grunden för förhållandet rbellan konungen och norske folket, men att Kielerfördraget utgör grunden för Norges: ställning i det europeiska statsförbundet, och att till följd af detsamma Norge eger sin sjelfstän dighet endast i och genom Sverge; att vidare til! följd af samma fördrag konungen i förhållande till utlandet endast kan betraktas som unions könung, och att i detta hänseende en verklig real vnion eger rom. Detta förhållande kun!e ej ändra: utan. en förändring af den europeiska statsrätter och norska grundlagen har ingalunda upphäft detto förhållande. Denna grundlag bestämmer för öfrig: förhållandet ej blott mellan norska folket och konun genvsåsom norsk konung, utan äfven såsom konung isSverge. Idetta hänseende vore detvigtigt att behålla i minnets adgandeti den 38 4, hvilken jemte den 1 utgör gruöden för realunionen, teh emedar deraf följer att i afseende på alla unionella stadgan den konungen icke kan meddela sin samktion bloti såsom konung i Norge, utan ock såsom konung i Sverge och Norge, d v. s. såsom unionskocung. hvaraf åter följde, ätt norska grundlagen måste j verkligheten betraktas såsom en traktat mellan nor ska folket och konungen af Sverge: -Talaren kund: således ej godkänna den åsigten, att Norge vore er samt herre öfver sin grundlag jemte konunge som norsk konung, utan borde frågor om änd i densamma, i hvad de unionella siadgånden afgöras i svenskt statsråd, -med ti norska statsrådsled er, konungens beslutanderät dock naturligtvis altid, oförkränkt. Hvad nu vid komme den frågan, huruvida ifrågavarande. stad gande i 14 vöre af unionel. beskaffenhet, så, oc då detsamma påtagligen tillkommit på det att konuogen skulle i Norge. ega någon opartisk person som tillsåge att den norska regeringen ej befattad! sig med. unionella förhåltanden, måste det välanse: vara ett uhionelt stadgande, och. har äfven blifvit! såsom sådant ansett af unionskomitens samtliga 1esdämöter, likasom. en Storihingets egen komite änm för icke längre tid sedan år 1847; betraktat stad gandet såsom unionelt. -Svenskå ständerna-ha å si sida derom aldrig uttalat sig. . Men ehuru talare: för sin del ansåg stadgandet vara unionelt, med gåfve han dock, att frågan derom vore så tvety att åsigterna kunna bero på subjektivt tycke: Tala ren riktade emot styrelsen förebråelsen att hafv: genom feghet låtit det komma derhän, att unionell: frågor, i stället att bebandlas i sammansatt statsråd kommit att behandlas i särskildt svenskt eller norski statsråd. För. följderna deraf fölle ansvaret på dem, som dertill medverkat. Men som: emeller tid sämjan mellan brödrafolken vore det. vigti gaste i vår yttre politik, och sämja ej lärer kupp: upprätthållas, om vi ej se de norska fordrin e det bästa ljus, och äro beredda till. de uppoffringar. som från Norge fordras, så ville talaren, i betrak tande deraf att norrmännen känna det ifrågavarande stadgandet tryckande, att detsamma icke innebär för verge någon verklig fördel samt att den störst ara som kunde hota oss vore den, oh det ena folket kunde begagnas emot det andra, gerna medgifva etta stadgandes upphäfvande. De an torde det dock böra under 8, Om ch sådan eitorgifi skulle befordra en on af de u 1 r des tal. att denna om t ej mätte förbises af konungen Dock måste anse pröfningen ovilkor!igen böra ske i svenskt Hr Qarlsson fann ingenting så öfventyrligt för simjan, våre sig mellan personer eller-stater, som olika åsigter om ömsesidiga rättigheter, hvarföre ock . en. utredning af den förevarande, mycket omtvist:de, frågan vore högst nödvändig. TFunne norrmännen sig sårade deraf, kunde sådant icke hjelpas Talaren förordade derföre hr :Dalmans motion och hoppades, att frågans behandling skulle leda till en god utgång. Hr Wallenberg ansåg, på grund. af hvad hr Björek yttrat och den sorgfälliga granskning frågan blifvit underkastad inom medstånden, Sverges rätt vara ostridig att yttra sig doch att inverka på fråsans afgörande, men ansåg äfven att dena rätt kunde eftergifvas, dock torde dermed vara tid nog då frågan ifrån utskottet återkommer. Det kunde icke vara talarens mening, att borgareståndet, . som varmt förordat italienarnes rätt att ordna sina inre förhållanden, skulle; neka norrmännen något dylikt. Nien det vill synäs som sjelfva saken icke vore at särdeles stor vigt, hvadan den gerna de kunne up 3 ti den frågan blir b d, som nu ligger allmänna meningen på sinnet och som ta laren fann återgifven i hr Ridderstads framställni g. Som sakerna nu stå, kan det ej länge fortfara. Man sumlas i glada gillen och dricker skåiar för unionen under det att denna sönderfaller stycke för stycke. Det är sagdt, att svenska nationen är trög, men full af hetsigheter. Talaren ville deraf draga den slutsats, att sreaska nationen icke ser så noga på er eller annan uppoffring, men om antalet skulle ständigt tillväxa, så slutar den. att deröfver. uttala sitt bestämda missnöje. Nationens representanter borde icke tveka att uttala den mening, som de visste vara allmänt rådande i landet. och den tr ovedersägligen. att det måste blifva ett slut på Sverges uppoffringar, för att göra hvarje norsk framställning till nöj Exempelvis nämnde talaren riksvapnet, konungatiteln, hvilken, om man här i landet varit lika små: ktig som i Norge, oövilkorligen bordt lyda: Sverges, öthes, Wendes och Norges konung,, ty talaren s hvarföre Göra land skulle sättas efter Norge i berörde titel. Än värre påstod talaren: för andet vara med flaggan, för att tillfredsstalls norrmännen är anbefallt, att K. M:ts ministrar och konsater i utlandet endast skola hissa unionen Det vill synas af en slaring i den oficiella tidningen, att det icke ens behsgat konungens minister i Wien att Hissa detta tecken, måhända emen det är något svenska färger uti detsamma, och lkgiltigt kan det vara, ty det dröjer århundraden innan detta unbionstecken blir så kändt och aktadt som svenska flaggan, hvilken icke fär hissas aj våra representånter i utlandet: Talaren förmälte, baruledes han, när förändringen skedde, uppehöll sig uti en sydländsk hamn, der då oroligheter och pronuneiamentos hörde til ordningen för dagen. Konsuln förklarade, ätt hans hus; vid alla tillfällen varit ett citadell, dit bankirer, guldsmeder och andra, som hide dyrbarheter, buro desamma för att söka skydd, och hvad var det, som på det hela taget skyddade detta oansenliga hus, om ej den der hissade svenska flaggan, hvilken det blifvit en tradition äfven Kos larddets lägsta folkklasser att respektera. i Sedermera öfvergick talaren till några b traktelser sfver sjöfartsförhällandena -med Norge, och upplyste de att oaktadt Sverge tid efter annan förändrat i tionsordaing och derigenom öppnat ett vid oc fält för norska handelffottans verksamhet, som hade sin hufvudsakligaste fraktinkomst af Sverges exporthandel, så hade svenska färtyg deremot sämre rätt i Norge än i England, Preussen mv? fi. länder. I ge dessa sistnämnde länder varSverge berättigadt kustfart, men ett svenskt ångfartyg är icke r att få unionsfrågan på det klara. Det är alltid böttresatt stå till en främmande stat i ett vänskåpligt förhållande, grundande sig endast på sympati och inbördes aktning, än om ett dylikt förhållanda skall hvila på den vanskliga grund af ett ytterst bristfälligt kontrakt. Yrkade remiss. Hr Ödmatisson förenade sig i allo med hr Björck. Hr Staaf instämde äfven med hr Björck, eborv han ansäg äberopandet ar Kielertraktaten vara öfverflödigt. Hr Hjerta nekade icke behörigheten af de gravamina, som hr Wallenberg anfört, men ansåg frågorna