ER STARTEN EP TS SSE tande, utan äfven slutlig dom, så vore denna åtgärd af en sådan betydenhet, att man egde fullt fog att vänta, det skulle riksdagsord ningen angående denna åtgärd lemna närmare bestämmelser. Flera frågor påtvinga sig ovilkorligen i detta hänseende: Hvilken embetsmyndighet skall vidtaga denna åtgärd? Huru skall den anhängiggöras, och slutligen, huruledes fullföljas från en lägre myndighet till en högre? Alla dessa frågor och flera dylika skulle blifva obesvarade, om orden laglig åtgärd innefattade, å detta ställe, den vidsträcktare betydelsen. Men man kan icke skäligen våga påbörda grundlagens stiftare en sådan kortsynthet, att han skulle kunnat förbise förhållanden, som lågo så nära till hands. Redan af. denna omständighet har man giltig anledning att antaga den mindre omfattande tydningen af berörda uttryck. Men ännu säkrare ledning för sitt omdöme får man genom en granskning af 19 S. Deri lyda orden som följer: : sFörmenar någon väljande, eller som under. omröstning kommit, olagligheter vid ett riksdagsmannaval vara begångna, och vill der-. öfver klagomål anföra, äske då af valförrättaren ete. Denna S, som är den enda, hvilken behandlar hithörande ämnen, omnämner endast enskilda klagande parter, men antyder icke med ett enda ord, buru förhållas skall, i händelse en till riksdagsman utsedd persons behörighet blifvit inom något riksstånd ifrågasatt och frågan derom till embetsmyndighets handläggning öfverlemnad. Ett förhållande, som tydligen. gifver vid handen,, att grundlagsstiftåren aldrig tänkt sig möjligheten, det något riksstånd skulle från sig til embetsmyndighet förvisa den slutliga pröfningen och afgörandet af en inom ståndet framställd anmärkning mot någon dess Jedamots behörighet att der vara riksdagsman. Att med laglig åtgärd, icke åsyftas något annat och mera än laglig undersökning och nödiga upplysningars ivhemtande, framstår ännu tydligare vid en ytterligare granskning af 21 . Der stadgas, att frågan, om den är klar och tydlig, skall af ståndet afgöras, men, om nödiga upplysningar saknas, förvisas till laglig åtgärd. Hade nu dessa sistnämnda ord den vidst:äcktare betydelsen, skulle det ju blifva en följd af ett dylikt förvisande, att ståndet derigenom afhände sig en rätt, som det obestridligen egde, om frågan varit tydlig och klar — en rätt, som det icke kunde återfå, sedan, genom bristande upplysningars inhemtande, . frågan blifvit tydlig och klar. Dessutom torde sjelfva sammanställningen af orden: nödiga upplysningar och laglig åtgärd på ett otvetydigt sätt utpeka det begrepp, som dessa två ord omfatta. Vidare: af ofvan anförda ordalag i 19 5 synes, att der, såsom föremål för. mbetsmyndighets pröfning, endast omnämnas o,olagligheter, som någon väljande, eller sov under omröstning kommit, förmenar vara beg ngna vid riksdagsmannaval. Ofvanstående utredning af 18, 19 och 21 SS:s innebåll visar äfven, att embetsmyndigheterna ovilkorligen endast ega att, på grund af anförda klagomål, pröfva huruvida olagligheter blifvit vid riksdagsmannaval begångna, men icke, med enahanda, ovilkorliga rätt afgöra, huruvida den valde vore i alla hänseenden behörig att blifva riksdagsman; hvaröfver afgörandet ensamt tillkommer vederbörande riksstånd. Om således embetsmyndigheten, vid pröfningen af klagomål öfver riksdagsmannaval, funne olagligheter dervid icke vara begångna, skulle den åligga, att meddela förordnande om fullmakts utfärdande för den, som vid valet de flesta rösterna undfått; hvaremot vederbörande riksstånd hade att pröfva huruvida denne kunde till riksdagsman godkännas. Genom en dylik tillämpning af riksdagsordningen, hvilken är efter dess ordalydelse, finnes gränsen emellan embetsmyndigbeternas och riksståndens olika pröfningsrätt uppdragen; och med en sådan uppfattning af riksdagsordningens föreskrifter i detta hänseende, har man icke anledning befara kollisioner mellan dessa särskilda, hvar för sig sjelfständiga makter inom samhället. För att med full säkerhet kunna beetämma huruvida borgareståndet, genom :att besluta öfver den äskade propositionen, kunde anses hafva pröfvat en fråga, hvari domaremakten förut meddelat beslut, har utskottet låtit sig föreläsas det vid remissen från borgareståndet fogade transsumt af protokollet, hållet i K. M:ts högsta domstol den 12 Sept. 1859 vid pröfning af de underdåniga besvär, som hos EK. M:t blifvit anförde öfver K. M:ts befallningshafvandes i Wester-Norrlands län utslag, i fråga om det i. Sundsvall förrättade val, hvarigenom hr Wallenberg blifvit till stadens fullmäktiz vid innevarande riksdag utsedd, Deraf har utskottet inhemtat, att de meådelade besluten blifvit affaitåde i följande ordalag: Magistraten i Sundsvall har förklarat Wallenberg berättigad, att varda med fullmakt försedd; K. M:ts befallningsbafvande har funnit skäligt att, med ogillande af besvären, fastställa den öfverklagade vallängden och det förrättade valet; i följd hvaraf magistraten hade att, sedan K. M:ts befallningshafvandes utslag vunnit laga kraft, för Wallenberg utfärda behörig fullmakt; och fann slutligen högsta domstolen ej skäl att göra ändring i det slut, bvari K, M:ts befallningshafvande i målet stannat. Häraf synes, att de embetsmyndigheter, som KREATIN TSE REA RT TD