Aldrig har någon landvinning blifvit gjord, son inför folkrättens areopag vore mera rältmätig, ä den ifrågavarande, och aldrig har någon stat me större högsinthet orh moderation begagnat sin väl fångna rätt, än Sverge i afseende på Norge. De förtjenar att äfven vid detta tillfälle erinra der om, att det första offentliga ord, Sverges och då mera äfven Norges kovung adresserade till sitt ny folk, remligen proklamationen af den 8 Februari 1814 tillika innehöll det konungsliga löftet om en konsti tutionel regeringsform, byggd på egen nationalrepre sentation, förvaltning och sjelfbeskattningsrätt; ocI redan den 22 Februari afsändes med förslag der till en svensk kommissarie till Kristiania. Men de hade Norges sjelfständighetsförklaring redan då blif vit proklamerad, och prins Kristians utropande til konung äfvensom i förening dermed den bekant: Eidsvolderförfattningen af den 17 Maj blefvo dera en följd. Underrättade härom afsände likväl snart de fyr stormakter, som garanterat föreningen, till den unde: prins Kristians ledning improviserade regeringen : Kristiania fyra kommissarier med uppdrag att för klara, ait Sverges suveränitet öfver Norge i enlighet mec Kielerfördraget ovilkorligen skulle upprätthållas, och Norgt icke kunna betraktas annorledes än såsam en oafhängig del af Sverge; och detta, m. h., är oförändradt ännt i dag den ställning Norge på den positiva folkrättens område intager. Hvad följer häraf? Jo, häraf föl jer, att uti unionen Sverge är den principala ock representerande staten; att Ncrge genom sig sjefi ingen politisk sjelfständighet eger; att det i sitt för hållande till främmande makter existerar endast ut och genom sin förening med Sverge; och att den sjelfständighet, det i afseende å sitt inre samhällslif nu åtnjuter, likaledes har sitt ursprung, sin grund och sin garanti uti och genom dess förening med Sverge. Om vid sädant förhållande Sverge äfven för sin del förbehållit sig ett och annat unionelt prerogativ, till styrka likväl mindre för sin principala ställning i unionen än för upprätthållandet af unionens sanna intressen, så ligger deruti icke någon nedsättning at Norge, utan endast ett af politisk klokhet förestafvadt försigtighetsmått. EBDet beväpnade motstånd motföreningen, som Norge i följd af sin sjelfständighetsförklaring sökts utveckla, afbröt ej ett ögonblick den högsinta politik, Sverge i afseende på unionen från första stunden hade gjort till regel för sitt förfaringssätt. -Tvungen att äfven å sin sida mot det beväpnade motståndet uppställa vapenmakt, glömde Sverges konung dock ej sitt konungsliga löfte. Det upprepades tvärtom i nya proklamationer af den 10 och 17 Juli. Ja, den 10 Augusti, medan ännu fiendtligheterna pågingo, hade kronprinsen Carl Johan uti en ny proklamation gifvit löfte om till och med sjelfva HEidsvolderförfattningens antagande med vissa ändringar; ett löfte, som sedermera af konungen genom en förklaring, daterad Uddevalla den 30 Augusti, bekräftades. Detta löfte af den 10 Augusti återkommer uti konventionen i Moss den 14 Augusti. Uti denna konvention, som afslutade den beväpnade styrkans åtgärder och åter öppnade rum för fredliga uppgörel ser, och som består af två akter, den ena angående vapenstilleståndet, den andra angående de unionella frågorna, innehåller art. 3 af den sednare det förklarande, att H. M:t konungen af Sverge vill godkänna den af de deputerade vid riksförsamlingen i Eidsvold utarbetade konstitution, utan att deruti föreslå andra förändringar än sådana, som voro nödvändiga för båda rikenas förening, och att icke vidtaga dessa, utan efter aftal med Storthinget. Uti dessa bestämmelser ligga grunden, riktningen och naturen af alla derpå följande handlingar uttalade. Ädelmodet: kunde ej så få beherrska statsklokheten, att den skulle kunnat förbise behofvet af för unionens bestånd nödiga garantier. Ett Storhing, sammankalladt af prins Kristian, sammanträdde i följd häraf den 7 Oktober i Kristiania. Den 10 Oktober aflemnade prins Kristian sin afsägelse, och då de svenska kommissarierna (M. Rosenblad, B. von Platen, G. af Wetterstedt, G. F. af Wirsn, A. G. Mörner, C. von Rosenstein) den 13 Oktober anmälde sig till förhandlingarnes öppnande, hade de alltså att inträda uti omedelbar kommunikation med Storthinget. Till detta Storthing afgåfvo nu dessa kommissa: rier, enligt stipulationen i Moss, förslagen till sådana ändringar och tillägg i Eidsvolderförfattningen, som för föreningens genomförande ansågos vara nödiga, och anhöllo, att en komit måtte utses för att med dem i ärendet öfverlägga. De yttrade derjemte uti sin allokution till Storthinget, angående dessa förslag, bland annat, att, ehuru de beböfliga förändringarne äro uppställda i form af ordentligt förslag, som innefattar allt hvad konungen i afsende å Grundloven ämnar Storhinget föreslå, är det vår pligt att förklara, att all samfäld öfverläggning deröfver med oss, eller fråga om de jemkningar och tillägg, som på eder sida kunna göras, beror af det högtidliga förklarandet af de begge rikenas förening under en konung, men under ömsesidiga grundlagars helgd. Detta förklarande öfverensstämmer i allo med hvad uti konventionen i Moss stipulerades såsom basis för alla vidare uppgörelser, och såsom i hög grad betecknande behofvetaf garantier är det för den skull att, detta allt oaktadt, Storthinget den 20 Oktober först enstämmigt förklarade sig anse sig berättigadt, att i afseende å konungavalet vidtaga hvilket beslut det ville och fann för riket nyttigt, och sedan med 72 röster mot 5 förenade sig om följande, den 21 Oktober promulgerade beslut: Norge skall såsom ett sjelfständigt rike förenas med Sverge under en konung, men under helgden af dess grundlag, med de till rikets gagn och i anledning af dess föreniog med Sverge nödvändiga förändringar. Beslutet delgafs samma dag de svenska kommissarierna, som, utan att yttra något om Storthingets åsigt om sin rätt till fritt konungaval, uttryckte sin tillfredsställelse med beslutet. Man finner häraf, att alltså äfven i detta definit va beslut de blifvande förändringarne uti Eidsvolderförfattningen förklaras ega sin grund och sitt motiv uti föreningen och dess genomförande. Hvad åter inne hållet af dessa förändringar och tillägg angår, så känner man af de derom plågade förhandlingar: gång, att de af de svenska kommissarierna afgilna för slagen af Storthingskomitens ledamöter i Storthinge! föredrogos, diskuterades, antogos, modifierades elle afslogos, allt efter omständigheterna, och hvad så lunda ömsesidigt godkändes och faststäldes måste väl förty ega den fullständiga karakteren af ordentligt aftal och fördrag. Ett så beskaffadt aftal med Storthinget, beträffande ifrågavarande ändringar och tillägg, utgjorde ock, såsom redan är visadt, en a bestämmelserna uti konventionen i Moss, och nämnda gemensamma öfverläggningar ådagalägga alltså, hu tuledes äfven detta förbehåll samvetsgrannt på Sver gös sida fullgjordes. Såsom ett resultat af dessa gemensamma öfver läggningar och derpå grundade ömsesidiga beslu framträdde nu den norska grundlagen af den 4 No vember, och till ytterligare bestyrkande af dess egen skap såsom en fördragsmessigt tillkommen unicne statsakt, undertecknades densamma ömsesidigt dem, som deltagit i arbetet för dess tillkomst, nens tig8n: på ena sidan af Storthingets ledamöter, oci på den andra af Sverges dertill befullmäktigad kommissarier; hvarpå slutligen följde konungens ra tifikation och oktroj, daterad den 10 November, hvilken det äfven uttryckligen förklaras, att denn: Jag tillkommit genom underhandlingar och öfvercns kommelser: emellan Norges Storthing och Sverge: dertill befullmäktigade kommissarier, under ialuta gande af de hufvudsakliga bestämmelserna i Eds volderkonstitutionen. Norska grundlagen af den 4 November, hvars 112: uttryckligen förklarar, att ändringar af enstaka stad