LoOUIs SPOHR. ETT ÄREMINNE, SKRIFVET I NOVEMBER 1859, AF ABR. MANKELL. (Slut från gårdagsbladet.) Han hade rätt. Ty i Spohrs föredrag var den största vid violinspelet möjliga fysiska kraft innerligt och oskiljaktigt förenad med det mest mjuka och känsliga, som är tänkbart. Spohrs ton var en lika ljuf som ovilkorligen gripande sång. Sångens samtliga under, dessa finheter i dageroch skuggifning, dessa markeringens snilleblixtar, hvilka genom typer icke kunna föreskrifvas, ja, hvilka endast den synnerligen musikaliskt begåfvade mäktar fatta, ehuru de måste adla all sång, om den skall vara verklig sång, med ett ord, den högsta musikaliska poesi och deklamation uppenbarade sig genom Spohrs stråke. ; Spohrs storartade violin har tystnat, och äkert är, om dess herrliga melodier någonsin till fullo kunna af annan mästare härmas. Men herrliga lärjungar har Spohr dock fostrat, hvilka åtminstone utbredt det Spohrska sättet och, hvad ännu mera ä , den Spohrska andan. Stora bergshöjder sluta sällan utan så kallade utlöpare, hvilka förmedla bergskedjans öfvergång till lögre liggande platåer och slutligen till flacklandet. Man kan med all rätt kalla Spohr och Mendelssohn för de sista utlöparne ifrån Haydns, Mozarts och Beethovens tidehvarf till ——— den musik, som vår tid bäst känner och som de nu talande koryfgerna förorda. Framtidsprofeterna påstå, att mullvadskullar äfven äro berg, en åsigt, i hvilken de ju på visst sätt, och poetiskt taget, hafva rätt, nemligen jemförelsevis, Men större heder och ära dock åt de män, hvilka kunna förliknas, om icke vid ett Chimborasso och Himmalaja, så dock vid det sköna, romantiska Schweizs berg, t. ex. vid ett Rigi. Medgifvom, att man visserligen ifrån Kigi beläget endast få tusen fot öfver hafsytan, nödgas skåda upp till ;Jungfrauv, Schreckhorn och Finsteraarhorno, d. V5. ifrån Spohr upp till Haydn och Mozart; men det är dock redan på Rigi så ljufligt. — Man väckes här vid solens uppgång af det aningsbådande alphornet. Fästets brudgum kläder de majestätiska Berneralpernas toppar först i röda och sedan i hvita rosor. De mest olika landsmän. obekanta för öfrigt för hvarandra och hitvandrade från alla jordens länder, trycka vid denna scen broderligt hvarandras händer. Ty en helig stund är inne: den Allsmäktiget klädesfåll vidrör jorden; allt firar; allt kän. ner sig, som Grafström säger, närmare mec himlen beslägtadt,, än eljest — — — ty