detZena falletej finnes, så län ze det icke också fin nes i det andra. Ehuruväl ännu åtskilligt skulle kunna vara att yttra om detta betänkande, vill jag dock ej trötta det högtärade ståndet n.ed en längre kritik. Enligt min öfvertygelse skulle emellertid borttagandet af giftomannarätten gifva åt både familjen och samhället väckelse till ett nytt, mera sedligt och moraliskt lif. Otvifvelaktigt skulle nemligen familjen snart känna behofvet af att söka ersätta) det förlorade yttre bandet genom inre, sådana, som endast den renaste och oegennyttigaste familjekärlek kan framkalla. Följaktligen skulle uppfostran, erhålla en allmännare och insigtsfulare karakter. Man skulle icke längre i så hufvudsaklig mån lägga an på en sådan bildning, som endast afser att göra qvinnan till en glänsande stjerna i salongen, utan man skulle inviga henne i hemlifvets många fordringar, fast hennes hjerta och tankar vid dess omsorger, dess glädje och bekymmer. Man skulle icke längre oupphörligt följa henne med misstroend: och tvifvel, icke anse henne såsom vore hon i behof af en ständig fallskärm; man skulle låta benne utveckla sig mera sjelfständigt samt lära sig gå på egen hand. Fölle hon då, skulle hon ha kraft att resa sig sjelf. I känslan af sin sjelfbestämmelserätt, skulle den unga qvinnan lära sig att ej se verlden blott genom giftomannens ögon, utan genom sina egna, oeh fann bon sig dervid någon gång äfven alltför ensam, skulle det endast föranleda. henne att vända tillbaka till sig sjelf. Jag anhåller om återremiss. Instämmande med reservanternas åsigter samt yttrande sig, hufvudsakligen i samma syfte,som af dem blifvit uttaladt, yrkade hrr Ekholm, Rudling, Sundblad, Vistelius, Lovån, Ditzinger, Hammar, Grenander, Lamberg, Widell och Trägårdh återremiss af betänkandet. Hr Cedergren ansåg remiss öfverflödig, då frågan nu vore tillräckligt utredd, samt föreslog att ståndet skulle såsom sin gemensamma åsigt upptaga och bifalla hr Armfelts reservation. Bifall till ut skottets afstyrkande förslag påyrkades endast af Thollander, Bruhn och Wahlbom, hufvudsakligen i den grund vi i går antydde, nemligen qvinnans alltför bristfälliga uppfostran. Resultatet blef, såsom vi förut omnämnt, återremiss af betänkandet.