TVÅ STÄDERV) EN BERÄTTELSE ARP . CHARLES DICKENS. Jag står vid vägkanten, mine herrar, vid min stenhög, för att se soldaterna och fången marschera förbi — 1y sir herrarne, det är en ensam väg, det der, der det inte ofta vankas nånting att koxa på — och, när dåm nu kommer lite närmare, så kan jag inte märka nånting vidare, än att dåm ä sex soldater med en bunden lång karl mellan sig, och att dåm ser liksom svarta ut för mina ögon — utom på sidan åt solsättninga till, der dåm har likson en röd kant, sir Herrarne. Och så ser jag, att deras långa skuggor rör sig på bergknallarna på arsian om vägen; långa, långa maskiner te ;skuggor, justment som af riktiga jättar. Och så sir jag, att dåm ä alldeles nerdammade, och att dammet stiger. opp i vädret allt som de kommer marscherandes, takt tau! takt tau! Men när dåm kommit rakt inpå mig, då känner jag igen den långa karlen, och han känner igen mig. Herre min skapare! hvad han nu gerna skulle velat störta sig hufvudstupa utför skogsbranten en gång till, som han gjorde om qvälla, då han och jag först sågo hvarandra, just på den samma fläcken ! Han beskref, som om han vore på stället; och det var tydligt, att han såg alltsammans lefvande framför sig: han hade, måhända, icke sett mycket i sina dagar. Jag låter inte soldaterna förmärka, att jag känner igen den långa karlen; han låter inte soldaterna förmärka, att kan känner igen mig; vi blinkar bara under lugg åt hvarandra. Gå pål sade han, som var som en anförare för de andra soldaterna, i det han pekade åt byn till, för honom fort till hans grafi och de förde honom fortare. Jag följer efter. Hans armar har svullnat, tör det de ä så ) Se Aftonbladet n:is 1—5, 7—11, 13—24.