Kongl. Teatern, Kongl: teatern gaf i förgår afton Huge: notterne, detta dramatiskt-musikaliska kaos. hvari Seribe och Meyerbeer på grundvalen af hugenotters och katolikers blodiga konflikter och af Bartolomeinattens fasansfulla massakre sammanalstrat en fem akters och rära nog lika många timmars lång opera. Om man äfven hyser den åsigt, som vi fullkomligt dela, att Hugenotterne, jemförd med Meyerbeers andra här gifna operor, eger ett relativt större konstvärde än dessa, så blifver dock vid hvarje förnyadt åhörande äfven af nyssnämnda opera alltmera förnimbart, hurusom det är de noggrannt beräknade och öfvervägda effekterna af de instrumentala massorna, de öfverraskande vändningarne och afbrotten från piano till for.e och vice versa, som skola ersätta bristen på verklig ingifvelse, men hvilka, då de förlorat den första nyhetens retande verkan, i längden förefalla tröttande, i det de på sin höjd kunna sysselsätta åhörarens eftertanke, men låta känslan och fantasien slumra. Raoul de Nangis rol, som ifrån operans uppkomst, i utlandet gifvits af de mest berömda sångare, alltifrån Adolphe Nourrit till Roger, utfördes af hr Richard, som deråt synbarligenegnat ett noggrannt studium och lyckades att åt flera scener gifva rätt mycken relief. Om än Raoul redan i första akten förtviflar om sin kärlek, och han som protestant befinner sig i ett spändt förhållande till sin katolska omgifning, så torde dock det alltför oafbrutet skärpta mimiska uttryck, hr Richard iakttog, tåla vid någon mildring och omvexling, hvilka egenskaper äfven varit önskvärda att något mera förnimma i sångens uttryck. Då emellertid detta lärer vara hr Richards första större rol, och då man bör förmoda att han efter vunnen större vana vid scenen skall komma att erhålla tera ledighet i sina rörelser, så torde de förtjenster, hr Richard redan nu flerstädes inlade i sitt utförande af detta ingalunda lätta parti, få anses berättiga till det särdeles uppmuntrande bifall hr Richard fick röna. MIll Röske, som var vid ganska god röst, vann tillsammans med hr Willman efter duon emellan Valentine och Marcel i tredje akten det lifligaste erkännande. Hr Willman gaf för öfrigt med sin starka röst och sitt energiska uttryck en sann bild af den gamle sträfve calvinisten. Då mll Gelhaar, som utförde drottning Margarethas roll, hörbarligen ännu icke var återställd efter sin sjukdom, torde omdömet deröfver böra uppskjutas tilldess sångerskans röst återvunnit sin vanliga styrka. Nevers korta parti återgafs af hr Arlberg med musikalisk smak och uppfattning samt en enkel värdighet i uttrycket. Den större moderation hr Walin nu emot förr inlade i Saint Bris roll förtjenar allt erkännande. I allmänbet vittnade operans gång om en sorgfällig inöfning och icke minst sammansvärjningsscenen i fjerde akten.