lan konung och folk, eller som nu först blifvit outhärdligt? Vi påstå, att om något sådant kunnat uppkomma, så drabbar ansvaret derför dem, som hade varit i stånd att hindra det; och har det kunnat utbreda sig utom det enskilda lifvets, för konungen såväl som för hvar man heliga område och, tränga sig halft fram i det offentliga, så drabbar ansvaret derför dem, särdeles de ministrar och embetsmän, som räckt banden till att draga det fram; och de kunna ej välta detta ansvar ifr.n sig genom att undskylla sig med att de hittills ba sofvit och nu först vaknat, eller genom att gråta och jemra sig öfver sin egen feghets eller kortsynthets följder. Men den sårade dygden, som på 10 år ej stört någons aptit eller matsmältning, har nu förlorat för mycket af sin vigt för att väga upp ettlands och folks välfärd, som ligger i den andra vågskålen. Således, tyst med sådant tal! Om något finns, som kan kasta. skugga på oss alla, månne vi undanrödja det genom att skrika ut det på gator och torg, månne vi blifva bättre och större genom att visa det för hela verlden ? Men — säger man vidare — dessa förhållanden ha inverkat skadligt på de allmänna ärendena i det hänseendet att de beröfvat oss en bra regering och i stället. gifvit oss:en, som på sin: höjd är medelmåttig. . Detta är icke helt och hållet osannt, men lika litet fullkomligt sannt. Den afgångna ministerens duglighet och utmärkta egenskaper äro allmänt erkända, och vi äro fullt öfvertygade att den alltid handlade af aktningsvärda bevekelsegrunder, men deraf följer dock ej att allt hvad den: har velat och gjort varit klokt och riktigt. Frågan bör framställas på följande sätt: Har -den afgångna ministören framlagt något för rikets väl eller folkets utveckling gagneligt och vigtigt förslag, som det icke har kunnat genomdrifva i anseende till H. Maj:ts omgifning? När dertill måste svaras ett bestämdt nej; när hittills ingen vetat det ringaste om någon sådan anledning till ministerens afgång, så blir det svårt att söka denna helt och hållet utom ministeren. Sannolikheten talar således för att bär skett. ett olyckligt sammanträftande af flerfaldiga smärre Orsaker, som det är svårt för oinvigde att upptäcka och följa på spåren. eller att det har varit fel å ömse sidor, och att det således är orätt att kasta skulden för den skedda förändringen på någon särskild person eller något enstaka faktum. Men — säger man till slut — hvad fan bry vi oss om den frihet kung Fredrik VIL har skänkt oss! Ger den oss någon förtjenst eller några förströelser?Kunna vi koka eller steka den? Skaffar den oss embeten, löner, pensioner, makt, anseende eller pengar? Detgör den: ingalunda. Den är sparsam, ja hushållsam i allt; den minskar löner och indrager embeten, den har skaffat oss näringsfribet på halsen, så att det ej finns något att förtjena mera; den har satt bnderna öfver borgarne så att man måste låta sig regeras, om icke af becksömskor, så åtminstone af smorläderstöflor. Bort med det, och bort med kungen! Hvad vi vilja hafva, det är ett hof som lefver stort och använder mycket; vi vilja hafva balpareer, parader, grannlåter och festliga tillställningar, någonting att smörja kråset med. Så var deti den gamla goda tiden, och så skall det bli i framtiden, eljest kan man inte lefva här ilandet. Sådant tal är då tydligt och har räson. Det skulle onekligen vara skönt om Köpenhamns trogna invånare åter kunde få den glädjen att hvarje söndag se ett gammalt konungapar ro omkrings i Fredriksbergs dyiga kanaler, och af den skicklighet, hvarmed kungens gondol styrdessluta till den skicklighet hvarmed regeringen fördes. Hvilken skulle väl, när han kunde få njuta af detta skådespel, harmas öfver att den ena millionen efter den andra användes till infriande af vexlarj på kunglig fära, eller öfver att kammartjenaren N. N. eller pantlånarejuden M. M. sålde embeten och titlar för billigt pris till de många spekulanterna. eller öfver att polisens välde blefve lika stort som dess nuvarande vanmakt och sträckte sig ej blott till gator och gränder, utan äfven i husen och öfver både tal och skrift. Det skulle onekligen också blifva ytterst angenämt om ett yngre bof fyllde Christiansborgs praktfulla salar med Holsteins och Lauenburgs blomstrande ridderskap, om tyskan återigen komme på modet såsom den förnäma verldens språk. och den simpla danskan blott hördes på krogarne och på skolbänkarne; hvad gjorde det då om riket vore vanmäktigt och-beroende af hvarje vindfläkt utifrån eller om upplösning och förruttnelse jäste i det inre? Men vi vilja lika litet förtala framtiden, som tillåta andra att förtala nutiden; vi medgifva, att gladare perspektiver kunha visa sig för dem, som tro mera på densamma än vi; men en sak måste dock alla medgifva, att den är oviss och att hvarken vår frihet eHer vår nationella sjelfständighet kan vara bättre betryggad hos konungens efterträdare än de äro hos honom, som har gifvit oss den förstnämnda och kämpat med oss för den sednare, och att vi således, så. vidt det framför allt ligger oss om hjertat att bevara dessa förmåner, må önska konungen en lång regering, och isynnerhet att våra invecklade statsförhållanden, hvilka alltid kunna gifva en tjenlig förevändning till författningens ytterligare bortfuskande eller fullkomliga upphäfvande, måtte blifva slutligt ordnade, under det Fredrik VIL förer rikets spira, emedan vi veta, att han icke skall sätta sig emot någon ordning, som kan betrygga vår frihet och vår välfärd, hvilket vi ingalunda kunna veta om hans efterföljare. Och hvad var meningen med, att hela folket för knappast två år sedan strömmade till kyrkorna och tackade Gud för det han bevarat konungens lif, om nu samma befolkning verkligen hyste den önskan, att han skulle nedlägga sin kroha? Nej, det är antingen ett enfaldigt eller ett förrädiskt tal. Det är antingen framstäldi utan all öfverläggning, eller, om det skett