anslå de ridderlighetens känslor, som alltid i frågs om qvinnan återljudar, -på detta rum, derföre att att han trodde det lag bör stiftas: med förstån det och icke med känslan. Begärde derför blott ati ridderskapet och adeln ville för sig sjelf besvara den frågan: är det rätt att qvinnan,då hon får bestämma öfver sin egendom, icke skulle få bestämma öfver sin person? Svarades på denna fråga nej, hvilket -han hoppades, så bifölls också hans förslag. Derpå uppträdde ordförandeni lagutskottet, grefve Erio Sparre, tillförsvar för utskottets betänkande Efter en längre inledning, afhandlande olika folkslags lagar och utgående på att visa huru arfslagarnes och familjelagarnes bestämmelser skifta hos olika folkslag, samt sedan talaren förklarat att man bör skilja på lagstiftning för egendom och person, sade han sig alltid komma: att förorda de nya id6erna i fråga om egendomsrätten, hvars natur är mera kosmopolitisk, — och förorda dem till en grad, som troligen kommer att förskaffa honom namn af nyhetsmakare och kättare; — endast i fråga om den personliga rätten vill han fortfarande vara konservativ, och bibehålla alla den gamla lagens stadganden, ty denna lagstiftning är för oss sjelfva, den kommer icke utlandet vid. Om giftomavnarättens bestammel ser — utropade talaren — hindra en turist eller-en probenreuter att rycka min dotter ur mina armar, så kan jag deruti icke se något ondt. Talaren hade vid fem riksdagar sutit i lagutskottet och visste af erfarenhet att våra 7 å 800 lagstiftare oupphörligt motionera om förändringar i lagboken, från den första till den sista sidan; de flesta af dessa förslag till ändringar röra familjerätten, hvilket alltid är lättare derföre att man blott behöfver anslå några känsliga strängar, — egendomsrätten deremot låter man vara i tred, derföre att den fordrar mera djupgående insigter. Talaren hade som utskottets ordförande sett sig nödsakad att afstyrka de flesta af dessa förslag och hade derföre blifvit utskriken som ovän af all reformer. Ett och ett halft år äro knappt förgångna sedan lagen om qvinnans myndighet antogs, och nu vill man förändra den; detta utvisar en obetänksam het i lagstiftningsväg; som är både betänklig och farlig. — Man hade jemfört giftomannarätten med slafveriet; detta vore väl en fras, om något vore det. Man kan akta qvinnan, fastän man är konservativ i fråga om familjens rätt, ty ett ständigt tummande på dess bestämmelser är farligt derföre att det lossar på vördnaden för lagen. Det skulle icke det ringaste förvåna talaren, om motionären, som nu vill göra qvinnan sjelfrådig vid femton år, vid nästa riksdag kommer med en motion om månggiftets införande, ty då den femtonåriga qvinnan har rätt att såga: jag vill ha den eller den mannen, så kan hon ju också begära rätt att få säga: jag vill ha två, tre, fyra männer; och då vore dörren öppen för mormonismen, hvilken sekt allt mera griper omkring sig, och med stöd af Mose lag anses mänggiftet tillåtet. Det är för att förekomma dylika faror som talaren vill vidbålla familjelagarnes nuvarande skick, på samma gång som han är liberal i alla andra hänseenden. Jemförelsen med andra länders lagar är icke att fästa sig vid, ty dessa lagar betingas alltid af förhållanden,som för hvarje land äro egna och olika. Man har talat om att giftomannarätten missbrukas, men de fall, då föräldrar säga nej, äro så sällsynta att de lätt kurna räknas. Man vet hvad en dotters tårar och böner kunna utverka, och det är ej så lätt att säga ett bleklagdt nejs på dylika böner. Om återigen friberre Armfelts förslag antages, så finnes för fadern icke mera någon möjlighet att hin dra sin dotter från att gifta sig med en skurk, en spetsbof, en förderfvad varelse. Om det är en brist uti vår lag att sonen efter 21 år ingen giftoman behöfver, är detta då ett skäl att också lösgöra qvinnan derifrån? Talaren ville hemställa till de närvarande, på hvad sätt vi skola uppfostra våra döttrar, så att de icke blifva kära och låta hänföra sig af en vilseförd böjelse. Talaren visste af egen erfarenhet, att detta vore en omöjlighet. Sedan talaren derpå på nytt upprepat de flesta här angifna grunder för utskottets utlåtande, och hemställt, huruvida man icke först borde afvakta verkningarne af myndighetslagen, innan man kommer med en ny ändring, slutade han med att förklara, det den dag, som sett hans dotter födas, för Honom varit en glädjens och förhoppningens dag, men ville man nu taga bort hans makt att råda öfver hennes hand, så vore den förvandlad till en källa för sorg och oro. Om :kärlek råder inom familjen, så är giftomannarätten ingen tyrannisk lag, och om så icke är fallet, så står öfver faderns domslut lagen, för hvilken alla måste böja sig. Ar K. Olivekrona instämde till alla delar uti utskottets utlåtande. Ansåg det finnas så få band hvilka sammanhålla familjen, att man icke bör rubba dem, som ännu finnas qvar. Man hade talt om missbruken. Ingen rätt missbrukas mera än tryckfriheten, och ingen ville derför annullera densamma, hvarför då borttaga giftomannarätten, derför att den kan missbrukas? Det är sannt att denna lag kan vara obehaglig för qvinnan och hennes älskare, men det finnes ju i lag stadgadt korrektiv emot missbruken. Talaren visade derpå, genom anförande af de flesta länders lagar i detta fall, att giftomannarätten finnes, fast under olika former, och röstade för bifall till utskottets förslag, dock med det förslag till korrektif mot missbruken, att der tvist uppstår, skall giftoman vara skyldig att skriftligen inför domstol uppgifva sina skäl mot den förening, hvartill man begärt hans samtycke. Hr P. R. Torsmeden ansåg detta vara en högst vigtig reform, emedan den gick ut på ingenting mindre än att borttaga begynnelseorden uti vår lag bok, men att dessa ord vore vigtiga, icke att bibehålla, utan att borttaga. Sedan talaren förklaret sin åsigt vara, att reservanterna så grundligt vederlagt utskottets motifver, att något vidare ej behöfde tilläggas, ingick han i svaromål på grefve Sparres yttranden angående egendomsoch personalrätten. Ansåg alla framåtskridandets vänner hafva skäl att lyckönska sig till en så lysande eröfring som den af hr grefven, ehuru deras fröjd dock betydligt minskadesgenom hans konservatism i fråga om personalrätten. Ansåg friberre Armfelts förslag moget, och kunde icke inse hvaruti den fruktade förändrinsen af myndighetslagen skulle bestå, då denna redan säger att qvinnan skall ega att sig råda, hvilket utryck väl måste få anses gälla personen. Talaren insåg hvarje öm faders eller moders moraliska inlytande vara det säkraste korrektiv mot missbruk af len föreslagna friheten, och ansäg öfverenskommelen om äktenskapet för ett aftal, hvilket icke kan ara rättsenligt, om det icke först ingås af fria konrahenter. Man ger qvinnan en flack, flärdfull och örfelad uppfostran, man håller henne i det strängate beroende, och när den tid kommer då hon skall fgöra öfver det vigtigaste steget i hennes lif, så äger man nej, och våldför på detta sätt hennes heigaste rättigheter; Talaren slutade med att förklara, let han ansåge qvinnans myndighet vara ett bland le vackraste minnen från konung Oscars tidehvarf, ch att här icke vore fråga om att förändra, utan tt fullständiga lagen af den 15 Juni 1858, en reorm, som skulle hedra hans sons regering, hyarföre an röstade för bifall till friherre Armfelts förslag. Friherre Armfelt upptog till besvarande åtskilliga f grefve Sparres yttranden, och förklarade slutligen tt om hans förslag icke skulle blifva af ståndet biallet, så förenade han sig med dem, som begärt terremiss. Hr F,. A. Codorsohlöld talade med värma för riberre Armfelts förslag och tillrättavisade utskotets ordande om qvinnans känsla, liksom det varit tskottets mening att förebrå försynen, för det hon no oo cv mm he CR mm om JR DG: KA DR I Jr är Jr