RIKSDAGEN. Borgareståndet. Öfverläggning om lirr Wallenbergs och Lallerstedts riksdagsmannabehörighet. Hr Kook ansåg sig böra anställa en jemförelse mellan det i afseende på hr Rathsman fattade beslutet och nu å bane varande fråga. Emot hr Rathsman hade förnämligast andragits, att han icke på samma : gång kunde vara ordinarie tjensteman i Stockholm och rådman i Waxholm. Talaren hade dock genomgått alla de stadganden i grundlagen, som afse behörighet att blifva representant i borgareståndet, utan att kunna finna ett enda ord, som hade afseende på ett sådant förhållande, hvilket således ej på frågans bedömande bordt få hafva rågot inflytande. Vidare hade anmärkts, att han ej kunde vara lagligen mantalsskrifven i Waxholm, men ordet mantalsskrifven finnes ej i grundlagen, och då denna skall efter ordalydelsen tolkas, så kunde icke heller nämnde omständighet föranleda hans uteslutande. Det funnes icke heller något positivt stadgande, som förbjöde en person att vara på två ställen mantalsskrifven, och för öfrigt medgåfve 14 R. O. för magistratspersoner ett specielt undantag från vilkoret att vara i staden bosatt för att ega valrätt. Talaren visste ej om det hade varit lagstiftarens mening att medgifva ett sådant undantag, han trodde snarare tvärtom, men man hade nu icke att derom resonnera, blott strängt hålla sig till ordalydelsen. Det syntes talaren alltså klart, att beslutet om hr Rathsmans uteslutning itke öfverensstämde hvarken med grundlagens andå eller bokstaf. Hvad anginge den mot hrr Wallenberg och Lallerstedt framställda anmärkning, så trodde talaren, att då betydelsen af ordet bosatt blifvit genom högsta domstolen utredd, så kunde borgareståndet icke med denna anmärkning taga någon befattning, så framt ståndet icke ville upphäfra sig till auktoritet öfver högsta domstolen. Sådant vore, enligt talarens tanke, icke blott grundlagsvidrigt, utan skulle, om det ledde till de nämnda ledamöternas uteslutning, beröfva ståndet två bland dess mest talentfulla och kunskapsrika medlemmar. Man kunde icke veta hvar det skulle stanna om man beträdde denna väg, ty inom ståndet funnos ännu ett par ledamöter, med afseende på hvilka enahanda förhållande egde rum. Det var äfven af en hvar kändt, att ändringen af 14 R. O. afsedt att öppna tillträde till representationen för dem, som voro orepresenterade, icke att utestänga dem, som redan hade representationsrätt, hvilket dock skulle blifva händelsen, om man skulle förklara den nya lydelsen hafva gjort de nämnda ledamöterna oberättigade till inträde i ståndet. Talaren bestred i allo hr Bomans motion. Hr Renström ansåg det kunna vara tvifvelaktigt huruvida beslutet angående hr Rathsman var så alldeles grundlagsenligt; men dermed måtte förhålla sig huru som helst, så förefunnes dock en väsendtlig skilnad emellan detta fall och det nu förevarande. Det hade mot de representanter, hvilkas behörighet nu vore ifråga, anmärkts att de icke vistades i de städer, som valt dem; men tal. kunde icke se ringaste skäl hvarföre de icke det oaktadt skulle kunna vuljas till representanter för de städer uti hvilkä de voro borgare. Det vore för enhvar kändt, att här i landet funnes många personer, hvilka voro skattskrifna såsom borgare i en eller annan stad och der äfven idka betydlig rörelse, utan att vara der boende. Det hade dock aldrig blifvit ifrågasatt att de derföre skulle förlora sina borgerliga rättigheter. Och sådana personer hade ganska ofta beklädt representantkallet. Exempelvis ville tal. nämpa två representanter för Göteborg, kommersrådet Santesson och hr Jonas Wern S:r, hvilka båda utsågos till riksdagsmän för Göteborg sedan de afflyttat från staden och till vistelseort tagit sina landtegendomar. Det vore visserligen sannt, att i den nya redaktionen influtit ordet bosatt, men då högsta domstolen På grund af anförda besvär förklarat, att ordet bosatt är lika betydande med mantalsskrifven, och detta måste gälla till dess genom en grändlagsförändring stadgas, att ordet skall erhålla en annan betydelse, så kunde tal. ej finna något hinder för de ifrågavarande personerna att vara ombud för sina respektive städer. Ville äfven fästa uppmärksamheten derpå, att ingen annan förklaring af ordet låter tänka sig, ty antages ej den nämnda, af högsta domstolen godkända, så blir det omöjligt att bestämma hvar vissa personer äro bosatte, då de vistas under årets lopp än här än der, t. ex. på sina egendomar, i sina hus eller boningar i en eller flera städer o.s.v. Orde tkan således i legal mening icke hafva någon annan betydelse -än mantalsskrifningsorten. Dessutom då grundlagsstiftarne i S 14 riksdagsordningen tillade ordet bosatter, afsågo de dermed icke borgare, utan de nya kategorierna, i afseende å hvilka det alldeles icke, såsom i afseende å borgrarne, låg i sakens natur att de skulle vara bosatte d. v.s. mantalsskrifne i den stad der de ega hus eller. drifva ett yrke. Il motsatt fall, eller om ordet skulle ha särskildt afsett äfven borgare och haft betydelsen af rboendes, skulle man ha beröfvat dem deras representations rätt, som redan egt sådan, hvilket ingalunda var meningen, , Hrr Wallenbergs och Lallerstedts behörighet, vore för öfrigt redan godkänd af ståndet, som utan någon invändning mottagit dem och nu ej hade i sin maki att utesluta dem. Tal. afstyrkte alltså moticnen. Förhållandet med hr Rathsman vore ett helt annat. Han vore vald i egenskap af magistratsperson Nu säger väl icke 14 4 R. O. att magistratspersone: skola vara i staden bosatta; men som de ej kunn: innehafva gin tjenst, utan att vara der mantalsskrifna, så har lagstiftaren ansett öfverflödigt att häron något stadga. Frågan om de kunna på samma gån å annan ort innehafva ordinarie tjenst och äfven der vara mantalsskrifna, torde dock icke kunna anse: så kler och tydlig, som den med afseende 1: hrr Wallenberg och Lallerstedt å bane br Hr Hjerta fann någon analogi icke cga rum me TIA Dathomancka Ffallat avra at