Pr RAN rare ARD aker ad deremot. Bankoutskottets utlitanden n:ris. 12—13 biföllos utan diskussion, hvareft.r ståndet åtskildes klockan a till: 7. Ridderskapot och Adeln, Öfverläggning rörande frågan om giftomannarättens borttagande. Denna, närmare fem timmar långa, och i många hänseenden ganska intressanta öfverläggning öppnadeg af f Hr G. Montgomery, hvilken i få ord yttrade afsläg på betänkandet och bifall till det förslag, som innehålles uti friherre A I reservation, och lågo det egentliga skälet dertill uti denunuon egqvens, som talaren fann liggande uti giftomannarättens qvarstående sedan rätt til myndighet och fri disposition öfver sin egendom blifvit dvinnan tillerkänd vid 25 års ålder. Ansåg ett förvägrande af qvinnans rätt att få råda öfver sin person vara ett djupt misskännande af hennes värde, och hoppades att ridderskapet och adeln icke för sin de! skulle deltaga uti ett sådant beslut som det utskottet föreslagit. Med honom instämde hr G. Cedersohöld, hvilken uti utskottets motiver tyckte sig spåra samma skäl, hvilka uti Amerika användas för att försvara slafveriet, nemligen att de ifrågavarande personerna icke.ega de själsegenskaper, som göra dem värdiga friheten. På denna låga ståndpunkt hade utskottet ställt qvinnan. Talaren påpekade vidare den kiara och tydliga motsägelse, som ligger deruti att en enka tillerkännes rätt att vara sin egen giftoman. Detta har skett under förutsättning att enkan är familjemoder, men är detta väl alltid fallet? Om qvinnan varit gift blott en timma, så kan hon ej lagligt anses för sådan, men hon eger dock laglig rätt till myndighet och att vara sin egen giftoman. Utskottets vackra fras, att man bör ställa förståndet vid känslans sida, låter väl ganska bra, men håller icke stånd. Känslan bjuder qvinnan att taga en fattig men hederlig man, då förståndet ofta kan säga: tag den rike enslingen, den förnäme stackaren i stäl let. Talaren slutade med att omtala en händelse, som han sjelf sett, och hvilken bevisade, huru ofta denna giftomannarätt kan blifva ett vapen i egennyttans händer. Den gällde en adelsman, som gift sig med en rik enka, och som af snålhet hindrade först sin stjufdotter, och sedan sina egna döttrar att gifta sig, till dess konungen slutligen måste komma emellan för att sätta en gräns för hans tyranni. Friherre Creutz erhöll derpå ordet, och förklarade sig hafva framställt detta sitt förslag, derföre att han af egen erfarenhet sett, huru många olyckor, som uppkommit genom giftomäns kärlekslöshet, våld och egennytta. Då qvinnan dessutom redan fått makt att råda öfver sitt gods, bör hon väl äfven få råda öfver det som är ännu dyrbarare, hennes egen person. Talaren hade föreslagit att qvinnan skulle vid 15 år få vara sin egen giftoman, och detta af det skäl att den svenska lagen tillerkänner henne rättighet att vid denna tid ingå äkterskap; och då lagen säger att hon är gammal nog att gifta sig, hvarföre skall hon då icke sjelf få välja ? Det bästa vore att i detta fall intet lagstiftande, utan fullkomlig frihet finge råda, och i andra länder har man kommit der-åhän att inse detta. Sedan talaren derpå granskat några af utskottets motiver, och i fråga om dess farhåga för familjens rubbsnde, förklarat sin mening vara, att naturens lagar måste sättas i första och familjens i andra rummet, hemställde han till ståndet, hvarför icke känslån skall få råda uti en sak, som ovilkorligen är beroende utaf densamma. Den lagstiftning, som på känslans bekostnad vill höja förståndet, kan icke verka för fäderneslandets sann. bästa. Talaren medgaf visserligen att vid femton år är känslan hos qvinnan det öfvervägande elementet, men kunde icke förstå, huru utskott kunnat framkomma med en så besynnerlig sats, som att mannen skulle vara beröfvad denna sköna gåfva utaf försynen. Ansåg det vara en högst underlig företeelse, att om en qvinna gifter sig vid femton år och blir enka efter några månader, så tillerkänner lagen henne allt det förstånd, a ll den erfarenhet, som den icke vill tillerkänna hennes ogifta systrar, de må vara huru gamla som helst. Hr B. von Qvanten kunde för sin del icke gilla det resultat, hvartill utskottet kommit. Fann utskottet öfverhufvud taget hafva yttrat någonting ganska sannt, då det sagt, beträffande giftomannarätten: tär, om någonsin, är traditionen en makt; här, om någonsin, är folkens från fädren ärfda föreställningssätt den högsta lagstiftaren. När detta föreställningssätt är utplånadt, då, men icke) förr, är traditionens makt bruten, och en lagförändring är då endast ett upptecknande af nya ider, som hunnit mogna i folkets bröst.. Utskottet hadeendast begått det felet, att fästa allt för mycken vigt vid hyad det kallat traditioner, och för liten vid de nya ideerna. Det i vår tid så skarpt inpräglade persönlighetsbegreppet fordrar ovilkorligt, att alla de sedliga behof, som: omedelbart hänföra sig till individen såsom så dan, böra af samhället respekteras, Häraf de skedda reformermerna i näringslagstiftningen, häraf fordran På religionsfrihet m. m. Till denna kategori af absolut personliga rättigheter hör äfven den, hvarom nu här är frågan. Ty qvinnan, likasom mannen, älen helt enkelt endast i sin egenskap af menniska, och att i detta afseende för henne bibehålla några inskränkningar, strider fullkomligt mot hela nutidens uppfattning af personlighetsbegreppets helgd. Utskottet har yttrat om giftomannarätten: Denna rätt, lika gammal sem familjen, ingår ännu hos oss såsom ett af.de vigtigaste momenterna i familjens id6. Men beviset för detta påstående? För sin del trodde talaren, att det icke ens kunde bevisas. För det första ansåg han, att familjens id6 hos oss ej kunde vara annorlunda beskaffad än den i allmänhet måste vara enligt sitt begrepp, för det andra, om familjen, såsom det torde medgitvas, grundar sig på kärleken, och kärleken, enligt sitt begrepp, framförallt är någonting frivilligt, då måste ett stadgande, som gör inskränkning i den sistnämndas rätt, i sjelfva verket, om också endast medelbart, innebära en upplösning af familjen. Kunde dock ej dela friherre Creutz åsigt, att qvinnan redan vid femton år bör vara giftasmyndig, utan förenade sig i frih. Armfelts reservation om att denuva rättighet må inträda för qvinnan vid samma tid, då hon äfven blir myndig i afseende å sin förmögenhet, d.v. s. vid 25 års ålder. Hr Nordenfeltiförklarade!sig, med den högsta tanke om qvinnan och hennes rättigheter, dock icke kunna instämma med motionären om lämpligheten af sjelfrådighet vid femton år. Att lagen då medgifver henne giftorätt, bevisar icke att hennes förstånd är så utbildadt att det är herre öfver hennes vilja. Men myndig qvinna bör ega rätt att öfver sig sjelf bestämma. I fråga om de bildade klasserna, ansåg tålaren förändringen mindre nödig, ty der hafva de nya iderna redan vunnit insteg, och der får qvinnan merändels följa sin böjelse, såvida den icke är alldeles vilseledd. Men som i vårt land lag eger lika makt öfver alla, ö skade txlaren denna förändring, för att kunna stäfja det tyranni, som i detta fall eger rum inom de lägre klasserna, och isynnerhet hos allmogen, der dottren sällan eller aldrig får gifta sig efter sin vilja, utan måste lyda föräldrarne, eller också förblifva ogift. Det är sannt, att qvinnan genom domstols beslut kan få i detta hänseende följa sin vilja, men den man som måste processa sig till sin hustru, kommer dock i en helt annan ställning till hennes familj än den, som utan dess samtycke får hennes hand genom hennes eget, fria beslut. Talaren önskade återremiss, på det att utskottet måtte kunna fatta ett beslut öfverensstämmande med reservanten, friherre Armfelts, Friherre Armfelt begärde derefter ordet, för att Jo kamnthat vttra SIG ÖfFEr mat mr OD 2 KL 0 få Åt mm oc oc 2 RUN AR RR KR KR RR EK RR RR ce SS TFT 4R a On t li 2 d v Re