Sldä, THVIINGL IULCTRUIG CH CRBIaSC Ball at PEvIrIse åt qvinnan. Detta anförande helsades af ståndets bifallsrop, och öfverläggningen förklarades slutad, hvarefter resultatet blef det i går omnämnda. — Borgareståndet. Öfverläggning om Giftomannarättens upphörande. Vid föredragning, i gårdagens plenum, af lagutskottets betänkande, afstyrkande den af frih. Creutz i detta ämne väckta motion, uppträdde först hr Ekholm, i korthet tillkännagifvande sig instämma med reservanterna och påyrkande återremiss. Derpå lemnades ordet åt Hr Dahm som ville med några ord komplettera den kritik öfver betänkandet, som reservanterna framställt. Utskottet talade om familjens rätt. Talaren erkände äfven denna rätts stora betydelse! men ansåg det vara en af de rättigheter, som man aldrig borde tala om. Familjen, om den skulle kunna uppfylla sin höga betydelse i samhället, måste nemligen vara genomträngd af och grundad på kärlek, aktning, förtroende, tacksamhet in, fl. af menniskans ädlare känslor. Hon måste, med få ord, vara omsluten af moraliska band. Så snart man derföre inom familjen börjar tala om skrifven, lagstadgad rätt dess medlemmar emellan, så är familjebandet på ett betänkligt sätt rubbadt. Der föra icke förständet, själshögheten och kärleken längre öfverväldet, och inom den familjen mogna icke de frukter, som böra vara samhällets näring. Men på det att sådana rubbningar icke skola uppkomma, är det nödvändigt att man, makar undan den skrifna rätten så mycket som möjligt ur familjen och lemnar rum åt de moraliska krafternas verksamhet. Dessa kunna också endast då, i enlighet med sin natur, verka och utöfva hela sin inflytelse, samt visa, att rådet och varningen äro mäktigare att öfvertyga, när de komma från värderade vänner, än när bakom dem står en kall, men mäktig giftoman. — Man säger, att giftomannparätten förekommer strid. Jag antager tvärtom, att den åstadkommer strid och att dess berttagande skall åstadkomma frid, liksom vanligen ingen följd uppkommer, der ingen orsak finnes. — Giftomannarättens behörighet ärs — säger man — ännu erkänd af det allmänna föreställningssätteto. Men erfarenhet är den alldeles motsatta; eller hvem af oss har väl icke hört, att, om giftoman vill förneka en tjugofemårig qvinna att gifva sin hand åt den hon egnar sitt tycke, den allmänna meningen nästan alltid tager den svagare qvinnans parti och klandrar den omedgörlige giftomannen. Huru ofta har man väl ock sport, att icke giftomannen till slut mäst gifva vika? Hvarföre då bibebålla en makt, hvilken är så svag som denna, så snart den försöker attvara mera än varning och råd. Hvilken är väl ock den flicka, med något krut i sig, som icke slutligen drifver sin vilja igenom, trots alla förbud. Endast den svaga viker för det våldet och blir måhända olycklig hela sitt lif. Kan detväl vara ett bildadt, kristligt samhälle värdigt, att bibehålla en obehörig rätt,som en dast kan trycka den svaga? — Giftomannarätten — säger man vidare — det är förståndet, erfarenheten, som gifver råd. Men om giftomannarätten bortfaller, icke bortfaller väl dermed familjens rätt att gifva råd. Mig synes, som skulle råden tillströmma så mycket rikligare, då familjen vet, att hon icke har annat vapen. Eller skulle väl all rådvishet försvinna ur familjen med egiftomannarätten ? Hvarifrån eller genom hvilket trolleri får då väl en eljest oförståndig och oerfaren menniska alla dessa företräden just då han framträder såsom giftoman? Med hvad rätt ställer man alla goda egenskaper på den ena sidan, och endast oförståndet och passionen på den andra? Oförståndet torde icke så sällan finnas på den bistre giftomannens sida, och fördom, afvoghet, obekantskap med person och omständigheter torde oftare finnas hos honom än hos den stackars skyddslingen. Jag känner exempel på giftomans egennytta, af den upprörande beskaffenhet, att de knappt kunna omtalas. Det var en bror, som köpslagade om sin systers band. Blotta möjligheten af så oerhörda missbruk böra uppmana representationen att revidera en lag, som står i strid med vår kristliga bildning. Slutligen anhåller jag, att få fästa ståndets Syn: nerliga uppmärksamhet på dessa sanna ord i hr Staaffs reservation: Hvem täljer väl mängden af de ;ktenskap, hvilka, i följd af föräldrars vilja, ingåtts utan böjelse, ja, med motvilja, och föranledt ett samlif fullt af den kyla och den likgiltighet, de der, kanske med ännu mera skäl än uppenbart kif, karakterisera ett olyckligt äktenskap? Hvem räknar väl också mängden af de sktenskap, fulla af frid och välsignelse, som, i följd af giftomannarättens tillvaro, uteblifvit?— Yrkade bifall till hr Staafsreservation. Hr Kistner: Af det slut, hvartill utskottet i detta betänkande kommit, finner det högtärade ståndet att lagutskottets majoritet jemväl nu, liksom under flera föregående riksdagar, befinner sig på den mest stationära ståndpunkt. DetMfinnes knappast någen fråga, hvilken afser förändring i nu bestående rättsförhållanden, den må vara af tidens kraf högt påkallad, den må vara fotad på ovedersägliga förnuftsgrunder, som icke mötes med motstånd af en stor del, ja ofta af flertalet bland lagutskottets ledamöter, under förklaring att, om den ifrågaställda lagförävdringen skulle antagas, den komme att medföra vådliga följder för samhällets bestånd eller skaka samhället i dess innersta grundvalar, deraf följden skulle blifva samhällets moraliska upplösning. Så äfven vid behandlingen af denna fråga om giftomannarättens upphörande hörde man i utskottet dess majoritet förklara, ehuru jag och öfriga reservanter icke sträckte vårt påstående län gre, än att utskottet åtminstone så till vida borde bifalla motionen att utskottet skulle föreslå en författning, hvarigenom med ändring af hvad i lag angående utöfningen af giftomannarätten. finnes stadgadt, förordnades att ogift qvinna, som fyllt 25 år och i laga ordning anmält att hon ville myndigheten sjelf utöfva, jemväl borde, på sätt i lag angående enka var medgifvet, få vara sin egen giftoman, att en sådan författning skulle verka derhän attsönderslita de inre banden inom familjen, vara samhällsvådlig och ingalunda den tid ännu vara kommen, då man borde lemna qvinnan rättighet att oberoende af giftoman få välja sig en make, äfven om denna rättighet icke lemnades förr än efter fyllda 25 år. Nu vill jag likväl hemställa, om icke tiden nu är inne att till fullo erkänna qvinnans värde och att medgifva henne de rättigheter, som civilisationen kräfver; och deribland den första, den heligaste rättigheten, den att vid valet af make åtminstoue vid när got framskriden ålder, om man icke vill gå längre, få oberdende råda öfver sin person. Då i öfrigt rikets ständer vid förra riksdagen antagit den af K. M:t jemväl sanktionerade författning, att ogift qvinna, som fyllt 25 år, eger rätt att Vara myndig och i begreppet om myndigheten innefattas icke blott rättigheten att råda öfver sin egendom, utan äfven öfver sin person, anser på grund häraf och på de af reservanterna i öfrigt anförda skäl jag utskottet böra föreslå en författning i den af mig i min reservation uppgifna syftning, och yrkar för sådant ändamål återremiss af betänkandet. s Hr Staaff: Inom utskottet tillkännagaf jag mig — hvad också min reservation utvisar — hylla den Åsigt att giftomannaskapet vore till naturen något helt noat än förmynderskapet, att den, som icke borde 35 under det förra, likväl ganska väl kunde vara i behof af det.sednare, samt att sålunda, Oberoende deraf, huruvida qviona förklarat sig vilja begagna sin myndighetsrätt eller icke, i allt fall rättigheten 7 Sen efter min åsigt okränkbara rättigheten — att sjelf förfoga öfver sitt hjerta och sin band borde