silter på Danmarks tron har reaktionew intet hopp att kunna åvägabringa någon återgång i den inre politiken, något trampande under fötterna af de demokratiska principerna i konungarikets grundlag. Man synes derföre på det hållet med otålighet motse hans afgång och har i flera år haft sitt hopp riktadt åt möjligheten att förmå honom till en abdikation. Man vet mer än väl, att han icke sätter mycket värde på den kungliga purpurn och att han gerna skulle föredraga privatlifvet framför de majestätliga herrligheterna, för hvilka han icke har någon smak. Man har från visst håll hoppats att ge denna böjelse mera kraft genom att på ett pinsamt sätt uttråka konung Fredrik och göra honom alldeles trött vid hela det offentliga lifvet. Då man icke kunnat angripa honom personligen, har man haft all möda ospard att ändock kränka honom i hans husliga lif och såra honom på den ömtåligaste punkten, genom att mer eller mindre oförtäckt angripa, håna och såra hans morganatiska gemål, grefvinnån Danner. De hätska angreppen emot henne ha utgått från den högsta, till och med den durchlauchtiga aristokratien och ha funnit något genklang hos den lägsta pöbeln, som. måhända skulle med oändligt välbehag se henne vid konungens sida, äfven om hon hade alldeles samma eller icke ens på långt när lika. goda qvaliteter som hon besitter, endast hon till exempel vore någon mediatiserad tysk duodesprinsessa af Hohenlohe-Schillingfirst eller något dylikt, men som nu, med massans i sådant fall vanliga inkonseqvens och hån mot sig sjelf, förebrår henne att hon är en qvinna af folket. Af tvåfaldig anledning har reaktionen vändt sitt angrepp mot henne, dels derföre, att detta skulle kränka och uttrötta den populäre: och demokratiske konungen, och dels emedan hon anses vara den, som urderhåller konungens aversion mot det aristokratiska och byråkratiska väsendet, och som i flera år stärkt honom i sin föresats, att stå fast och icke lemna den förattning, vid hvilken hans namn ärofullt blifvit fästadt, titt sköflings, medan han ännu lefver. Den närmaste thronföljaren är prins Ferdinand, konungens farbror, en person utan hvarje skymt af politiskt intresse, utom möjligen det, att han måtte få så fria händer med civillistan som möjligt. Icke blott i tyska, utan äfven i danska tidningar utbjudas till salu ert mängd för flera år sedan af honom utfärdade skuldförbindelser, i hvilka han satt sin furstliga tro och heder i pant. Det är naturligt, att innehafvarne och spekulanterna på sådana papper äfven kunna ha ett intresse af en thronförändring. Bakom prins Ferdinand står det hessiska kotteriet, som icke är myc: ket vänligt sinnadt mot den politiska friheten i Danmark. Fredriksborgs brand och den stora förlust i mångfaldiga hänseenden konung Fredrik här gjorde, tyckes ha gått honom djupt till sinnes och verkat hos honom mycken nedslagenhet. Det syntes som skulle man ansett detta ögonblick lämpligt att genom ett kraf. tigt anlopp, genom en hop nedriga skandalbroschyrer och genom eländiga pöbelupptåg förmå konungen till en abdikation. Flyveposten, den ynkligaste och inskränktaste kälkborgerlighetens organ har redan med anledning af dessa upptåg låtit undfalla sig något yttrande om abdikation. Feedrelandet tager med anledning deraf till orda i följande värdiga artikel: t Under den otroliga förvirring i tankar och känslor, åsigter och ord, som nu på andra månaden råder — vi vilja ej säga i landet. ty vi tro ingalunda att så är, men här i hufvudstaden — har äfven blifvit framkastadt ett ord, visserligen ej i den anseddare delen af pressen, men dock ien tidning som är temligen spridd här i staden — ett ord, som väl förtjenar någon uppmärksamhet och granskning. Detta ord är — abdikat:on; det vill säga konungens tronafsägelse. : HEDerest en köpman, eller-en fabrikant, eller en possessionat som bade ärft en stor egendom af sina föräldrar, frivilligt, derför att han : insåg det han behöfde hjelp för att väl sköta densamma, upptoge antingen sin son eller hågon annan slägtinge eller en underhbafvande till samegare och gåfve honom lika andel i skötseln, och denne någon tid derefter sade till sin kompanjon: ?nu kan du gerna draga dig tillbaka, jag vill styra ensam eller vill föredraga en annan delegare framför dig? — skulle icke en hvar då anse den gednare göra sig skyldig till otacksamhet? Imellertid äro enskilda förhållanden aldrig fullkomligt öfverensstämmande med, de offentliga, hvarje jemförelse dem emellan haltar mer eller mindre. Låtom oss då tänka oss ett folk, hvars konung.af egen drift gaf det friheten, gaf det andel i statens styrelse, hälften af lagstiftningsmakten och derigenom stort inflytande å hela regeringen; låtom oss tänka oss att detta tolk någon tid derefter sade till sin konung: ?nu önska vi, att du skall afträda; vi äro ledsna vid dig och tycka det vore bättre att få en annan? — tror man, att historien ej skulle stämpla detta folk såsom otacksamt? Men sådant är dock förhållandet här. Fredrik VII har gifvit oss friheten att sjelfva stifta våra lagar, att bestämma statens utgifter, att tänka, tala, skrifva, förena och församla oss o. s. v.; han har gifvit oss hvad hans företrädare förhöllo oss, oaktadtvi bådo derom, han har gifvit oss det utan tvång, af god vilja, af sin fria, kungliga maktfullkomlighet. Vore det då anständigt och kunde det försvaras om man begagnade denna frihet till att yttra sin önskan att konungen måtte nedstiga från sina:fäders tron? Är denna tanke och dess uttalande värdigt danske män? Någon torde anmärka att vår frihet har blifvit förminskad, vår författning inskränkt och borttrasslad. Det förra är icke sant, men väl det sednare. Men är detta konungens skull? Har konungen tagit tillbaka för sin