gifver konungen rättighet att kunna besätte embetet med en svensk: Skulle det hafv: varit Svorge Eilika, och icke Norges konung allena, ä bvikkm denna rättighet var gitven så hade Gruatdlovens 12:te bordt göra detts jembete tödvändigt, och 14 obetingadt före I skrifva, att det skulle besättas med en svensk Således då konungens rätt att utnämna er svensk till ståthållare är gifven i 14, si kan denna rättighet alldeles sättas vid sidar af den konungen i 8 92 gifna rätt att för ordna utländske män till lärare vid univer sitet och de lärda skolorna, till läkare och konsuler, en rättighet, som det icke kan vara fråga om, att det ju står i den norska st: tens makt, att på grundlagsmässig väg upphäfva. Detta betraktelsesätt vinner så mycket större styrka, när man betänker, att bestämmelsen om att ståthållaren kunde vara svensk, i de svenska kommissariernas förslag blott var en tillämpning af en i samma förslag intagen bestämmelse om att konungen, intilldess begge rikenas representationer genom lag hade bestämt vilkoren för ömsesidig borgarerätt för norrmän och svetiskar, skulle Kunna tillsätta norska embetsmän i Sverge och svenska i Norge. I sin helhet gaf alltså det svenska förslaget Sverge ingen formel företrädesrätt. Det norska Storthinget fann den allmänna regeln icke ändamålsenlig och förkastade den, men det fann den enskilda tillämpningen af densamma i Grundlovens 14:de ändamålsenlig och gagnelig samt upptog den derföre i Grundloven. Någon underhandling mellan Storthinget och de svenska kommissarierna specielt om ståthållarepostens besättande med en svensk har aldrig egt rum. Betraktar man beskaffenheten af den rättig het, som genom Grundlovens 88 12 och 14 cm ståthållaren blifvit medgifven Sverge, under förutsättning af dess unionella nödvändighet, visar det sig lätt, att, om man också icke betraktar den omständigheten, att ståfhållarepostens besättande så väli allmänhet som med. en svensk, blott är en rättighet och icke en pligt för Norges konung, så är det oaktadt Sverges rättighet af så liten betydenhet såsom sådan, att det är otänkbart, att en nation skulle hafva betingat sig den såsom en företrädesrätt i en union med en annan stat, till och med om unionsfördraget icke högtidligen hade garanterat de förenade rikenas ömsesidiga sjelfständighet och oafhängighet af hvarandra. Skulle nemligen den konungen i Grundlovens 14 medgifna rätt, att under sin frånväro låta representera sig i den norska regeringen af en svensk man, kunna blifva någon rättighet för Sverge, så borde Grundloven hafva sörjt för, att den svenske ståthållaren hade kommit att stå i ett annat förhållande till hvartdera af de förenade rikena, än den norske ståthållaren. Rättighet att besätta embeten med utländske män har hvarje nation, och det är icke utan exempel, att konstitutionella länders grundlagar sakna hvarje föreskrift om, att landets embeten blott må besättas af infödde eller naturaliserade. Det är den norska Grundlovens 92 om att alla. icke specielt undantagna, embeten allena må besättas med norrmän, som har. föranledt tillägget om ståthållaren i S 14, hvilket tillägg nemligen gör ett undantag från 92. För att det alltså skulle vara någon rättighet för Sverge i denna bestämmelse, borde man sörjt för, att ståthållaren, då han var svensk till födsel, skulle komma att stå i ctt annat förhållande såväl till Norge som till Sverge, än det, hvari de svenske män stå, åt hvilka konungen har uppdragit något af de embeten, som efter Grundlovens 92 likaså väl kunna besättas med svenske som med norske män. Men då det i Norges Grundlov icke finnes någon sådan bestämmelse, så är alltså ståthållarens ställning och förhållande till konungen och de begge förenade nationerna alldeles desamma, antingen han är norrman eller svensk till födseln. Såsom norsk ståthållare är han norsk embetsman, alltså norsk undersåte, ansvarig inför de norska domstolarne, och först och främst inför riksrätten, efter den för Norge gällande ansvarighetslag, och pligtig att åtlyda Norges lagar, lika mycket antingen han är svensk eller norrman till födseln. ÅA andra sidan har han, om han är svensk till födseln, icke såsom norsk ståthållare någon undersåtlig pligt mot de svenska statsmakterna, svarar icke inför svensk riksrätt, och har öfverhufvud tagit upphört att vara svensk undersåte. Det äri norskt och icke i svenskt statsråd, som den norske ståthållaren utnämnes af Norges, icke af Sverges konung, lika mycket antingen han är norsk eller svensk till födseln, och konungen spörjer icke sitt svenska statsråd till råds om ståthållaren skall väljas bland norrmän eller svenskar. Men sålunda kunde detta förhållande omöjligt blifvit ordnadt, derest meningen varit, att den norska Grundlovens 14 skulle gifva Sverge en rättighet öfver Norge. Då hade det bort vara inför Sverge, icke inför Norge, som den svenske ståthållaren skulle vara ansvarig för sin embetsverksamhet, han hade bort utnämnas i svenskt statsråd och såsom norsk ståthållare fortfarande förblifva svensk undersåte. Den omständigheten derföre, att Grundloven icke har sörjt för, att ståthållaren, om han är svensk, blifvit ställd i ett annat förhållande till Norge, dess statsmakter, lagar och institutioner än om han är en norrman, är i och för sig ett bevis för att den norska Grundlovens S 14 icke har haft för afsigt att gifva Sverge någon politisk företrädesrätt eller öfvervigt öfver Norge, utan allenast har gifvit Norges konung en rättighet, som uteslutande afser Norges inre förvaltning, och som under dåvarande omständigheter ansågs, om icke nödvändig, åtminstone gagnelig, på grund af AN 2. EE BERG AR JENSEN SET SENS VE SPE FORNA PES. utt POE MA