sådan union, vida skild från inkorporation, förutsätter likväl för ingen del, att de sålunda förenade staterna eler folken skola i afseende å sina inre förhållanden styras efter gemensamma lagar; dessa kunna tvärtom på mångahanda olika sätt ordnas. Just Norges exempel är derpå ett bevis. Men hvad som deraf uppstår såsom en ovilkorlig följd är, att de gemensamma, vare sig sjelfgifna eller fördragsmessigt bestämda, rättigheter och förpligtelser dessa stater i förhållande till hvarandra ega, afse i första rummet folken och endast derigenom, eller ur synpunkten af en gifven verkan af en bestämd orsak, konungen, såsom de förenade folkens regent; gällande detta, om möjligt, i ännu högre. grad, der dev monarkiska författningen är konstitutionel. Hvarje förändring i de rättigheter eller förpligtelser, som uti unionen ega sin grund och sitt motiv, eller af de garantier, större eller mindre, som i afseende å densamma blifvit bestämda, berör alltså äfven den andra statens intressen och bör således icke kuvna göras till föremål för ensidiga beslut. För att nu återgå till frågan om riksståthållareembetet, är det nödigt-att uti stadgandet derom två moment urskiljas; det ena, som afser unionskontngens rött att, såsom representant af sin myndig het, under det han är frånvarande och fortfar att residera i Sverge, tillsätta en ståthållare i Norge med den makt, norsk grundlag bestämmer; det an dra, som afser hans rätt att dertill nämna en svensk man. I båda ligga garantier för unionen; och hvad särskildt det sednare angår, kunna tider komma, då det för unionens bestånd och bästa kunde vara af största vigt att lagenligt kunna använda det prerogativ, som derigenom är unionskonungen tillagdt. De skäl för detta embetes upphäfyande, som nu från Norges sida anföras, innefattas förnämligast deruti, att för koncentreringen af den del af regeringen, som residerar i Kristiania, insättandet af en konseljpresident vore ett behof, och att tillvaron af ett riksståthållareembete i Norge vore oförenlig med den jemlikhet och det lika berättigande rikena emellan, som skola utgöra unionens grundtanke. Det må ej bestridas, att en konseljpresident för regering.n i Kristiania behöfves; men just denna funktion är det, som riksståthållaren är, bland annut, ämnad att utöfva. För att öfvertyga sig härom, bar man endast att genomläsa SS 13, 14 och 27 af norska grundlagen, der man finner riksståthållaren uppträda såsom ordförande eller konseljpresident med två röster, när konungen är frånvarande, och såsom den förste i statsrådet, när konungen är närvarande. Annan eller högre koncentrerad myndighet än denna kan aldrig en konseljpresident i en monarkisk stat, han må benämnas riksståthållare, statsminister eller hvad annat som helst, principenligt tilläggas. Cm således riksståthållareembetet tillsättes och ständigt hålles tillsatt, så är konseljpresidenten färdig. Den, som med uppmärksamhet följt de norska statsärendena under sednaste tiotal af år, känner emellertid ganska väl, att den rätta syftningen af de äg, som framkallat det beslut, hvarom nu är fråga, icke afsåg inrättandet af ett konseljpresidentembete, utan rätt och slätt, till en början, afskaffandet af unionskonungens prerogativ att till riksståthållare utse en svensk man. Såsom ett amendement dertill kom det andra förslaget, om afskaffande af sjelfva embetet, och slutligen det tredje, att i spetsen för regeringen i Norge i stället insätta en statsminister, men med upphäfvande af prerogativet i afseende å svensk man. Det sednaste förslaget är således en omklädnad af det första, och båda anti-unionella. Hvad uti en till försvar för Storthingets beslut i frågan från Norge hitsänd flygskrift yttras röjer visserligen . mycken talang, men ändå mer sofistisk. Ty, minst sagdt, sofistiskt är bland annat påståendet, att riksståthållaren icke är en ledarde medlem af ministeriet, utan står utanför och utöfver detsamma,, ett påstående, som bestämdt motsäges af norska grundlagens tydliga ord. Hvad åter angår yttrandet, att en svensk man icke kunde innehafva den insigt i landets förhållarden, som hans ställning såsom riksståthållare eller statsminister kräfde, må detta gälla hvad det kan. Svårare uppgifter har likväl menniskosnillet löst, och i alla fall skulle denna-anmärkning helt och hållet försvinna i skuggan af den kolossala, politiska oformlighet, som uppträder, då i vissa fall fyra, fem norrmän, för tillfället valda i hvilken hederlig klass at borgare som helst och för samma tillfälle äfven be-j: klädda med statsrådsvärdighet, från Norge ankom-Å ma till Stockholm för att, om än alldeles ovana vid å offentliga ärendens och särskildt de svenskas bedömande, i förening med de svenska statsråden, och I: med lika rösträtt, under namn af interimsregering, I med konungslig makt styra Sverge, under det att de flesta norska angelägenheter då upptagas af re-Å geringen i Norge. Denna produkt af unionen, denna skapelse af en politik, som förgäfves skall söka sin make, bar il Norge alstrat flera oriktiga åsigter om unionens betydelse. Hit hör, bland annat, den från norsk sida så ofta och äfven i denna fråga framhållna och åberopade likställigheten med Sverge, som i alla afscen den påstås utgöra unionens grundtanke. Men hvarpå skulle då i sjelfva verket en sådan likställighet stödjas? Frågan är mångsidig och skulle -ktnna leda till ganska grannlaga undersökningar. Här må dock nu endast en sida upptagas. Stödjer den sig på unionel lag? Med lagen i handen måste man dertill svara uej. Uti 42 af norska grundlagen talas visserligen om en unionel lag, som skulle byggas på grundsatsen om fullkomlig likhet emellan begge rikena; men der säges ock med tydliga ord, till hvilka frågor denna likhet skulle sträckas, och dessa frågor äro allenast de, hvilka i riksakten fått sin mer än fulla utveckling, nemligen frågorna om regeringsmaktens utöfning i vissa förutsatta fall och om valaf konung eller hans förmyndare. Längre sträcker sig denna likhet icke. Den skulle ejheller kunna sträckas längre, enär, med förbiseende nu af de ömsesidiga materiella krafterna, Norge, hvilket till följd af Kielertraktaten icke är erkändt såsom en politiskt sjelfständig stat i Europa, utan endast såsom egande politisk tillvaro uti och genom sin förening med Sverge, icke kan till Sverge erhålla en fullt koordinerad ställning, utan måste i vissa afseenden, och särskildt i fråga om unionens yttre angelägenheter, betraktas såsom en af Sverge afbängig del. Penna afhängighet, i sig sjelf en omedelbar följd af Norges historiska lif under seklernas gång, är, så ringa den än må vara, för unionens upprätthållande på sin nuvarande basis en nödvändighet; och följer nu åter deraf, att till det embete, hvars innehafvarc skall i den accessoriska staten, under konungens frånvaro, enligt lag och instruktion representera hans myndighet och öfrervaka unionens intressen, lika väl en man från den principala som från den accessoriska staten bör, efter konungens godtfinnande; kunna utses. 1 hvartdera fallet. är ban en medborg:r för att så säga, af unionen. Det var ur denna sy! punkt man betraktade unionsförhållandena, då dessa är 1814 fördragsmässigt reglerades, och häruti ligger grunden för det prerogativ, hvarom nu är fröga. Fullkomlig likställighet förutsätter för öfrigt ett ursprungligt, fullkomligt oberoende; men med antägande deraf skulle unionen upphöra att vara hvad den uu är, eller åtminstone är ämnad att vara, och från en realunion öfvergå till ett fedrativt förbund, som räckte så länge det hölle ihop, såvida ej en ömesidigt erkänd skiljedomar funnes att anlitå. Med allt det, som nu blifvit anfördt, har afsigten varit, att efter källorna och det derpå grundade sakförhållandet söka. lemna bidrag till utredningen af den vigtiga fråga motionen uppställer. Uti politiken och statsrätten gifves det emellertid ej någon kombination eller form af så absolut betydlise, att den ej skulle kunna utbytas mot andra. Principen kan upprätthållas och stå fast, under det kombinationen ellar FfÖrNjGeR läns — po a 4 okärnaR BOY