Näväl, bland dessa förslag återfinner man, hrad ru angår r.ksståthållare-embetce, under 45 13 och 14 följande: Konungen eger allena styra riket, hvarvid ban dock bör inhemta råd och upplysningar af ett stats råd, som konungen utnämner, och hvilket, förutom. en vicekonung eller generalguvernör (riksståthållare), skall bestå af en statsminister och minst sju ledamöter; allt på sätt bär nedan närmare bestämmes. Under konungen frånvaro öfverdrager han rikets inre styrelse i de fall, han sjelf föreskrifver, åt vicekonungen eller generalguvernören (riksståthållaren) samt fem af statsrådets ledamöter. Dessa skola föra regeringen i konungens namn och på bans vägnar; de skola obrottsligen efterlefva såväl denna gruvd lags bestämmelser som de särskilda dermed öfverensstämmande instruktioner. Denna regering afgör ären: dena efter omröstning, hvarvid, i fall af lika röster, vicekonungen eller generalguvernören (riksståthålluren) eller, i hans frånvaro, den förste ledamoten af statsrådet, eger två röster. När konungen är när varande upphör vicekonungens funktion, och general guvernören (riksståthållaren) är för den tiden endast den förste i statsrådet. Vicekonung kan endast kronprinsen eller hans äldste son vara. Den dermed förbundna makt kan endast utöfvas för en bestämd tid. — Till generalguvernör (riksståthållare) kan utnämnas en norrman eller en svensk. Statsrådets ledamöter utses bland norska medborgare. Jemföras nu dessa förslag, om hvilka naturligtvis ej ett ord i Eidsvolderförfattningen förekommer, med 12, 13, 14 SS i norska grundlagen af den 4 November, så återfinner man dem der såsom lag fastställda, med några modifikationer i sak och någon omställning i form; hvarföre något tvifvel ej bör kunna uppstå derom, att ju icke införandet af riksståthällareembetet i den norska grundlagen samt konungens prerogativ att dertill nämna en svensk man måste hänföras till de unionella och efter ömsesidig öfverenskommelse fastställda bestämmelserna i denna lag. och såsom sådana anses utgöra en af garantierna för unionen. Men oberoende äfven af sättet, huruledes detta unionskonungens prerogativ tillkommit, skule redan den omständigheten, att till ifrågavarande embete en svensk man kan u.ses, under det alla öfriga ledamöter af det norska statsrådet skola utses bland norska medborgare, göra tillfyllest för att ådagalägga huru uteslutånde detta förhållande berörer Sverges intresse i unionen, och att upphäfvandet af detta prerogativ således aldrig kan få blifva föremål för ett ensidigt beslut från norsk sida. Det är ock ur denna synpunkt, som norska män sjelfva tillförene betraktat detta unionskonungens prerogativ. Då nemligen, den för mer än femton år tillbaka tillsatta s. k. unionstomiren sysselsatte sig med en revision af de unionella angelägenheterna och dervid, bland avnat, förehade frågan om lämpliga modifikationer af den 25 S:n i norska grundlagen, som handlar om militärstyrkan och dess användande, förklarade komitåns norska ledamöter, att, som de iafseende å denna föreslagna nya bestämmelser innefattade betydliga koncessioner från Norges sida, de till dem hade gifvit sitt samtycke endast under förutsättning och förbehåll, att der, för genomförandet af likhetsgrundsatsen uti de förenade rikenas inbördes förhållanden, liknande koncessioner från svensk sida påkallades, sådana med välvilja skulle medgifvas; och vore sett sådant tillfälle för handen uti stadgandet i grundlagens 14:de , hvarigenom svensk man är gifven lika rätt med norsk att bekläda Norges vigtigaste embete (riksståthållareembetet), utan att någon motsvarande rättighet är gifven norsk man i Sverge,. Utan att nu fästa sig vid det naiva utianmärkningen om bristande reciprocitet uti nämnda afseende, finner man häraf, att äfven norska män officielt erkänt frågan om riksståthållareembetets be: ättande med en svensk man vara en unionel fråga, till ändring hvaraf Sverges samtycke vore erforderligt; ett erkännande, som i mer än ett hänseende förtjenar att tagas vara uppå. Man bör ofta den åsigt framställas, att riksakten af den 6 Augusti (31 Juli) 1815 skulle utgöra den follständiga unionsakt, som upptoge alla de frågor, hvilka ur unionel synpunkt för båda rikena vore gemensamma; och man har tillagt, att som frågan om riksståthållareembetet icke finnes i denna akt berörd, vore den ej heller att anse såsom unionel. Intet skulle likväl för unionens begrepp och bestånd vara, efter mitt omdöme, vådligare, än om en sådan åsigt, saknande all grund i sig sjelf, kunde lyckas göra sig praktiskt gällande. Den korta historik om den norska grundlagens tillkomst, som här efter handlingarne blifvit meddelad, ådagalägger deremot, att sjelfva denna grundlag utgör den första och förnämsta statsakt, hvaruti bestämmelser om de unionella förhållandena förekomma. Riksakten utgör dertill endast ett tillägg, påkalladt af hvad i 7 och 42 af nämnda grundlag sägs angående en för båda rikena gemensam lag, uti hvilken skulle upptagas de närmare bestämmelserna rörande utöfningen af regeringsmakten i de fall, der den icke af konungen kunde utöfvas, samt de härmed i nära förbindelse stående bestämmelserna om val af konung och konungs förmyndare. Regleringen af dessa för båda rikena högst vigtiga konstitutionella frågor fordrade, med hänsigt till Sverges grundlagar, denna särskilda behandlingsform ; och utvisar ej mindre konungens don 12 April 1815 till rikets ständer aflåtna nådiga proposition med förslag till riksakten, än konstitutionsutskottets i anledning deraf till rikets ständer den -25 April afgifoa betänkande, att den ledande tanken vid uppgörandet af detta förslag visserligen icke afsåg en fullständig, alla till unionen hörande förhållanden omfattande, statsakt, utan deremot en akt, deruti de unionella frågor skulle regleras, som omedelbart utöfvade inverkan på Sverges genom regeringsformen bestämda konstitutionella rätt; hvilken i dessa delar, i följd af unionen, behöfde undergå några modifikationer. Skulle likväl någon vilja förklara de uti ingressen till riksakten förekommande orden: de nya konstitutionella förhållanden, som genom föreningen mellan Sverge och Norge uppkommits, vara liktydiga med unionella, så bör han ej heller förbise, att rikets ständer i samma ingress förklara, att de med sitt enstämmiga samtycke bekräftat de med afseende på dessa konstitutionella förhållanden i Norges grundlag af den 4 November 1814 införda stadganden, och således icke kunna annat än medgifva, att alla i Norges grundlag införda unionella stadganden äro af Svea rikes ständer bekräftade och alltså behöfva rikets ständers bifall för att kunna ändras; en åsigt, som likväl jag för min del ej omfattar, Hvad riksakten för öfrigt innehåller, nemligen i f 1 om föreningen under en konung, hvilket utgör likasom en ingress och återfinnes äfven i 8 1 af norska grundlagen; vidare i 2 om thronföljden, hvilket hänvisar till successionsordningen af den 26 September 1818; ytterligare i 4, rörande förklarande af krig, afslutande af fred och vården af de yttre angelägenheterna, hvilket, hvad avgår de två första momenten, äfven i båda rikenas grundlagar beröres, jemte det att det tredje uteslutande bestämmes i den svenska; än vidare i 8 5 om gemensamma ärendens behandlig i svenska statsrådet; och slutligen i 10 om omyndig konungs uppfostran: allt detta innefattar säl äfven unionella angelägenheter, men längt ifrår alla. Ett slående bevis bärpå utgör stadgandet i 4 111 rörande örlogsoch handelsfiaggan, äfvensom frågan om ett af unionens vigtigaste gemensanim: ntressen, nemligen -det gemensamma försvare!, hyarom sti riksakten intet, men väl i S 25 af norska grund(agen hvad derom nu för Norge är gällande före sommer, och som i så många afseenden lempar mycket öfrigt att önska, ehuru denna maktpåligar er 1ngelägenhet redan år 1814 utgjorde föremål för al varliga öfverläggningar emellan de svenska kommissarierna och Storthinget. Säkerligen gifves det inger svensk, som, i betraktande af de dryga förpligtelser. dem unionen ifråga om det gsemancermma före