aen, som här förekommit, kunde man föraule: att stateu hade på de ifrågavarande vexelaf tillskyndats någon betydlig förlust, men detta. vo ingalunda förbållandet, utan hade affärerna, n påsedt; lemnat vinst; ty afde protesterade vex äterstodeför närvarande oinfriade ett jemföre obetydligt. belopp, hvilket mer än uppvägdes af de: vinst banken haft på vexelrörelsen ötver hufvud. Di nu förhållandet: vore sådant, visste talaren ej hurt man kunde finna deputerades åtgöranden så st klandervärda. Tälaren ville ingalunda förs puterades handlingssätt i allmänhet, och han h derföre biträdt det af utskottets majoritet tb yttrande; men deputerade kunde ej vara Hurn litet man äfven i ändra länder föru som sedan inträffade, hade p or Agardh i s res.rvation erinrat, då han uppgifvit, att maniE hand tog föja notis om den i Amerika utbrutna krisen. Och sammalnnda var förhållandet erallt och icke minst härstädes, hvilket bevisas bäst deraf, ati enskiite råkade i samma fördömelse. Sannt vor visserligen att, enligt bankoreglemenicts 109 4 vexeluppköpen skola ske för bibehållande och för stärkniog af bankens metaliska kassax, men mar hade. äfven hört den. åsigten förfäktas, att ban ken borde genom vexelköp befordra exporte: och följaktligen, då vexlar erbjödes, dem tWpp köpa. Det hade också tillförene icke sällan förspört: klagan deröfver att banken icke köpt vid tillfällen då sådant visserligen icke varit behöfligt för metal liska kassans bibehållande, men väl för kursens up pehållande. Tvärtemot den åsigt, som här blifvit uttalad, angående klassificerandet af säljarne, had: man också tillförene bört klagan just deröfver, at: deputerade tillåtit sig en sådan klassifikation samt derigenom, hade man påstått, misskrediterat viss: säljare. Att bestämdt säga, att vexeldeputerade ge nom sina åtgöranden understödt och åstadkommit vexelrytteriet; syntes talaren vara att gå nog långt Man borde icke förbise, att vexelrytteriet väl ej på en gång uppstått, men att samma deputerade unde: sin tolfåriga utöfning af befattningen: tillskyndat ban ken icke obetyålig vinst på vexelaffärerna. Talarer upprepade dock att han ingalunda uppträdde för at: i allo försvara deputerade. ty han hade, såsom har redan nämnt, deltagit i utskottets klandrande bestut men han ansåg, att man vid deras bedömande borde taga i betraktånde, att de förr tillskyndat banker fördel, att ällmän belåtenhet med deras åtgö tillförene varit rådande, och att de utomordentlig: förhållanden, som inträdde, icke hade blifvit af nå gon förutsagda. Talaren trodde också, att om denna granskning hade egt rum i början af 1858, skulk män hafva uttålat den största tacksamhet öfver full mäktiges åtgärder. Nu vore de kritiska förhållandena glömda, man hade återfått eouraget och kunde hålla sig till bankoreglementets döda bokstaf: För sin del biföll talåren utskottets förslag. Hr Palander fann utskottets klander tillräcklig kraftigt och erinrade, att samtidigt med den amerikanska krisens utirott upprullades här de lysande taflorha öfver landets blomstrande ställning och talades allmänt med den största tillförsigt om den hos oss rådande soliditet. Man. borde icke begära, ati vexeldeputerade mera än någen annan skulle bafva varit allvetande. Skulle de t. ex hafva bort tveka alt köpa vexlar af samma bus, med hvilka follmäkmäktige i riksgäldskontoret ännu sednare inläto sig i en lånetransaktion på icke mindre än 20 millioner: Flera af dem, som mnu deltaga i klandret, sutto vid nu ifrågavarande tid i bankoutskottet och hade full kännedom: om bankens angeligenheter, men insågo lika litet som :deputerade den förestående faran... De uterade hade också; efter t. öde, förFarit Tiktigt derutinnan, att . pt endast det öfverskott, som förefunnits på börsen, sedan öfriga köpare fyllt sina behof. Man borde vid b andet al deras åtgärder icke förbise, att de i to 3 tid bestridt befattvingen och gjort det till a in belåten het samt fått sitt uppdrag år efter år förnyadt, ehurt de förfarit på samma sätt som vid det nu klandrade tillfället. Icke belltr vore det rättvist att rikta sitt klander blot: emot deputerade, i fall ett klander vore befogadt, ty deputerade hade i Kvårj öfriga fullmäktige redogjort för sina åtgärder. tälarens öfvertygelse hade deputerade samve och öegennytt.gt fullgjort sina åligganden. Man h länge trott sig spåra en mot dem riktad systema förföljelse samt tyckt sig finna, att någon, som ej ville synas, hölle i skaftet på yxan, . och det hade slutligen kommit så långt, att deputerade, för att icke se sin heder och sitt anseende blottställda b inom och utom landet nödgats afsäga sig uppdraget. Man borde dock ieke lättsinnigt behandla folk: heder, och talaren ansåg detföre ingen annan an märkning . böra ega rum än den, som utskottet tillstyrkt. 7 Hr Wern erinrade, ctt allt tal om enskiltas heder, oegennytta o. s. v. på intet sätt hörde ht... Såtant e finge man taga i betraktande. då man Vil duehar frågan kade ait bedöma vederbörandes ti anden i allmänhet. Här vore det en pligt att uttala ett om döme: öfver ett visst girvet sakförhållande, och det vore destomera sf vigt att dere i ig fi ålla personliga konsiderationer tillgöranden uti andra för det:a sal ifande fall, som det omdöme man uttalade kommet att ega ett icke ringa inflytande för framtiden: Det älåge derföre representanten att öfverväga och ut? säga hvad han, i det speciella här föreliggande fald let; ansåg vara rätt. För den bändelse fullmäkti :genom andra -åtgurder godtgjort hvad i förevar d fall var att aånmärka, finge man tala derom vid de? chargens meddelande, då man egde räit se sakerna i deras sammanhang. Nu vore fråga endast omvexeli handeln, och talaren kunde för sin del ej se annat; än att hr Ekmans förslag fullständigast uttrycker hvad som derom bör kunna sägas: Det hade, till vexeldeputerades urskuldande, blifvit invändt, att de ej kunde vara allvetande och att detvore svårt att tillfredsställa alla anspråk och meningar, men tal, ansås, att det, på den plats vexeldeputerade be klädde, hade varit för dem en skyldighet att akt. gifva på tidens tecken, något som Vore af den stora vigt, att man måste beklaga, om ej ständern gåfve sin åsigt deröm bestämdt tilkänns erfarenhet, trlang och klokhet. s nas-brr vexeldeputerade borde de ej inköpte några fordringar, d. v. s. att de i-sjelfva verket gåfvo kredit på ej hade något värde. Just den oms köpta vexlarne an erides nde bevis derpå, igen hyste betär r, och detk att ogillas, att de fortforo att ka anledningar mis tänk blankovexlar, hvilka omsattes! Klart vore, att des:u vexeldeputerades åtg rder snlle i bög grad uppmuntrå ett system; genom hvilket framkalades pennin getillgångar, som ej Vore naturliga; hvi ket åter inledde handel och nä r på onaturliga vägar, som fördem måste leda till förluster. Man finge der före icke afkonsiderationer för fullmäktiges se mare åtgöranden elter af beskedlighet afhålla sig ifrå bestämdt uttala den mening, at de if ; vexelköpen i sjelfva verket utgjorde en waskere utlåning på dåliga papper. fr Björok ansåg äfven att vexeldeputerades förfarande i ifrågavarande hänseende borde bedömas i och för sig.såsom det verklig.n visade sig, oberoende af andra eller sednare åtgärder. Talaren ville dock härvid förutskieka den anmärkning, att 109 af bankoreglementet visserligen föreskrifver vexell för silfverfondens konsoliderande, men detta hindrade icke: att barken äfven kunde hafvatill åliggande att, så att säga, taga till vara en Öfversödig vexeltillgång, tillkommen vå naturligt sätt, ty det måste alls om må fver, utan papper, som ndigheten att a dem; d ä, att ue v