Yv ax nolm. sen LITTERATUR. Ewalds Levnet, af M. Hammerich. I. Ewald var ännu endast 20 år gammal, men hade redan hunnit att genomgå en ganska omvexlingsrik lefnadsskola; han hade varit en glad student, tysk trumslagare, något litet landsvägsriddare, derefter vorden åter studiosus pet quidem Theologize, lyckligt kär, olyckligt kär, förtviflad, förskjuten, sökande en tröst i drufvans safter, ändtligen nu poet, i brist af bättre. Det synes, efter den framställning Hammerich gör af Ewalds första diktareverksamhet, vara temligen otvifvelaktigt att denne skald (liksom fallet för öfrigt varit med mer än en) ifrån början blandat den glada vetenskapen snarast blott som ett tillfälligt tidsfördrif eller ett nödtorftigt appendix till den melankoli och det verldsförakt, hvartill han efter den himmelska Arendses oerhörda trolöshet, fann sig mera fullt berättigad än någon dödlig före honom i den vida, vida verlden. Han fabricerade en hop bläckhornskram på fri hand, mera för att fylla några lediga stunder af en dag, som aldrig ville taga ända, än af något verkligt inre poetiskt behof, och det var först längre fram i tiden Ewald ansträngde sin lyra på fullt allvar och med vaknadt medvetande af sin kallelse. Hans Cantate vid Fredrik V:s begrafning (1766) var det stycke, som egentligen först fästade allmänhetens uppmärksamhet vid den unge sångaren. Uppmuntrad af det bifall, som skänktes honom för detta tillfällighetsstycke (der de egendomliga musikaliska och rytmiska tendenserna i Ewalds diktion för öfrigt redan gåfvo sig på ett öfverraskande sätt tillkänna), började han tänka högre om sin sångmö och tog samtidigt dermed åter fatt på litteraturen, för att studera sig till den solidare grund, hvilken han insåg ännu fattades honom för ett författareskap af bestående värde. ett par års tid nästan endast läste han; han genomgick ånyo sina klassiska författare, men han gjorde sig tillika förtrolig med Corneille, med Klopstock (den tidens lejon i skaldekonstens rike), med Mac Pherson (denna andra samtidiga företeelse af bländande glans och ett visst förföriskt jag vet icke hvad), ändtligen äfven med Saxo Grammaticus och nordens hela gamla sagolitteratur. Alla dessa mönster och auktoriteter af så högst olika lynne och kulör utöfvade om hvartannat ett större eller mindre inflytande på Ewalds poetiska sinne och lemnade efter sig intryck i hans följande skaldeverk. Man finner honom derföre temligen ojemn och oberäknelig, det ena ögonblicket fraseologiskt pompös, det nästa pjunkigt sentimental, nu svätvande i Ossianska dimmor, nu klifvande i sand uti Klopstocks spår, nu åter spännande sin vikingadrakes segel för frisk vind, än orerande, än suckande, än predikande, än sjungande kring skog och mark i kämpavisans hurtiga ton. Men med allt detta var det något nytt och framtidsanande såväl i hans för öfrigt skäligen deklamatoriska dikt Adam og Eve (af 1769) som i tragedien Rolf Krage (af 1770), och om han ännu till det mesta var en sökande ande — de många olika konstarter, hvari han efterband proberade sin talang, satir, drama, epos, visa, kantat, roman o.s. v., bevisa detta till öfverlopps, — fann han dock alltid åtminstone något, stundom ganska mycket, som ingen dansk skald funnit före honom, och det fulländade ;ch konstnärliga i sjelfva hans poetiska språk var redan en :ifait accompli. På samma gång vi läsa om hans stigande populantet och om hans framgångar på författarebanan, höra vi tyvärr allt bedröfligare historier förtäljas om hans privata förbållandeh. FEländig och giktbruten — den enda frukt han höstat af sina kampanjer i Tyskland — sparar han sig dock icke ett ögonblick af dygnet; de stunder han egnar sånggudinnan äro endast tillfälliga pauser mellan ljest nästan permanenta dryckeslag, hvilka icke så alldeles sällan antaga karakteren af verkliga orgier, och hans oroliga lynne öfvar sig i att uppfinna bizarrerier, det ena värre än det andra. År 1773 flyttar han från Köpenhamn ut till det vackra Rungsted vid kusten af Sundet, der en trädplanterad hög, ännu i dag målet för många vallfarter, bär Ewalds namn och påminner om denna hans tusculanska lefnadsperiod. Hans bästa poesier förskrifva sig till största delen från Rungsted; det synes dessutom nästan som om vistelsen i denna friska och fria natur vissa ögonblick har hos Ewald verkat åtminstone behofvet af att rifva sig lös från gamla