Svonska fredsord I norska frågan. En gammal mångbepröfvad fosterlandsvän och författare begär plats för följande: j Grefse C. H. Anckarsvärds motion om revision af föreningsfördraget emellån Sverge och Norge har väckt en allmän uppmärksamhet: Dea:har blifvit inom och utom de förenade rikenas representantkamrar olika -bedömd, än klandrad och äv berömd. Närmast :kunde den liknas vid åskan, hvars kiall och blist någon gång förvånar, alltid rensar luften. Det ena hår också moti pen gjort; måtte den äfven! göra det andra, nemligen. skingra de mörknande moln, som uppkommit ä den poliuska horisonten emels lan de förenåde b. ödrafolken! Måtte dessa moln; genom denna mera välmnande än välbetänkta och till sin uppfattning föga syftesenliga motion skingras, och ett redbarare, öppnare, friskare och friare förhållande uppstå emellan dessa folk, som ej böra missförstå! hvarandra, ej sträfva ifrån, men fill hvarandra! . På en sådan innerligare, öms sidigare förening befor begge folkens ömsesidiga, intellektuella och materiella väl, inre sjelfständighet och yttre oberoende såsom statsmakter och konstitutionella samhällen. Allt hvad som afkyler deras varma, vänskapliga och broderliga förhållande till hvarandra, allt hvad som ökar eler underhåller deras ömsesidiga misstro eller missförsting, allt hvad som kan reta eller förbittra deras sjelffänsla och sjelfständighetsbegrepp; undergräfver den ömsesidiga belåt.nheten, hufvudvilkoret för ett fast förbund dem emellan. ) Ytterst maktpåliggande är det således att intet försummas å någondera sidan at allt det, som kan närma brödrafolken, kan befrämja och b-fästa deras ömsesidiga förtroende och kärlek till hvarandra. Hvarje försök, hvarje bemödande i denna individuvelt eller kollektivt, är ett åliggande, som ingen god medborgare, representant, embetsoch tjensteman, eller statsman bör eller får förbise, än mindre försumma. Hvarje bidrag dertill, om ock aldrig så ringa cHer af underordnadt värde, är en gärd på de förenade rikenas fosterländska altare, hvarpå alla rättänkande samhällsmedlemmar, s m förstå att älska och ära ett ömsesidigt oberoende och välbefinnande, gerna och viltigt offra sin skärf. Och utgör detta offer någon del sf den allmänna eller enskilta egenkärleken, så mycket Sdlare, så mycket värderikare och välsignelserikare är och blir detsamma. Det är i denna, i moderationens och försoningens anda dessa rader äro författade, för att ådagaligga det otvifvelaktigt välmenande, men tillika mindre välbetänkta, eller, pi sätt uppfattningen skett, föga syftesenliga i den Anckarsvärdska motionen. Att motionen är välmenande uppenbarar sig i slutyrkandet, hvari motionären föreställt sig, som orden lyda, vatt en klok politik bjuder lagstiftningen, att under den lugna tiden söka undanrödja anledningarne till den osämja och till det split, som en gång i farans stund kunde blifva högst äfsentyrligt för de. bå:a folkens politiska sjelfbestånd,. I ötvertygelsen härom före lår han, vatt rikets ständer u i underdånig skrifv Ise anhälla, det Kongl. Maj:t måtte täckas till Sverges rikes ständer och till Norges ftorthing afgifva nådigt förslag huru föreving rdraget må kunna ordnas till de båda folkens mera ölnsesidiga belåtenhet, för att, så vidt möjligt är, derigenon förekomma en r eller. senare in varsammare förening: å!landenas bry Detta yrkande är otvif elaktigt väln man hoppas att gemensamme, u , men högsinnade och nordiskt öppze ceh flärdlö ce konung må kunna afgilva ett förslig, som wfser bida fö kens diya belåenhet, för utt derigenom fö ckommöa föreningens brytning, varom likväl ing n fr gå, vi tro ej cues någon allvar am tanke, ko. någon tänkande och redbar srensk eler norrman bittills uppstått. Men då motionären yikat på detia förslag af den gemensan:me koxunger, med törvästan att det at borrmännen skulle gillas ceh antagas, var det, h drigast sagdt, mindre välbetänkt att med mer eller mindre ensidiga och otj att ej säga orättmätiga uppgifter och anklagelser re:a och sära både denuc kon ing, som bords afgifva det välgörande förslaget, o:h detta brödrafolk, som skulle gilla och antaga detsamma. I det förra hänseendet förebrår han konungens farfar att, (enligt sid. 5, med åsidosåttande af Sverges urgamla äåra oeh historiska anseende, hafva, med iakttagande af -en vidunderlig, ullt arnat än svensk politek, tillvägabragt föreningen, under gäckade förhopphingar för Sverge, med den, blott alltför skenbara glansen af en dubbel krona cch med den nära nog hånande benämningen af en förening med kon ingariket Norge, till namnet, men i verkligheten iagenting mindre än en sådan. I det senare fallet säger han (sid. 7), att före: ningsfördraget har ända ifrån sin början, med mer: och mindre afvoöghet emot Sverge, uf norrmännen ensidigt och uteslutande i syfsning af deras fåfänga