AN NS AAA S få 3 son, som var den tredje talaren i ordningen och hvilkens anförande, såsom det mest i detalj gående och af de flesta ståndsledar terna med bifall omfattade, synes vara det. vid bvilket största uppmärksamheten fästades. Nils Larsson yttrade: : Då den nu föredragna motionen blifvit inom et annat riksstånd väckt och derifrån till utskott remitterad, torde det måbända kunna tyckas. vara öfver digt att här upptaga den till diskussion, innan der ån utskottet återkommer, beledsagad af utskottets betänkande i ämnet; men. då det i hvarje fråga at djup betydelse och isynnerhet uti en af sådan natur, som denna, måste vara af vigt för frågans vidare behandliug, att meningarne redan ifrån början något mera allmänt gifra sig tillkänna, och då ridderskapet och adeln, genom motionens kommunicerande med ie öfriga stånden, satt äfven dessa i tillfälle att såiunda i tid få uttala sina tänkesätt; så har åtminstone jag för min delicke ansett mig böra afstå från att begagna detta tillfälle, och jag hoppas att jag dervid icke blir ensam inom detta stånd. Att frågan är af en grannlaga natur, kan icke förnekas, och jag erkänner derföre villigt, att den bör med all möjlig varsamhet behandlas; men då den sgentligen ännu icke är någonting annat än en rättsfråga, så bör man derom temligen fritt kunna uttals sina tankar, utan att behöfva hvarken hylla el er förnärma den ena eller den andra af de olika öpinioner, hvilka i mer eller mindre mån må hafva sin grund i förhållanden, som för denna sak böra vara främmande. Jag kan likväl icke undgå att anmärka det egna förhållande, som här företer sig i afseende på tillfället oeh tiden för frågans första upptagande å svensk sida. — Frågan om ståthållareskapets upphäfvande i Norge är icke ny: vi veta, att den redan länge varit omtalad och d baiterad så väl i svenska som norska tidningar, och att den flera gånger i slika formor varit föremål för norska Storthingets öfverläggningar och beslut samt af. konungen i norskt statsråd upptagen. Men aldrig har förr än nu vid svensk riksdag fråga blifvit bragt å bane, att Sverge skulle hafva rätt att säga sitt veto till en sådan förändring i Norges grundlag, och detta synes mig redan vara i en ganska väsentlig mån betecknande med afseende på anspråkets beskaffenhet. Motionens syfte är väl ej tydligt utsagdt, men det är dock, om man med motiveringen jemför motionärens yttranden under diskussionen på riddarhuset, satt utom allt tvifrel att med densamma afses, det Sverges ständer i denna fråga skola ega veto. Men har man då noga tänkt sig konseqvensgn häraf? Har man betänkt, att, i samma ögonblick en sådan rätt öfver de nu ifrågavarande paragraferna i den norska grundlagen tillkomm2 Sverges ständer, detsamma skulle ega-rum med.hela norska grundlagen? . Man säger väl att motionen icke behöfver leda till de konseqvenser, att Svergd skulle ega rätt att förhindra hvarje förändring i Norges grundlag, utan att denna rätt endast skule gälla de delar deraf, som vid 1814 års Storthiug i Kristiania antogos och som ej funnos i den af riksförsamlingen i Eidsvold upprättade konstitutionen. Norska grundlagens traktatiga natur i dessa delar, utan afseende derpå om äro i riksaktea intazna eller ej, skall bevisas deraf, att Storthinget derom underhandlat med de svenska kommissarierna och att dessa kommissarier unlerskrifvit och bekräftat Grundloven. . Motioi säger sjelf i motionen: Det var först i följd och bekräftelse af denna traktatmässiga öfverenskommelse nellan norska folkets representanter å ena och Sverges kommissarier å andra sidan, som konung Carl XI under den 10 Nov. 1814 gaf sin san Grundlov, hvarföre också det officiella dokument, som innehåller Norges Grundlov; ej mindre för träd konungens högstberörde sanktion, än tfven efterfö af namnteckningar dels utaf norska Storthingets pre sident och medlemmar, dels ock af de svenska kommissarierna, hvarföre sistnämnde officiella bekräftelsedokument wugör en lika os tig codizille till Grundloven som underskrifterp Storthiogets dåvarande medlemmar., — Skall nu detta gälla såsom ott bevis att något stadgande i Grundloven, fastän icke i riksakten intaget, utgör en traktat emellar Sverge och Norge, så måste detsamma också gälla om hela Grundloven. De svenska kommissarliernas anderskrift gäller icke blott några vissa delar ar ärudloven. — Deras bekräftelsedokument innehåller: sAtt-Norges Riges Grundlov, saaledes som den ord for rd foreskrefven. staa-r — med forbeholdenhed a Sverriges Riges Ständers constitutionelle Ret, 1 de Dele, som medfore Forandring eler modifieationer 3 3verriges Riges Regjerinogsform — er bleven afkandlet og beslut:t imellem vor allernaadigste Eonge 09 dier. re, Carl den Trettende, — —— on — ved os undergnede befuldmägtigede Commissarier, paa Hans höje Vegne, samt Norges Riges, nu i Christiania forede, overordenihge Storthing; vorder herved, meå vore Navne og. Signeter neden under, attesteret: og bekräftet. Dessutom, förutsätta ej i ella händelser de oförändrade paragraferna, mot hvilka ej någon anmär sniDe sjordes af kommissarierna, dssas åtminstone tysta bifall? Och äro de ej således lika väl som de andra on traktat, förutsättande ömsesidig öfverenskommelse, ifven om den varit tyst? Men då nu härtill kommer, att kommissarierna framlade icke blott de förindringar de önskade, utan ett fullständigt förslag till Grundlov, som af Storthinget behandlades, så lårer det sig väl ej bestrida, att, såvidt någon delat Srundlover, på grund af vare sig kommissarlernas anderskrift eller e mellan dem och Storthingetträffade öfverenskommelser, skall hafva karakteren af em traktat mellan Sverge och Norge, detsamma äfven mäste ega rum med hela Grundloven. SA . Hvilken princip utsäga vi alltså, om vi biträda motionen? — Vi säga att Norges grundlag ör en traktat — vi upphäfva Norges frihet och sjelfstänlighet. Ty det land, som ej utan medgifvande at ett annat kan ändra sin egen grundlag, är icke fritt och sjelfständigt. 7 Detta om motionens konseqvenser. K Låtom oss nu se till beskaffenheten af den rätt motionären vill tilligga oss. Med den rätt Kielertraktaten ansågs gifva Sverge sfver Norge, gick Cårl Johan att med svärdet bringa öreningen till verkställighet. Men vare sig att ban ansåg detta omöjligt eller i Sverges dåvarande utnattade ställning alitför svårt, eller att han rent af ir moraliska skäl ansåg det oberättigadt att genom mkräktning kufva en nationalitet, eller att han; såsom let äfven påståtts, egentligen afsett dynastiska förlelar — vare tig nu dermed, säger jag, buru som helst, så fann han dock skäligt att med Norges folk ffa den öfverenskommelse, att af detsamma, såsom fritt och sjelfständigt, efter egen konstitution styrdt folk, enottaga Norges konungakrona och att med vilkor af vissa förändringar antaga Ejdsvoldersobstitutionen. Denna öfverenskommelse, som vi Ha konventionen i Moss, godkändes af konung Carl XII, och utlofvades att ej andra förändringar i konstitutionen skulle föreslås än de, som voro nödiga i och för föreningen, och skulle derom med Storchinget direkte öfverenskommas. De svenska kommissarierna, hvilka för detta ändamål afskickades til Kristiania, medförde, såsom jag förut nämnt, ett helt örslag till ny. grundlag för Norge, hufvudsakligen öfverensstämmande med Ejdsvotder-konstitutionen, men med åtskilliga förändringar eller tillägg, hvaribland äfven det om riksståthållare-embetets inrättande och konungens rött att till detta embete utnämna antingen en norrman eller en svensk. Innan Storthinget började öfverläggningen om de särskilda punkterna i förslaget, hade det preliminära beslut blitvit fa tadt, att inga andra förändringar i konstitutionen skulle vid det Storthinget antagas än då som vara näven 2sa 11. följd ar Sverges och al ion åt Norges F