bestämd summa i penningar, kunna befria sig frå beväringspligten äfven under krigstid. Befrielse från beväringspligtens personliga fullgi re I rande kan visserligen, enligt nu gällande beväring je I författning, äfven vinnas, men endast med det vi kor, att den, som önskar en sådan befrielse, sätte annan antaglig person i sitt ställe, för hvars instä lelse till tjenstgöring ban ansvarar. Härigenom 4 uttryckt den riktiga grundsats, att hvarje medbor gare har förpligtelse att i farans stund, antinge sjelf eller genom annan, bidraga till fäderneslandet försvar. Men emot denna likbet för alla, att del taga i landets värnande emot fientligt öfvervåld står komitens förslag i strid, då derigenom förut sättes, att berörde åliggande skulle få med pennin rå gar lösas. K. M:t kan således icke bifalla dett: förslag, såsom allt för mycket afvikande från grun derna för beväringsinrättningen, sådan denna anstal genom kungliga kungörelsen den 27 Oktober 1812 blifvit införd, och hvilket äfven uti den allmänn: meningen icke torde hafva att förvänta understöd. På sätt redan blifvit omförmält Hade komiten sig förelagdt att uppgifva lämpligaste sättet för verkställigheten af den åtgärd, att af årets tvenne vapenöfningsskyldiga klasser uttaga endast ett bestämdt antal, förslagvis beräknadt till 10,000 man af hvardera klassen; och om än å ena sidan måste medgifvas, att ett strängt vidhållande af en viss siffra i detta fall skulle kunna rubba den jemlikhet i skyldigheter och rättigheter, hvilken emellan samtlige de beväringsskyldige bör ega rum, anser K. M:t I dock frågan alltför vigtig för att förfalla endast af den orsak, att densamma icke i sin helhet kan vinna tillämpning. Målet, som härutinnan bör sökas, är att, med bibehållande, så vidt möjligt är, af allas lika rätt, och utan att afstå något, som. för rikets försvar är nödigt, få det nu alltför stora antalet af årligen exercerande beväringsskyldige förminskadt, dels för att bereda statsverket besparing i de härmed förenade kostnader, och dels för vinnande af den ur militärisk synpunkt vigtiga fördel, att de, som till vapenöfning sammandragas, må kunna uti krigstjensten bättre inläras än som med det nuvarande stora antalet i jemförelse till det fåtaliga befälet skäligen kan förväntas. Detta syftemål anser K. M:t till icke ringa del kunna ernås, om den nuvarande legningsrätten komme under fredstid att upphöra, men i stället de beväringsskyldige medgåfves att, emot erläggande af en lämplig afgift till staten, vinna befrielse från vapenöfningarne. Lika som det skulle vara mindre välbetänkt, att för krig minska tillgången på manskap, så är det under freden måhända mindre behöfligt att hafva manskapet vid vapenöfningarne talrikare, än som erfordras för den aktiva armens sättande på krigsfot, och åtminstone alldeles opåkalladt att öka antalet af årligen exercerande med legokarlar, hvilka för öfrigt vid flera tillfällen, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, medföra verkliga olägenheter. K. M:t anser derföre såsom en vinst för beväringsinrättningen, att under fredstid alldeles befrias från legda karlar. Men om legningsrätten under fredstid skall upphöra, är likväl under närvarande tidsförhållanden, då behofvet af arbetskrafter för jordbruket och öfriga näringsgrenar är särdeles stort, samt då blånd de beväringsskyldige kunna finnas sådana, hvilka, inlärda i vissa yrken, äfven under en kortare frånvaro icke lätteligen kunna af andra ersättas, onekligen med billighet öfverensstämm ande, att icke helt och hållet tillfälle betages beväringsskyldige, som sådant önska, att frigöra sig från vapenöfningarne. En sådan befrielse anser K. M:t böra erhållas genom en afgift till staten, hvilken lämpligen synes kunna bestämmas i-ett för allt till 100 rdr, utgörande, under nuvarande skyldighet till tvenne års vapenöfning, 50 rdr för hvartdera året; dock K. M:t förbehållet att öka eller minska denna afgift med högst 20 rdr, derest detskulle visa sig, att de beväringsskyldige i allmänhet ville af denna utväg till befrielse sig begagna i större eller mindre mån än afsedt vore. , Då, med afseende å behofvet af exerceradt beväringsmanskap till den aktiva armåns och flottans förstärkniog vid utbrott af krig, rättigheten till befrielse från vapenöfningarne under fredstid kunde utsträckas till minst halfva antalet af de utskrifningsskyldige, torde anledning ej förefinnas att befara, det ju icke alla, som sådant önska, kunna deraf blifva delaktiga; men för den oförmodade händelse, att flera in halfva antalet skulle dertill sig anmäla, borde genom lottning vid mönstringstillfället bestämmas, hvilka bland de sökande måste i vapenöfningarne delaga, såvida icke K. M., efter anmälan om förhålandet, funne skäl ait låta äfven dessa befrielsen tillsodonjuta. Genom denna förändring, så väl i legNingsrätten, som i den nu stadgade ovilkorliga vavenöfningsskyldigheten, skulle vinnas ej allenast de här ofvan nämnda fördelarne af minskad exerciskostvad för beväringsmanskapet och af möjligheten till t e vättre öfning för det årligen exercerande nedsatta kt untalet, utan äfven en utväg att, utan ökande af t tatsutgifterna, kunna vidtaga behöfliga åtgärder för pefälsbristens afhjelpande eller förminskande medelst ) ? le inflytande vapenöfningsfrihetsafgifternas användanI O le för detta ändamål. Af dessa afgifter borde nemÅs igen bildas en beväringsfond, från hvilken, efter K.Åsg M:ts disposition, skulle bestridas kostnaderna för bek älsämnens danande bland beväringsmanskapet, på sätt k vär nedan vidare skall föreslås. 3 En annan, i sammanhang med beväringsmanskaets-inmönstring till de årliga vapenöfningarne ståI u nde fråga är den, huruvida, såsom nå eger rum, le eväringsskyldig vid mönstring må ställas på tillväxt Å E ch kunna förpligtas att till och med ytterligare s venne påföljande årsmönstringar med beväringsmanI kapet sig infinna. Häruti delar K. M. helt och hålet komitens tanka, att det stadgande, som bestäm)ä ner en längd af fem fot och fem tum (efter gamla I.h nåttet) såsom ett oeftergifligt vilkor för en utskrifingsskyldigs approbation, innefattar en väsentlig afa ikelse från en uti beväringsförfattningen antagna ä rundsats om skyldighet för hvarje medborgare att nder en viss ålder till fäderneslandets försvar ingå allmänna beväringen. Grunden till berörda stad-S! ande, som fäster afseende endast på. den beväringsli kyldiges längd, men icke på hans kroppsstyrka eller I friga, ofta ganska väsentliga egenskaper, har, om än d käl icke alldeles må saknas för antagandet, att van1G g längd i allmänhet kan anses såsom bevis på krop2 ens. utbildning i öfrigt, likväl utan tvifvel egentliid en varit, att man i militäriskt hänseende funnit fö indre tjenligt att insätta den undermålige i ledet. er å emellertid måste medgifvas, att kriget har behof g! många andra biträden än de effektivt stridande, Rå t trossen, sjukvården m, m. alltid fordra en talrik ) ! ersonal, på hvars längd ingenting beror, så lärer nå-4 Ce! ot fullt giltigt skäl icke förefinnas, hvarföre ett visst yt ngdmått ovilkörligen skall bestämma, hvilka bland in ? utskrifningsskyldige böra i fäderneslandets försvar le eltaga eller icke. Detta sätt att tillvägagå har dessom medfört-en för beväringsynglingarne icke ringa ge ägenhet, bestående deruti att de utskrifningsskyl. i ge, som vid första mönstringen icke uppnätt det Im stämda längdmåttet, nödgats i ytterligare ett eller å af å år inställa sig till mönstring och möjligen ändå l(; utligen blifvit ansedda till krigstjenst oantagliga. Kå . M. anser således, på grund häraf, abt så kallad dermålighet icke vidare bör lägga hinder i vägen KC r den beväringsskyldiges approbation. sa en UTRIKES sp mi Vi ha i dag bekommit tidningar från Londe on af den 31 December, från Paris öch H rissel af den 1, samt från Berlin, Hamburg hh: RK nanhamn ar dem J ödannae — Mad fresk