STOCKHOLM den 381 Jan. Jernvägslånefrågan har nu fortskridit så långt, att statsutskottet, enligt hvad vi i går: dagsbladet berättat, bestämt den summa; som det ärnar föreslå rikets ständer att upptaga såsom amorteringslån i utländskt mynt, nemligen 20 millioner rdr rmt. Innan vi inlåta oss i bedömande af lämpligheten af det belopp, som bör på sådant sätt upplånas, torde vi böra förutskicka några ord till förklaring hvarföre vi icke kunna biträda den mening, som blifvit äfven i vårt blad förfäktad af den författare, som tecknar sig M, den meningen nemligen att jernvägsarbetena kunde och borde fullföljas med statens egna tillgångar och utan upptagande af ytterligare lån. Vi anmärka härvid till en början, att JM vid sina beräkningar utgått från förutsättningen, att fråga är om utförande af jernvägsanläggningar till värde af 120 millioner, och att den nu föreliggande uppgiften vore, huruvida de 120 millionerna skulle upplånas eller anskaffas medelst ökad beskattning. Men så är ej förhållandet. Ständerna ha nu på intet sätt att afgöra hvarken om ett jernvägsnät å 120 millioner skall byggas, eller huru en sådan summa skall anskaffas. Frågan är helt enkelt om fullbordandet af en bana och fullföljandet af en annan, hvilka båda äro under arbete och på hvilka ansenliga kostnader redan äro nedlagda. Efter vår uppfattning gäller det i sjelfva verket tilländabringandet af ett experiment, ett försök i stor skala med afseende på jernvägsanläggningars lämplighet för ett land med den utsträckning, de terrängoch befolkningsförhållanden, de naturliga hjelpkällor, som hos oss förefinnas. Om ett sådant experiment bör anställas, derom hafva vi icke numera att strida; den saken är redan genom förra riksdagens beslut afgjord. Att efter de ofantliga kostnader, som redan blifvit på detsamma nedlagda, stanna vid halfgjordt arbete, det vore höjden af dårskap, och det har icke heller blifvit af någon ifrågasatt. Men på utgången af experimentet kommer det att bero, om svenska folket kan finnas villigt att inlåta sig på andra och flera företag af samma slag. Misslyckas detsamma, d. v. s. visar sig den direkta och indirekta fördelen af anläggningen jemförelsevis så ringa, att banornas och trafikens underhållande i förening med det betalningsansvar folket iklädt sig för anläggningskostnaden, komma att kännas såsom en börda för nationen; kort sagdt, lönar sig anläggningen icke, då lärer frågan om utförandet af ett större jernvägsnät nog af sig sjelf förfalla och dermed äfven alla tvister om lämpligaste sättet att anskaffa medel till anläggningen; men visa deremot de på försök anlagda banorna ett sådant resultat, att det uppmuntrar till anläggningarnes ytterligare utsträckning; visar sig rörelsen på de anlagda banorna så liflig, förspörjas uti de af dem genomskurna landsdelar tecken till en sådan uppblomstring i handel och näringar, att företaget synes lemna icke blott ränta på det derå använda kapital, utan tillskynda landet många fördelar derutöfver, då lärer icke den ringaste betänklighet möta, att för dess ytterligare utsträckning, för beredande åt ännu flera landsdelar af samma förmåner, upplåna de dertill erforderliga medlen. Ty att använda lånta penningar uti ett alldeles gifvet lönande företag kan väl aldrig betraktas såsom oklokt. Således äro alla nu anställda beräkningar med afseende på den annuitet, som staten skulle erlägga på kostnaden för ett fullbordadt jernvägsnät, endast egnade att föra diskussionen vidt utom det, hvarom nu är fråga. Men M har äfven vid uppgörande af sina kalkyler gjort sig saker till ett vigtigt förbiseende, det nemligen, att om än nationen, genom erläggande af ränta och amortering naturligtvis återgäldar en låntagen summa med vida större belopp än hon mottagit, så har hon under tiden haft nyttjanderätten till den lånfångna summan. Har hon nyttjat summan väl, har det företag, till hvilket hon användt den (i detta fall jernvägarne), varit lönande, d. v. s. har det afkastat mer än ränta och amortering, så har ju affärer i alla fall varit god, till huru stor summa återbetalningen än må ha stigit, absolut taget. Om t. ex. en industriidkare rörer sig med lånta penningar, icke sätter han sig ned och beräknar huru mycket han om 30 eller 40 år skall ha betalt i räntor; han nöjer sig med att se till, att penningarne i hans rörelse årligen afkasta mer än den ränta han årligen erlägger, inseende, att om han icke utgåfve denna ränta, så hade han icke nyttjanderätten till kapitalet, så kunde han icke bedrifva den rörelse, af hvilken han har sin utkomst och på hvilken han tilläfventyrs samlar förmögenhet. Att låna penningar kan således icke, i och för sig, betraktas såsom något ondt hvarken för staten eller för den enskilde; men för staten liksom för den enskilde kommer allt derpå an, att penningarne användas på ett lönande: sätt... Om nu detta blir fallet med afseende på de penningar, som användas för jernvägsanläggningarne här i landet, är, såsom vi ofvan antydt, ett ännu olöst problem, ett problem med afseende på hvilket förhoppningar och tvifvel ännu kunna lika berättitadt Tranmetillaga nmnh Kirara ahenlnt ill fe