dentbigt rörda öfver denna kärleksfulla mildhet. — Det sluga Österrike såg ej, huru Ludvig Napoleon med detta slag slog tre flugor på en gång med smällan; ty genom, detta förekommande påfund tvang han franska staten att för all framtid stå i borgen för Lombardiets frånskiljande från det österrikiska väldet. Hvem helst än må framdeles regera Frankrike, så kan denna stat aldriy medgifva, att Österrike någonsin sjelf återtager Lombardiet af Sardinien. Österrike har afträdt Lombardiet till Frankrike och måste, huru sakerna än må gestalta sig, hädanefter alltid uppgöra denna affär med Frankrike i första hand. Till denna höfliiga oförrätt mot Österrike sällar sig ytterligare en annan, nemligen den, att Ludvig Napoleon fick tillfälle att visa Europa, huru oegennyttigt det franska kejsaredömet är. Österrike hade sjelf stoppat den stekta sparfven i munne : på honom, och Ludvig Napoleon slickar sig ej ens om munnen efter honom. — Hvem kunde väl efter ett dylikt faktum begagna sig af den Europa uppskrämmande frasen om den napoleonska eröfringslystnaden? Napoleonidernas oegennytta låg ju så uppenbar, all alla hans motståndare måste förstummas! — Men detta samma artiga påhitt erbjöd Ludvig Napoleon tillfälle att genom Lombardiets frivilliga öfverlåtelse åt Sardinien med sig försona alla italienska patrioter, hvilka voro gramse på honom för freden i Villafranca. Deras uppbrusande vrede var i sjelfva verket ganska kort. — Hvad kunde de väl också säga? Victor Emanuel var ju det oskyldiga offerlammet, som ej var skulden till den piötsligt afslutna freden, och den, som var skulden dertill, visade sig såsom den mest oegennyttige gifvare åt Italien! — Kunde väl den utomordentliga artigheten mot Österrike på något finare sätt öras fruktbärande för dess motståndare?! Och likväl kommo först efteråt de ännu finare strecken med ännu större artighet! Österrike, slaget i fält och finansielt ruineradt, skulle afspisas med en diger penningbundt i form af Lombardiets andel i skulden. Sardinien måste naturligtvis punga ut med penningarne; men att direkte underhandla derom med Sardinien? Fy då! — det hade åter varit att förnedra sig! Bort det! Frankrike, det öfver all beskrifning artiga Frankrike, hvilket i Ziärich under de österrikiska tidningarnes lofsånger åtog sig den svåra mödan att i särskilda sessioner föra dubbla underhandlingar med det österrikiska och med det sardinska ombudet, blef äfven Österrikes tjenstfärdige kassör och försatte det derigenow i den angenäma ställning, som nu föranlåter furst Metternich att löpa omkring i Paris för att försäkra alla, som vilja höra på honom, att Österrike icke vill föra något krig. Frankrike tror på denna ädla försakelseanda, det kan tro derpå! Ludvig Napoleon kan ganska tryggt i sin sednaste broschyr med tillförsigt motse en fredlig lösning,, ty han har tillsvidare ännu i sin ficka de 240,000,600, som Österrike skall få, och så länge Österrike icke har penningar, är det en förhoppningsrik medarbetare i de fredliga lösvingarna, hvilka skola lemna Ludvig Napoleon tid att uppgöra industriella och handelspolitiska programmer. Och ändå är det ej nog med allt detta! Man må nu skratta eller förarga sig deröfver, så är det emellertid i båda fallen sannt, att Österrike i sex månaders tid blifvit draget vid näsan. — I de italienska staterna bedrefs ett spel, så att den, som öfverskådar det, knappt kan hålla sig allvarsam. — Victor Emanuel, Cavour och Garibaldi voro otvifvelaktigt fullkomligt invigda deri. De italienska partiernas ledare, hvilka på ett mästerligt sätt höllo god min, måste åtminstone till en del ha haft kunskap om saken! — Endast i Österrike famlade man i mörkret. En och annan gång hade man väl en dunkel anin. om det kuriösa narrverket och sökte genom reformer i de inre statsförhållandena försona sitt eget land, som ropade på en liberal törfattning och förvaltning men Frankrike blef allt meta vänskapligt och förekommande, och Ludvig Napoleon bemöttelfnrst Metternich så öfvermåttanhuldrikt,att Österrike icke klott med största förnöjelse åter afskuddade allden så hastigt påkomna liberalismen, utan till på köpet egenhändigt inbjöd hela Europa till en hoppfull kongress. Ja, så öfversvinneligt blef det i sinaförboppningar, att på samma dag, som den ryktbara broschyren mot påfven var införa i Kölnische Zeitung, en officiel artikel i Oesterreichische Zeitung försäkrade verlden, att Ludvig Napoleon är en utomorde.tligt konservativ man och en högst trofast vän a legitimi-eten och Österrike! Det ligger humor i denna bit verldshistoria! — Men allvaret i denna humor består deri, TRATT STEINER TEENAGE NP us TTR CTR FA TFT TD