nspråk både I afseende på deres fingga och deras imiorella jemlika politiska statsrätt, samt deras jämner (sid. 9) öfver förnärmande platstilldelning inom imnionsvapnet på vårt svenska mynt., att ej ens omnämna anklagelserra i afscende på deras ringa och mot folkmängden oproportionerliga deltugande i alla anioneHa statsutgifter och försvarsanstalter. Men är det välbetänkt, är det syftesenligt att på letta sätt, under anklagelser och förebråelse öka tillvägabringa en till ömsesidig belåtenhet förbättrad foreningsakt? Hvar och en rättskaffens man måste tvifla derpå och beklaga att den gamle motionären, hvars erfarenhet bordt öfvertyga honom derom, att man ej på sådänt sätt förmildrar de möjligen stridiga hvarken sinnena eller intressena, och att hans mycket sårande och förnärmande anklagel ser mot föreningens stiftare, likasom mot norska folket, ingalunda hedra hvarken hans politiska förstånd eller hans kristliga hjerta och ej heller uppenbara den ridderlighet, som mången väntat af en framstående, högt begåfvad och högvälboren medlem af svenska riddarhuset. Hade det ej varit både sanningsenligare och ädlare stt medgifva, att Carl Johan, ehuru segrare och ehuru berättigad och erbjuden att använda 40,000 man allierade till Norges underkufvande, likväl ansåg det mera menskligt och politiskt klokt att heldre med mildhetens och efteryifternas än med svärdets -ätt eröfra ett folk, som tod att värna sitt oberoende och värdera sjelfständighetens eller, med andra ord, den konstitutionella och således lagbundna frihetens grundsatser och föreningsvilkor. Adlare hade det tillika varit att ej lemna lastarenom rum att tro honom ej hafva glömt en möjlig bämnd känsla, hvars sår en nära 50-årig tidrymd bordt hinna läka; om ej, hade han bordt undertrycka densamma, för att till sitt eget hjertas och allmänna ttskänslans belåtenhet tilldela den högsinnade föreningsstiftaren att han mera såsom statsman än en segrande och blodtörstig krigare befrämjade och befästade brödrafolkens förening. Om samtiden, om nägon af brödrafolken, om personer och än lefvande historietecknare elier andra ensidiga individer kunnt glömma eller förvända och misstyda detta hans ädla förfarande, så skola efterverlden och den opartiske bäfdatecknaren ingalunda göra det. I framtiden, då alla ensidighetens, afundens, illviljans, den politiska missundsamhetens och intrigernas kabinettsdimmor och vanställande uppgifter hunnit skingra sig genom tidens allt jemnande och allt försonande åtgärd, skall hans minne framstå såsom en ovanligt ädel ljusbilå både som krigare, furste, statsman och menniska. Till de dimmor, som ännu och många år härefter omgifva och fördunkla hans namn, höra, ibland flera andra, hans ovanliga lycka, hans framgångar som härförare och statsman, hans stora förmåga att förutse vändningspuokten af vår tids och kanske alla tiders störste och lyckligaste segrare, konungars och folks nästan verldsmäktige betvingare, hans vågade beslut att motsätta sig denne politiske afgud, oaktadt han var dånnes: fordne vasall och vapen broder: Hans snille och förmåga att råda eller leda Europas statsmån, furstar och härar så, att dennt jätte, som eröfrade länder och afoch tillsatte konungar, omsider blef besegrad, och att han, ibland revolutionens samtida härförare och furstar med och utan spira, var den ende, som bibehöll: sin sjelfförvärfvade storket midtibland den tillborna och af Guds nåd utsedda, af dessa afundad, misstänkt, ja af många hatad, dessa omständigheter, händelser och förhållanden kunna ej annat än i många årtionden, medeleller omedelbart, molnhölja hans namn, hans ära och hans förtjenster ). Men vill och kan man genomstränga degsa moln t. ex..i afseende på hans förfarande vid tillvägabringandet af föreningen, den så ofta och så bittert, ur den såkallade svenska synpunkten, klandrade föreningen emellan Srverge och Norge, så måste man medgifva, och så skall man finna, att densamma är fotad på ädlare och med detsamma på fastare grunder än svärdets och eröfringens ovilkorliga, och då tillika slafbundna, ofrivilliga, missbelåtna, jemmer fulla, oftast clycksdigra. Man kan väl åberopa, och det har också motionären temligen oförstäldt gjort Finlands sexhundraåriga svärdets eröfring af och förening med Sverge. Men det skedde under olikö tidsoch upplysningsförhållanden, då den besegrade befolkningen befann sig i ett nästan fullständigt ociviliseradt tillstånd utan allt begrepp om ett statsrättligt, sjelfmedvetet och konstitutionelt förhållande Att under sådana omständigheter förenas med ett ädelt, upplyst och fribetsälskande folk, måste anses för en lycka i stället för dess motsats: Annat var förhållandet i Norge, der upplysningen redan vaknat, jemte begreppet om ett statsrättligt och lagbundet tillstånd, uppkalladt till lif och verksamhet af en ung furste, som tilltrodde sig och Norge större inteliektuella uch materiella krafter, än som i verkligheter förefunnos, men som hade det goda med sig atten konstitution uppsattes och af folkombuden gillades och antogs och som derefter kundeframhållas såsom vilkor för en frivillig förening med det land och den härförare hvilka bade både traktaternas och maktens rätt att taga hvad dessa med godo ej kunde få. Meu att få med godv är, har varit och blir i alla tider ädlare, bättre och hållbarare än att med våld och blodsutgjutelse taga. Det se vi, derom öfvertygas vi. och alla rättänkande med oss, blott man kastar en oensidig blick på de folk och de länder, hvilka blifvit besegrade och eröfrade. Till exempel det fordom frihetsälskande, men inom sig stridiga och oreliga polska folket, de ej mindre sjelfständighetsälskande ungrarne, de efter frihet suckande italienarne; hvilken oro, obelåtenhet, upprorsoch missnöjesanda herrskar ej och har alltid herrskat i dessa länder mot våldets, svärdets och eröfringens rätt. Belgiens våldsamma införlifvande med Holtand hade ej heller bättre framgång än så, att det lösryckte sig derifrån och bildade, med Europas bifall, ett eget fritt och lagbundet samhälle. Sjelfva Finland, som sjelfherrskaren, oaktadt segrare, sökte bugna och ugna med löfte om bibehållande af svensk lag och rätt, saknar visst ej inom sig grobara frön till missbelåtenhet, alstrad och underhållen af den obehagliga tryckoing berogndets bojor låta känna, ja sjelfvaste Irland, ehuru förenadt med det fria England, hafvens beherrskare, hyser smärtsamma minnen och känslor efter eröfringsrätten , svärdets blodiga föreningsakt, eye de sedan förflutna 300 åren bordt hinna läka såren. Hvarföre skulle någon samvetsgrann, frihetsälskande, ädel svensk man, efter de nu åberopade eröfrade ländernas sorgliga erfarenhet, missunna eller misstycka att norska folket, vårt brödrafolk till upphof och språk, till seder, tänkesätt och lynnen, det gemensamma kalla klimatets och de väldiga bergens och djupa dalarnes innevånare, blifvit frivilligt och vilkorligt med oss förenade? Hvarföre då vilja kasta en skugga eller uttala en förebrålse mot den högsinnade och ädle furste, som tillvägabragte denna och ej någon annan förening? Nej! bort med denna missundsamhet, bort med dessa misstydningar och förebråelser både mot norska folket och föreningens stiftare. Såsnart dessa oädla känslor undertryckas och förgå, skall den ömsesidiga belåtenheten blifva den bästa förenmngsakt, säkrare, fastare, varaktigare än hvilka reviderade och i ord och uttryck förbättrade föreningsakter som helst. Hvad man förebrår norrmännen kan man äfven förebrå svenskarne med lika eller ingen rätt. Intetdera folket representeras af tidningsskrifvare eler en och annan missbelåten eller ensidig norsk Storthingsman eller svensk riksdagsman. Från begge sidorna framsticka de enskilta öfvertygelserna och intressena mer eller mindre bjert. Från båda hållen höres misstjud eller utbrott af individuel vresighet, lycksökeri, bitter sinnesstämning eller, i bästa fall, af missförstädd patriotism, för att samla och sammanhålla lika förvillade medborgare eller folkombud. Tullar IAlllaltivt haotraltada wata krnannt of än