta komites mångåriga, ) flera gånger omarbetade och af presteståndet nödtorftigt modifierade förslag blifvit af trenne stånd underkändt. Denna sakens utgång äri flera hänseenden att betrakta såsom et tillfredsställande resultat. Dels är nemligen utbytet af en sedan längre tid antagen, med folkets kyrkliga vahor och religiösa medvetande sammanväxt agenda emot en splitterny, i allmänhet alltid en ganska betänklig förändring, och som i andra länder, t. ex. Preussen, framkallat oroligheter, hvilka med militärmakt måst dämpas. En dylik åtgärd borde således egentI:gen aldrig sättas i fråga annat än i detfall, . att den gällande handboken innehåller bestämda irtläror., eller ock att församlingen allmänt förklarat densamma icke stå i öfverensstämmelse med hennes fordringar och behof. Iftetdera af dessa fall var här förhanden. 1851 åts presterskap förklarade nemligen, — på samma gång det tillbakavisade justitiekanslerens lika förutseende som välbetänkta förslag att häruti lemna de särskilda församlingarne en viss frihet — bestämdt, att den nu gällande handboken vore ren!ärig, och inlät sig äfven, för att styrka detta påstående. uti en temligen vidlyftig argumentation emot läsarne, hvilka förfäktat motsatsen. Att åter antagandet af en ny handbok icke är ett inom nationen och församlingen kändt behof, ådagalägges dels af den ytterliga likgiltiehet, hvarmed deu föreslagna reformen blifvit at lekmännen omfattad, dels öck af det domslut, som landsbygdens och städernas representanter deröfver redan fällt och nu sednast bekräftats af de ur alla möjliga samhällsklasser sammanträdande medborgare, hvilka bilda riddarhusets personal. Då nu härtill ytterligare kommer, att förslaget icke såsom det andra. rörande nya predikotexters antagande, att begagnas jemte de gamla, utgått från rikets ständer, utan endast från riksdagspresterskapet, så visade det sig äfven härigenom bära en mera ensidig, mindre nationel prägel. De tider äro lyckligtvis förbi, då regeringen, utan att inhemtå andra upplysningar än presterliga, påtrugade folket kyrkliga ritualer. Emot ett dylikt förfarande förefinnas visserligen ännu icke några konstitutionella hinder, men tidsandan och den i frågor af sådän art utbildade folkopinionen anvisa numera hvarje upplyst-regering den väg, som bör följas. Det uppskof i frågans afgörande — tills presteståndet hunnit uttala sig i ämnet — som besynnerligt nog under ett föregående plenum ej mindre af bondeståndet än af ridderskapet och adeln beslöts, har emöellertid sålunda icke visat sig innebära någon osviklig underpant derupp , att de båda stånden ville häruti blindt följa det gifna föredömet. Behandlingen af -konstitutionsutskottets memorial n:r 4 rörande borgareståndets talmans propösitionsvägran hvilket föredrogs under samma äftonplenum, föranledde en ganska liflig diskussion, som räckte till nära kl. 11 på natten. Då det första af våra konstitu: tionsutskott till svar på ett vid 1809 års riksdag gjordt yrkande, att utskottet borde förstärkas med flera ledamöter vid den i R. O. S 55 omförmälda förklaringsfrågas afgörande, yttrade, att ?denna enkla förklaring af bokstafsmenhingen, lättast verkställd af ett utskott, som eger att föreslå sjelfva andemeningens förklaring, ej torde fordra så mycken omgång och högtidlighet? — så kunde det säkerligen icke ana den tidsödande omständlighet och den högtidliga bitterhet, som efter femtio års förlopp det i ofvanberörde förutsedda fall skulle framkalla hos rikets första och andra stån !. Under den förra hälften af detta tidskifte erhöll endast det stånd, som frågan egentligen rörde, del af utskottets beslut; sedermera ansåg man sig böra delgifva äfven de öfriga stånden detsamma; härvid lika L:tet förutseende möjligheten af att en dylik uppmärksamhet någonsin skulle kunna neddraga ett åskväder öfver utskottets hufvud, som en författare vid afsändande af ett presentexemplar kah fänka sig följden häraf blifva en störtskur af förebråelser. allramfinst om, som här var fallet, skriften icke innehölle det ringaste emot adressaten, utan blott ett och annat för en af dennes kolegers rätt. Att ett beslut, sådant som det ifrågavarande, meddelas det stånd, hvilket det rörer, till efterrättelse, men de: öfriga endast ad notitiam, och sålunda inom de sednare icke kan föranleda till någon laglig åtgärd, är gifvet och syttes vara temligen klart. Huruvida åter ett strängt nagelfarande med motiverna (hvilket redän fåällständigare ch vida bättre skett af reservafiterna), ett skoningslöst Häcklande af åtgärden i dess helbet Kan arses vara på sin plats inöin et riksstånd, derom vilja vi här ej utlåta oss. Diskussionsfriheten är visserligen af ingenting annat begränsad än af 90 S i regeriogsforme.s, och det Här gifna tillfället att ge sin härm emot utskottets Majoritet luft kunde natörligtvis icke lemnas öbegagnadt. Men om äfven ögilländet i detta fall må kunnå anses lagligen medgifvet, så bliralltid den bitterhet, hvarmeåd några ledamöter här uttalade :sig emöt konstitutionsutskottet, i ulla hänseenden obehörig. Man ogillar med skäl den enskilde mannen, som tillåter gig härmifull utgjutelser emot den domstol, som fällt ett Rn RR RR RER RR RR TRA REL RR