derhållas af dumma fördomar och barbariska laga men dem vi hvarken ha mod eller ädelmod nog a! störta. Hr Ridderstad. De många ledamöter, som inor högtärade ståndet yttrat sig för giftomannarätten upphörande, hafva så uttömt ämnet, att ganska obe tydligt — om något — återstår att tillägga. Ja är likväl alltför mycket intagen och lifvad för fram gången af qvinnans nu ifrågasatta sjelfbestämmelsc rätt, att icke begagna detta tillfälle för att äfve uttrycka min varma tillgifvenhet samt söka under stödja saken med mitt ord. Vid jemförelsen mellan utskottets betänkande oc reservationerna tvekar jag icke ett enda ögonblic att ställa mig på de sednares sida. I detsententiöse det afonitiska sätt, hvarpå det förra är uppstäld an emellertid för en och annan, som endast flyktig kärskådar skrifvelsen, ligga någonting vilseledande Jag tillåter mig derföre att fästa litet närmare upp märksamhet på en eller ett par af oegentligheter na deri. Utskottet yttrar i betänkandet, att kvarje rubbnin i familjens rätt kan innebära frön till omgestaltning a alla samfundsförhållanden,. Hvad vill väl detta på stående innebära? Här säges att alla samfundsför hållanden hotas, märk alle. Men borttag giftoman narätten — hotas väl deraf vår fyrdelade ståndsre presentation? På intet vis. Monarkien? Alldeles icke Indelningsverket? Långt derifrån. Våra finanser Platt intet. Nåväl, frasen är fullkomligt innehålls lös, fullkomligt tom. Icke en gång att den är bevi sande och öfvertygande i och för det ämne, hvarfö den tillkommit. Fördomsfritt betraktadt, skall nem ligen giftomannarättens upphörande icke en gång d kunna. rubba någonting väsentligt i sjelfva familje lifvets verkliga förhållanden. Åtminstone är det mir lika allvarliga som uppriktiga öfvertygelse, att de förtroende och den kärlek, som hitintills utgjort de sammanhållande elementerna inom familjen, ickt skola rubbas af giftomarinarättens upphörande, -utar äfven fortfarande, såsom förut, utöfva ett öfvervä gande, för att icke säga uteslutande inflytande i fråga om qvinnas val af make. Förtroendet och kärleken skola till och med blifva ännu högre och fullkomligare, då de sakna all annan maktfullkomlighet än den, som de låna ur sin egen renhet. Finnas likväl familjer, der detta ej blefve fallet, bevisade det endast att — förtroendet och kärleken öfvergifvit dem, om de ens nägonsin funnits der. Men om man fördenskull i sådana hem verkligen behöfde en erkänd giftomannarätt, i hvilkens hand skulle man väl då nedlägga denna rätt, om icke i dens, hvars ve och väl, hvars hela lifs lycka eller olycka deraf beror, i qvinnans egen? Hela frågan beror på uppfattningen af familjens väsende; ändamål, id. Evligt min uppfattning utgör den ett på kristlig, sedlig och sannt mensklig grund hvilande familjeförbunds gemensamma sträfvande till deå största möjliga moraliska och materiella utveckling och sjelfständighet. Men om nu hela fåmiljen har detta stora syfte, så måste nödvändigt hvarje särskild medlem äfven ega det. Qvinnan lika väl som ynglingen uppfostras i hemmet; men icke för att alltid förblifva der, utan för att blifva värdig att en gång sjelf skapa! eget hem. Familjens uppgift har endast att lösa det problem, att hos hvar och en af dess uppväxande medlemmar inplanta och utbilda egen moralisk kraft. Hvad qvionan beträffar, heter det ock: du skall öfvergifva fader och moder och blifva när din man. Se der således äfven qvinnans sjelfständighetsmål, hennes både af naturen och samhällslagen gifna uppgift. Giftomannarätten är förståndet stäldt vid sidan af känslan för att afböja dess missledning, — yttras et vidare i betänkandet — det är erfarenheten, välvilligt bjudande sitt råd åt den med lifvets yttre forhållanden mer obekanta qvinnan. I likhet med eu föregående talare måste jag erinra, att giftomannatens försvinnande väl icke äfven innebär eller förutsätter förståndets och erfarerhetens. Naturligtvis lifver det alltid dem obetaget att afböja känlans missvisning med välvilligt bjudande råd. Men närtill erfordras ingen giftomannarätt. Förståndets ch erfarenhetens inflytande skulle säkerligen alltid sara tillräckliga, om de ställde sig påsamma stånd,unkt med ämnet, eller på hjertats och kärlekens; nen man synes hvarken ha litat på förståndet eller rfarenheten, då man trodde sig behöfva förstärka lem med giftomannarätten. Giftomannarätten är ckså något helt annat; det är n makt af allsmäkig, despotisk natur. Denna rätt omgifver qvinnan ned en kinesisk ringmur, ur hvilken hon ej kan utså, såvida ej giftomannen bereävilligt öppnar porten, ;fver hvilken hon ej kan blicka, såvida icke han beväget låter den falla till grus för hennes fötter; men nom hvilken Kon, derest han så bjuder, kan nödgas vina bort, utan att ega af verlden och lifvet annan -farenhet än den saknad och sorg, som fördomar, -gennytta och främmande intressen framkallat. Månne ej vådanx, frågar utskottet, vore för stor utt åt den af känslan mer än af förståndet beherrkade qvinnan lemna oinskränkt rätt att koyta cn örbindelse? Denna fråga torde bäst kunna besvaas med andra frågor. Är då känslan icke ocksåen nakt i verlden, af lika gudomligt, lika högt ursprung om förståndet, lika vigtig och aktningsbjudande som tet? Huru ofta har ej qvinnan, ledd af den, framsått en långt sedligare, långt Adlare; långt visare vana än den man, som blott följt förstindets inflyande? Och sjelfva mannen — är detväl förståndet ller känslan, som stundom eldar honom till det mod striden, det stolta trots i faran, som gör bonom oöivervinnerlig, som förvandlar sjelfva dödentill en sriumf; — Oförnekligen, känslan jär en makt, måSända högre än förståndet. -Förståndet hinner ej så ångt som den förre. Geyer yttrade om Gustaf II Adolf, att han ngde detta hjertats snille, som endast sarakteriserar de utmärktaste. Och hvad är detta jertats snille, om ej en sann och ren känslas inspiration? Men ej nog härmed. På grund just af denaa känslans stora makt, har mången qvinna äfven varit stor, då männen svigtat. Hvem var det som räddade czar Peter den store och hans arm6 vid Pruth? Eno qvinna. Hvem är det som gifvit åt Englands historia ett bland dess herrligaste och skönaste blad? En qvinna. Hvem var det, som för århundraden tillvaka, då vårt eget fädernesland snart sagdt var öfvergifvet af männen, med modigt hjerta försvarade konungaborgen? Det var en qvinna. Jag tror, mina herrar, att förståndet och mannen snart i verldshistorien inrymma mera än en plats af storhet och värde åt känslan och qvinnan. Den sparsamhet, den försigtighet hos qvinnan i afseende på egendomp, förklaras det slutligen, som anföres såsom skäl för att medgifva henne rätt, att vid mognare ålder råda öfver sitt gods och som ansågs motväga den mindre erfarenhet hon vanligen besitter, kan icke anföras såsom skäl f.r att lemza henne oinskränkt fribet vid valet af make.s Hvad vill detta säga? Huru är det möjligt att tillägga henne nog försigtighet att sköta sina affärer och på samma gång förneka henne tillräklig försigtighet att sköta sin person? Kan man väl föreställa sig att hon med större omtanka skall behandla det mera tillfälliga — de ekonomiska angelägenheterna — än det konstan, än sig sjelf. Det är en märklig anomali att vilja tillåta henne råda öfver allt hvad hon äger, men icke öfver sitt eget hjerta. Rår hon då icke om det? Rår bon icke om det i ännu bögre mån än allt annat? Man kan sannerligen icke annat än spåra ett visst macchiavellistiskt syfte häri För mig synes det åtninstone som om man, oaktadt man medgifvit bennes ekonomiska myndighetsrätt, icke dess mindre fortfarande söker underlicga sig denna ekonomi el