Genmäle från Norge på justitiestatsmisterns yttrande iståthållareskapsfrågan. (Forts. från gårdagsbladet) Den norska Grundlovens föreskrifter om ståthållaren äro af den beskaffenhet, att det, till och med om riksakten icke hade varit afgörande, likväl icke hade kunnat antagas, att de ålade Norge någon kontraktsmässig förpligtelse emot Sverge. Unionen med Sverge medförde visserligen nödvändigheten af att den norska regeringen skulle så organiseras, att den skulle kunna ständigt ombesörja regerings-ärendena under konungens frånvaro, och att en del af dess medlemmar skulle med konungen kunna vara frånvarande från riket. Skulle det emellertid i de bestämmelser, som i detta hänseende vidtogos, antagas vara något kontraktsmässigt, så måtte detta allena vara den förutsättning om att konungen efter regeln regerar Norge från Sverge och icke Sverge från Norge, som skulle kunna härledas ur den omständighet, att allenast i Norges och icke tillika i Sverges grundlag blifvit stadgadt om landets regering under konungens uppehåll i det andra af de förenade rikena. Men såsom grund till denna förutsättning behöfde man icke taga sin tillflykt till de delar af Norges Grundlov, som icke äro upptagna i riksakten, då denna sjelf tydligt nog innehåller samma förutsättning. Deremot torde sättet, hvarpå detta syftemål skulle uppnås, icke röra Sverge, och framför allt torde det för Sverges intresse vara likgiltigt, antingen den norska regeringen genom Grundloven skulle erhålla en ständig chef bland sina ordinarie medlemmar, eller det vore konungen öfverlåtet att gifva den norska regeringen en ständig chef eller icke. Bestämmelsen i Grundlovens 12 S, att konungen kan förordna en ståthållare, innehåller således intet, som skulle kunna bringa denna bestämmelse i annat förhållande till Storthingets och konungens myndighet än paragrafens öfriga bestämmelser om organisationen af den norska regeringen; och innehöll Grundloven ingen annan bestämmelse om ståthållareposten än den, som finnes i 12, att konuvgen k förordna en ståthållare, så skulle det aldrig fallit någon svensk man in, att denna bestämmelse skulle innehålla någon befogenhet för Sverge att önska denna bestämmelse merz än någon annan af den norska Grundloven: föreskrifter undandragen Storthingets och koens sedvanliga myndighet, : Frågan blifver derföre allenast, om den omständighet, att en af Grundlovens: senare pc ragrafer, hemligen den I14:de, stadgar at till ståthållare kan utnämnas icke allenast ce! norrman, utan också en svensk, kan med: föra, att ståtbållarepostens bibehållande skull anses kontraktsmässigt vidtaget mellan Sverg: och Norge. Men det är ganska klart, att d ståthållarepostens inrättande genom Grund lovens 12 icke innehåller någon kontraktsmässig rättighet för Sverge, så är detta för hållande icke förändradt derigenom, att 8.14